WORKS IN MOTION

 
Gå till Vimeo för att se i HD.

CITERARMIGSJÄLV#6. (JÄVLAFRÅNVARO)

 
små sista de orden
vittrar sönder medan
jag verkligen försöker lyssna

lyssna försöker jag, dina de små
bildar hål i skyddsdräkten
så jag rakar av ditt hår

tomhet, kuslighet, -

ligger naken på golvet, nära Zonen

kusligheten, tomheten; det är nu så nära,
så nära – kan jag inte gå den där sista biten?

Tycks plötsligt stå på utarmad bränd mark. Öken, röd sand – ensliga torkade träd. Grenhänder. Jag kan inte se mitt eget skogsansikte, jag minns ej hur jag ser ut. Näsbenet, pannan, käken, allt förtvinar. Radioaktivitet och brännskador – en förlorad jord. Händerna mot skyn, tårar -

       Drömmen om att jag kan flyga;
       plötsligt fågelperspektiv: förstörelsen har varit enorm –
       brända kyrkor, sjukhus, magasin, skolor
       brända näsryggar, ögonvalv, kindben –

       borrar sig in, vill ha kontroll
       kusligheten när väggarna bara är vita
       min själ är det öde landet
       rakar av håret, försvinner, tappar greppet

       Det röda landet, det röda landet.

(Natt. Ljus från motorväg. Över staden ett nätverk, blod flyter utmed rostiga vajrar. Från hamnen skriker fartygen när de rör vid varandra, när de rör vid kajkanten. Allt är fast i denna natt.
    Bländande.
    Han sig själv i ljusen, gör sig större. Han ramlar. Blodsmak och förvillelse, den blinda fläcken. Ögonvalv, mörka, tyngda av ljuset – valv blodsprängda ögon. Endast saktmodet kan förstå, endast Stalkern kan förstå. Vita valv, vita rum – fartygen lämnar.)

 
Det där som fortfarande förföljer mig. De förlamande åren. Dis, dimma – längst ut på isen. Iskant, kant, klyfta; den gamla vägen ner, ner, ner. Jag var förlamad, tiden förlamade mig. Kött och ben nu. Det har blivit kött och ben. Dis, dimma – jag kan inte minnas längre. År av glömda minnen. Benrangel. Köttet och dess fasthet. Det har blivit kropp. Förlamande år har blivit kropp. Kropp nu. Kropp. Kroppen är vad som är kvar.

Och i dunkla passager och skymningstäta dalar slår blixtminne till. Rent som kattguld. En skräck stannar i mindre än en sekund. Sen dold-heten. Vidriga vändningar i svettig säng. Blodstänk och gröna väggar. Och något mer, det fasansfulla – tankarna som satt fast som is. Och. Och sen borta, ur passagen och så borta. Kattguld. Falskhet. Spelar spratt. Minnet en tvehövdad gud. Köttet staplar vidare. Det fasta köttet. Näsa, knoge, kindben, fot – det är vad som är kvar.

Kroppen fortsätter. Alltid. Hud och kött och skelett.

PETABYTE lagrad. I kött. Formatering beviljas ej.

alkohol.app xanor.app litium.app lyrica.app sobril.app

FREDAG: HUMOR! (eller Det som inte får sägas) -

***

livet är för stort; livet är för ljust; livet och gud och sanningen imploderar; bortom jupiter; bortom randen; allt blir skog; allt blir glänta; – ett aktivt nejsägande ekar i evighet, individen släpper taget

***

Ekelund och Plattformarna.

Gå din väg i den kalla vinternatten. Försvinn. Kasta dina kedjor.

Du går igenom dina plattformar. Twitter, Facebook, Google+, Instagram. Och så vidare. Isflak, kyla, fara. Tunn is. Kedjor. Osynliga kedjor. Flickr. Tumblr.

HAL 9000, Terminator 2, Apple, Win8, China, AFK, Deckard, Roy Batty, I have no mouth and i most scream, Under en stålhimmel, Självservice på Ica, Google Reader, genier som helt saknar empati (narci), Killinggänget, jävla Hipster-typer, känsla av makt, Netscape ver 2.0, STALKER, integrerar Facebook och Twitter i iPhone, märkeshysteri, apati och anorexia, svårighet att få ut journaler, varför inte ett realityprogram om flyktingar utan uppehållstillstånd som tävlar om ASYL?, superkändisar blir de första att kolonisera Mars, bortom Jupiter, en eld, bortom Jupiter, en eld -> slutligen det ultimata operativsystemet -> vi kommer att göra som dom säger. TUNNLAR TOTALT STÄNGDA. HUMOR! VISST ÄR DET! HUMOR!

”I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I’ve watched c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those … moments will be lost in time, like tears…in rain. Time to die.”

Tunnlar, du försöker gräva dig fram till friheten.

Så här ska vi göra: Inne i plattformarna kommer en lust att retweeta, lägga upp foto, gilla, kommentera. Och när denna (vaneenergi) sätter igång och man vill göra sin röst hörd så ska man stoppa sig själv direkt. ”Endast tystnaden har det fulla ordet, det fulla blodet.”

”I det nakna ögonblicket återskapas mitt livs förlorade suveränitet. Jag lämnar det möjliga bakom mig – ruinerna av nyttohandlingarnas aggressiva ordningar, av nyttonjutningens självrättfärdiga boningar. Jag upplöses i detta hav av tystnad. Natten lamslår mig med sitt meningslösa, förtärande ljus. Medvetande tömt. Utan synligt angreppsobjekt, utan – identitet. Förbrukat, förslösat. – Suveränitet: icke-vetande, icke-handlande. Oändlig tystnad: fullkomlig glädje.”

Kedjor av. Kättingar av.

***

Tänker mig Hallandskusten som sista anhalten i Mörkrets Hjärta (AN). Uppe i mörka skogen lurar Kurtz. Jag känner hans närvaro. En shinhead-Brando kryper i insekters takt. Så klart han blev en skalbagge över ett dygn. Det sista han tappade bort var kanske moralen. Eller inte. En krossad spegel, en slaktad tjur – en Doppelganger finner, hämtar, sliter ut et halvt hjärta ur Kurtz. Individen skapas. Marlow i buddaställning. Willard gråter med regnet när han lämnar guds glömda plats. Änkan är gråvit i huden, hennes sorg enorm, längre än Themsen. En stad, en flod, världens centrum då. Sedan omfamnade en filosof en häst. Året blev 1900 och sprickorna blev synliga. Willard kommer inte överleva färden tillbaka till deltat. Avgrunden stirrar tillbaks. Men med en pistol mot tinningen är han komplett. Han har sett allt en människa kan se.

***

Unknown Pleasures Okända Njutningar

VI KAN INTE VETA VAD VI EGENTLIGEN SKULLE KUNNAT VARA MED OM.

DU SKULLE KUNNA VARA EN ANNAN -

***

I texterna ovan finns kanske en del moral och etik. Om jag lever efter de reglerna själv – självklart inte. (Ja, exakt, ni som är eftertänksamma har ju redan ställt den frågan. Men det mesta av denna text skrev jag igår och idag håller inte riktigt med om den. Legion, Divid, Doppelganger.)

MITTHJÄRTABRINNER

INSTAGRAM #4

INSTAGRAM #3 (RUM)

RUM 1

RUM 2

RUM 3

TISDAG

 
Snöstorm. Isgator. Jävla iglar som jagar mig. De slukar ens vilja när natten kommer.

ENTRY/SEX/SEMEN/BECOMING

 
i beat my machine it’s a part of me it’s inside of me i’m stuck in this dream it’s changing me i am becoming the me that you know had some second thoughts he’s covered with scabs and he is broken and sore the me that you know doesn’t come around much that part of me isn’t here anymore all pain disappears it’s the nature of my circuitry drowns out all i hear there’s no escape from this my new consciousness that me that you know used to have feelings but the blood has stopped pumping and he’s left to decay

the me that you know is now made up of wires and even when i’m right with you i’m so far away i can try to get away but i’ve strapped myself in i can try to scratch away the sound in my ears i can see it killing away all my bad parts i don’t want to listen but it’s all too clear hiding backwards inside of me i feel so unafraid annie, hold a little tighter i might just slip away it won’t give up it wants me dead goddamn this noise inside my head

text från NIN; – the becoming

INSTAGRAM #2

Vilshärad.

Ovan hav. Den salta vinden. Jag ser hamnen där borta och ser de förvridna tallarna här. Halland är så mycket mer mystiskt än vad jag nånsin kunnat tro.

Fingrarna mot barken. Jag känner liv, hjärta.

INSTAGRAM #1

Axel Olsson.

Hemligheter.

A White Room?

CITERAR MIG SJÄLV #5 (KEDJORNA)

 
Skissen. Drar linjer (ej räta – en omöjlighet).

Utanförskapet: – att ställa sig utanför (påtvingat?) Att skapa sig själv – att skapa sin karaktär. Inom oss en massa (multitude), en rörelse framåt med tusen valmöjligheter. – I ett starkt självkonsensus (kritisk punkt) se på dessa och ur detta brokiga grenverk välja ut dem som skall vattnas och tas hand om. Dessa skott, dessa frön med löften om ett brinnande blivande. Lägg den varma handen, rörelsen mot dessa, – skapa dem.

En teckning. En skiss av en människa. Att gå från denna. Att ha denna som karta, att förstöra denna i vidarerörelse mot andra tankar. Följ -

Aktion och reaktion. Den ständiga aktionen – att bli och igen bli. Smärtan ekar, kroppen i ständig upplösning – löftet om föreningen, sammansmältningen – möjligtvis ett hinder, en reaktion. Den utopiska Staten, människan i ett ständigt lugn, i harmoni med sig själv och natur – detta kanske den största lögnen!

Skissen. Drar linjer (ej räta – en omöjlighet) och skapar vidare från en obefintlig första plan. Här konstverket, ej stagnerat, ej i en dammig ram (nutiden blir historia). I blivandet – skissen som rör på sig, är animerad, ej sparad någonstans. Glöms när den ska glömmas. Raderas när den blir onödig.

Man kan kalla detta anarki, och jag tror människan är anarki.

Jag kan inte begära att du ska förstå, jag förstår inte mig själv. Bara ett myller, rötter bildar vitsippor – de vissnar, dör bort, senare slår nya ut. Vi kan aldrig stanna upp. Dock slå ut igen och igen – i kanske nya former. Kanske -

***

Frihet -

Rädslan för att sitta fast. Att detta är detta. Ett djävulskt kitt, ett lim över livet. Blålera. Läser boken, gör något som skrämmer mig varje dag, tar tabletterna. Tabletter, ja.. Kom och tänka på några rader av Michel Onfray:

Fängelser, psykiatriska kliniker, psykologiska rådgivare, psykoanalytikernas väntrum, mottagningsrummen hos sofrologer, äktenskapsrådgivare, reflexologer, radiestesister, magnetisörer och diverse spåmän, sexologernas mottagningar, köerna till apotekens psykofarmaka och allehanda postmoderna schamaner – allt ingår i dansen runt dessa bräckliga själv, dessa krossade jag, vilkas identitet aldrig fullbordats.

Eller vidare Nietzsche när han skriver blodigt om vad frihet är. Detta är en mycket bra aforism, en av de bästa jag hittat (den borde kanske läsas varje dag, men var aktsam med vilka värderingar du lägger i den). Från Mänskligt, alltförmänskligt:

Inte känna nya kedjor. – Så länge vi inte känner oss beroende av något anser vi oss oberoende; ett felslut som visar hur stolt och härsklysten människan är. Först när hon antar att hon under alla omständigheter skulle märka och inse ett beroende hon hamnat i, utgår hon från att hon annars åtnjuter oberoende och därför skulle få en motsatt upplevelse om hon undantagsvis förlorade det. – Men tänk om det förhåller sig tvärtom: att hon alltid lever i ett mångfaldigt beroende men tror sig fri när hon på grund av lång tillvänjning inte längre känner kedjans tryck? Bara nya kedjor upplevs som ett lidande: – ”Viljans frihet” betyder i själva verket inget annat än att inte känna nya kedjor.

***

så la jag pennan åt sidan
natten stirrade på mig genom fönstret

här är bara jag
inte trött
ingen ingenting

fastkedjad
fast i det fasta
blåleran, klistret

sömntabletten finns att ta
men jag avskyr den
den dödar tid

hellre här,
fastnålad
med tiden som ovän

dessa kedjor,
vem ska hjälpa mig med dessa
de börjar bli tunga att bära

CITERAR MIG SJÄLV #4 (BILD, GAMMAL GALENSKAP)

CITERAR MIG SJÄLV #3 (ZONEN)

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! -

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats. I och med strålningen så har man upptäckt att vissa katter kan gråta. Då gråter jag med.

   Den öppna människan i rörelse -
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)

Bilden på den lilla katten hittade jag på en välkänd sökmotor. Hoppas den/hen mår bra nu.

CITERAR MIG SJÄLV #2

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; -

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. -

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och -

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.

CITERAR MIG SJÄLV

 
”Gå till berget, fasta i tre veckor, riv av dina kläder, skaka av dig myrorna, dröm tills du inte kan se vad du har framför dig, vårda inte din kropp det minsta, spring genom taggbuskar tills din fula, äckliga hud är sönderdragen av sår och bölder. Fortsätt på detta sätt tills dina drömmar besår av tankar om mat, värme och kärlek. Ät inte ett bär, drick inte en klunk. Rulla nerför de klippiga kullarna. Dra dig över trädgrenar och vassa stenar. Sluta aldrig, aldrig, aldrig. Störta dig ner från klippor ner i avgrunders kallhet. Lägg dig och vissna med löven tills hundra fästingar suger på din kropp. Glöm allt du tyckte du var värd, gör dig till ingenting. Slå dig medvetslös. Gör dig till dödens närmaste kamrat.”