17:
Skissen. Drar linjer (ej räta – en omöjlighet) och skapar vidare från en obefintlig första plan. Här konstverket, ej stagnerat, ej i en dammig ram (nutiden blir historia). I blivandet – skissen som rör på sig, är animerad, ej sparad någonstans. Glöms när den ska glömmas. Raderas när den blir onödig.
Man kan kalla detta anarki, och jag tror människan är anarki.
Jag kan inte begära att du ska förstå, jag förstår inte mig själv. Bara ett myller, rötter bildar vitsippor – de vissnar, dör bort, senare slår nya ut. Vi kan aldrig stanna upp. Dock slå ut igen och igen – i kanske nya former. Kanske -
Jag citerar mig själv; -
11:
”Bäst är skugga; bäst är avsked -, slippa att klaga över ”den bittraste ensamhet under sken av mycket sällskap”; slippa att – i nätter och dagar – vara nära att mista förståndet av äckel över alla de feghets- och dumhetsfraser man nödgats finna sig i att höra, finna sig i att själv uttala – Jag instämmer av hjärtat i Sören Kierkegaards mening: att barn och mycket åldriga äro det enda slags människor, som det stundom kan vara någon vila för sinnet i att tala vid. Från alla de s.k. intelligenta samtal, jag varit vittne till, skulle jag förgäves söka att erinra mig ett ord, som varit värt så mycket som fem öre. För resten får jag bekänna, att jag som oftast känt mig bättre bland de brännmärkta och förolyckade än i vad man kallar ”hyggligt folks” sällskap.”
Citat av Vilhelm Ekelund.
De namnlösas och förbiseddas gemenskap.
07:
05:
Kolteckning av Ivar Conradson.
05:
och slutligen, majnatten ligger klar framför mig. Har tagit stigarna uppåt kullen. Markan andas himlen, himlen andas marken. Rådjursöga, fast, iakttagande. Släpper inte förbi mig. En intelligens jag aldrig kommer att förstå. Nej, nu. Nu. Inte en kvist knäcks. Inte en rörelse. Jag är djuret. Tillvaron ogenomtränglig, doften av allt som växer för stark.
träden svarta skepnader, figurer, nästan människor. Det finns plötsligt ingen mark. Jag känner svindel. Det finns ingen horisont, bara stiglöst nattljus
04:
Kan nu nästan röra vid…
jag tror en öppning syns.
Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Bild blir bild. Ton blir ton. Skrattar åt mig själv,
skrattar åt hur känslig och svag jag var.
Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Knivar utåt. Maktkänsla. Brinner. Skrattar.
Människor blir simpla. Jag leder dem mot framtid.
Och en spricka, och en skräck, och en fasa –
allt under loppet av en tusendels sekund.
Minnen bakåt, vintern, hösten. Allt spränger genom, rakblad –
Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Knivar utåt. Men borta känsla, lirkar, lirkar försöker hitta –
svidande eld kras inget går ihop svaghet styrka övermod tabletter
vill ramla ihop ska skriva ett mästerstycke leker med er
tappar kan inte kan inte orden ljög, allt detta var lögn
– ja, allt detta var lögn. Kanske, förbannade kanske.
(…)
LYSSNA.
Bli fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.
OCH.
… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.
02:
Mer av Michael Chase finns här.
23:
Tycks plötsligt stå på utarmad bränd mark. Öken, röd sand – ensligt torkade träd. Grenhänder. Jag kan inte se mitt eget skogsansikte, jag minns ej hur jag ser ut. Näsbenet, pannan, käken, allt förtvinar. Radioaktivitet och brännskador – en förlorad jord. Händerna mot skyn, tårar -
30:
28:
10:
Regn, skärgårdsstenar, frihet
i mulen himmel
Köld och kättingar
glömda av kapten
