ELD FRÅN SMEDJA

inlagt av den 2014.04.08, under andras, eget, poesi, text
08:e

L-Ulf-Olausson-619x500 (kopia)

trotzig_klyvare_mindre

 
Jag tror faktiskt att han vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hans ögon då de betraktande ser mörkerhavet inom honom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver han detta, om inte?

Långa fingrar de sa han hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. Utkantsskogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

Ja, det måste ju födas det som komma skall.
Man skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa han. Ständigt, upprepat ständigt.

I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.

Ja, han vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så -

Och så, han bereder sig. Hon har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hans drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hennes hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.

 


[Ovan: 1: Målning av Ulf Olausson 2: Birgitta Trotzig fotograferad av Berndt Klyvare]
 

INSP MARK ROTHKO

inlagt av den 2014.04.07, under andras, citat, inspiration
07:e

1

2

 
The fact that people break down and cry when confronted with my pictures shows that I can communicate those basic human emotions.. the people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when painting them. And if you say you are moved only by their color relationships then you miss the point.

 

DET ÄR BARA ETT MÖRKER? TROTZIG.

inlagt av den 2014.03.25, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, inspiration
25:e

1

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

3

Nedan: av Birgitta Trotzig (Ur Ett landskap).

1-1

2-2

1-3

 
[Bilden näst längst upp är en stillbild
från filmen Stalker som jag har bearbetat på diverse sätt.]

 

MIN SKUGGA

inlagt av den 2014.02.25, under andras, datorspel
25:e

HORACE OCH ELITEN

inlagt av den 2014.02.23, under andras, citat, inspiration
23:e

Ok, vem är Horace Engdahl för mig? Varken det ena eller det andra. Jag känner mig klyvd. Så kanske han vill ses. På det viset så kommer aldrig någon åt honom. Eller det kanske inte alls är så. Skit samma. Här har han världens bästa citat i alla fall:

Problemet med elitism är att man bara får med de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.

Horace Engdahl

 

DOM KONSUMERADE PRECIS VÅRT LIDANDE

inlagt av den 2014.02.23, under andras, citat, eget, helt jävla sjukt, text
23:e

funny+games

 
Sara Bessa skriver på Feministiskt Perspektiv om upplevelsen av några föredrag om våld på Göteborgs Universitet i början av året. Jag återger vissa bitar nedan (bli prenumerant för 365 om kronor året så kan du läsa hela på deras sajt). Jag blev tagen av orden ”de konsumerade just vårt lidande”. Vidare; läser du Jelinek? Ser du film av Haneke? Munch? Trainspotting? Shopenhauer? Bon Iver? Husby, Bergsjön eller Rosengård? Konsumerar du lidande?

Ja, det gör jag. Jag konsumerar lidande. En film om lidande människor kan jag njuta av? Njuta av? Ja, det är sant. Rannsaka dig själv, det gäller dig också. Men här kommer det viktiga: misär kan skapa identifikation – alltså att någon annan i världen också kämpar med sitt liv (en sorts njutning alltså, jag tror jag har rätt även om man går in på vilka ämnen som aktiveras i hjärnan vid dessa tillfällen). Men den misär som är aktuell för en viss person som man känner eller ser gråta i direktsändning(!) till exempel – den misären tynger mig ner, djupt ner. Den gör att jag vill fly. Som en svag ångestattack över mig vill jag bort, snabbt! Men jag tror absolut den är nödvändig. Den är nära krisögonblicket – då du absolut måste handla. En kris för andra är en kris för mig. Det finns ingen tid att tänka. Här finns absolut ingen njutning. Detta GÖR man. Känner du igen dig? Kanske, kanske inte. Den nödvändiga krisen har inte nått alla. Men den väntar på dig. Och det är en skola varje människa måste gå igenom, antar jag. Den gör dig mer mänsklig.

Oj, detta blev en skiss. Jag återkommer.

 
Nu ur Saras text:

Jag var på Göteborgs Universitetet i dag. Jag skulle dit för att lyssna på min syster och vän Evin Ismail prata om ”VÅLD”. Hon skulle läsa en text hon skrivit om, jag citerar GU: ”Våld, politik och brinnande bilar i Husby”

Så här stod det i FB-eventet:

”Våld kan vara påtagligt, fysiskt och brutalt. Det kan vara dolt och komma smygande. Språkligt våld fungerar både begränsade och frigörande. Våld är både förtryck och revolution, vardag och ett brott med historien. Vi lever i en våldsam tid och vi måste prata om våldet. Inte minst måste vi tala om våldets relation till demokratin och politiken. Vem som utövar våld och på vilket sätt.”

(…)

Näst upp var Athena Farrokhzad, poet. Som läste ett utdrag ur sin augustnominerade bok Vitsvit.

Tårarna rinner nedför min kind.

Jag känner igen allt.

Varje ord och mening om allt förtryck och våld Du som icke vit svensk får uppleva och måste handskas med.

Jag känner tyngd. Det är jobbigt att höra någon annan berätta om dina personliga erfarenheter inför ett rum fyllt av människor som aldrig upplevt eller kommer behöva uppleva något liknande.

Athena läser nästa mening;

”Min mormor säger; Var tyst nu och hacka grönsakerna!”

Salen skrattar till.

Jag hinner inte ens reagera.

Jag är fortfarande kvar i känslan av tidigare yttrade ord.

Jag lever orden och känner dom samtidigt som dom rullar utför hennes mun.

Salen skrattade. Det gjorde ont…

(…)

När Evin är klar känns luften i rummet ännu tyngre.

Jag har svårt att andas.

Vill inte se någon i ögonen.

Vill inte möta någons blick…

”NU BLIR DET KAFFE OCH BULLE!”

Alla går ut i korridoren för att ta fika. Jag hör vissa fråga varann, ”vad tyckte du?” Och jag hör svar som ”Ah, men det va väl okej, är så jävla sugen på bulle nu ba!”

Jag letar upp Maimuna. Vi tittar på varann och vi vet att vi känner samma sak. ”Dom konsumerade precis vårt lidande.”

Vi fortsätter prata om hur jobbig situation det där var.

”Dom” är här för att lyssna på detta för att sen kunna bocka av i sina böcker eller för att kunna säga ”Jag har koll på det där… strukturella förtrycket eller whatever, har läst en kurs faktiskt!”

(…)

Där satt dom och njöt av att få konsumera av vårt lidande.

 

EN OFORMLIG LERKLUMP: KÄRLEK (DISTANS, VÄNTAN, LÄNGTAN)

inlagt av den 2014.02.22, under andras, eget, poesi, text
22:e

11

This photo of the Earth was taken by Voyager 1 in February, 1990. The spacecraft was 3.7 billion miles away from Earth.

 
Jag glömde henne.

Jag glömde henne till den grad att när hon kom fram i mina drömmar så trodde jag att hon var just det, bara en drömfigur.

När jag slog upp mina ögonlock och solen letade sig stekande fram till mina pupiller kände jag en sorg, en sorg som tycktes obotlig. Hon hade varit där i drömmen igen. Hon hade varit nära min kropp, mycket nära. Jag minns att vi höll om varandra på en veranda till ett hus som låg i ett öde amerikanskt landskap. Som nere i södern. En stark sol låg precis framför oss. Hon vände sig om och jag kunde inte se hennes ansikte i det starka ljuset.

Efter denna dröm så såg jag aldrig hennes ansikte mer.

Efter många, många år så försvann hon ur mina drömmar. Hon fanns inte kvar i min kropp på något sätt.

Hon skickade ett brev till honom. Det försvann i posten. Hon tog det som ett sorts nej.

Han bor i en storstad nu. I sin lägenhet tittar han på skuggorna som den låga höstsolen skapar. Allt i ett brandgult skimmer. Han står där länge.

Hon glömde också. De sågs aldrig mer.

Jag själv undrar själv om den där kärleken finns kvar någonstans, om den finns sparad.

Jag frågade den Allvetande. Han gav mig ett val: Vill du för alltid minnas, för alltid leva med en för alltid lika starkt närvarande sorg? Eller vill du ha möjligheten till att Glömma? – Möjligheten att kunna helt börja på nytt?

Han sa att jag var tvungen att tänka igenom detta; att fundera ett bra tag.

Jag gjorde som han sa, jag funderade i månader och kanske år. Jag gav honom mitt svar. Jag vill Minnas Nu. Minnas fram till Min Död.

Skuggorna nere på gatan i brinnande brandgult.

Han såg henne i minsta detalj nu, varje hennes rörelser och ord.

Arbetslös år senare, utan bostad. Tjugo år senare nedknarkad i en gränd. Heroinet gör att hon kommer fram.

Där han ligger dansar de tillsammans och hon har den röda klänningen på sig.

Överdosen och de älskade för sista gången.

Jag själv undrar om kärleken finns kvar någonstans,
om den är sparad någonstans.

Ibland tror jag faktiskt att allt kommer tillbaka exakt som det var. Kanske det tar triljoner av år. Det kanske går runt. Nåja, det är allt jag har nu. Det tar slut här.

Eller, kanske har jag glömt Dig? Eller har du glömt Mig?

Långa, långa skuggor nu.
Det liknar en tavla som jag sett någon gång. Någon gång för mycket, mycket längesedan.

 

WAS IST METAPHYSIK?

inlagt av den 2014.02.22, under bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
22:e

1_o

2_o

 
Where shall we seek the nothing? Where will we find the nothing? In order to find something must we not already know in general that it is there? Indeed! At first and for the most part man can seek only when he has anticipated the being at hand of what he is looking for. Now the nothing is what we are seeking. Is there ultimately such a thing as a search without that anticipation, a search to which pure discovery belongs?

- Martin Heidegger

 
Promenad och det slutar i ingenting.
Önskar nästan att slippa se fler ansikten.
De är som om mil bort.

Ansikten har blivit bly. De bär inte upp kroppar. Springer bort. Finns inte kvar. Hjärtat är ensamhet och övergivenhet. Tänker på megastäder och myller. Tänker på det som är bortom. Tänker på att varje plats är likadan. Blyansiktet i spegeln, i alla speglar. Där inne något som existerar. Existerar på samma sätt på alla platser. Tyngden gör sig kännande, – jag krossar spegeln men vet om att det finns miljoner fler. Fler som gärna bär mitt ansikte.

Har kommit fram till de gamla stora ekarna.
Rör min hand mot barken. Ingen svett. Inga ansikten.
Isolering sker. Jag tänker; – ja, blivit beroende av människor. Barken och eken vänder sig bort från mig; in i skogen de rör sig och jag lämnas utanför. Camus och hur ett helt landskap en dag kan förråda oss. Ja, allt detta vit-snö-himmel, vad är det värt? Medvetandet självt sviker. En vit stämning blir gråsvart, aska, kol – stora öppna fält av ingenting.

( – men försöker ändå hålla fast. Hålla fast stenarna. Hålla fast den grå-violetta skymningen. Ansikten och figurer i den mörka skogen. Ansikte slits itu i strömmen. Ja, ansikten överallt. Mitt missbildade ansikte i vattnet, reflektionen. Elefantmannen, Cenobiten: klyvd. Lång promenad, gå igen bara gå gå, trötthet, – jag ser ingenting.)
 
CARGO
 

DIKT TILL VÄN G PÅ HENS FÖDELSEDAG

inlagt av den 2014.02.18, under cut-up?, eget, poesi, text
18:e

et skorstenar blinkade lyktor
neonskyltar tandställninga
r över varuhuset ner mot gat
an in i en ventil en tända el
dens sken och jag är där en
stund i mitt medvetande (G*****!
) och fortsätter täX NEWS
CNN ABC ETC. och byter igen och
de visar en gammal dokusåpa
från artonhundratalet en antik v
ariant de berättar historier i deidare
byter igen och sven melander
(GRATTIS)intervjuar någon kameran
fortsätter insekten flyger över
taken krälar ner i avl)
oppBlicken över landen en
flicka/kvinna/vinna ) — — – (HOPPAS >
ga rusar ned i kloak( ATT)ernas malströmmar
insekten flyger högre ser hela göteborg
och floden som flyter(DU FÅR tar med alla
det är ingen messias det är en apokalyps.nker
på minnesflickan vill inte måste vtt mord
på ljusa dagen en svart änka på nature
channel stinger bitar de dör och ett
undantags(EN BÄSTA AV DAGAR)
tillstånd i det stora landet FO

FOTO. JESSICA DIMMOCK: THE NINTH FLOOR

inlagt av den 2014.01.28, under andras, citat, foto, helt jävla sjukt
28:e

The Ninth Floor documents a group of addicts who moved into the apartment of a former millionaire in a wealthy neighbourhood in downtown Manhattan. Joe Smith, in his mid 60s, allowed a young addict to move into a spare bedroom in his large three-bedroom apartment in hopes of gaining rent. Several years later, a fully addicted Joe no longer had a bedroom and as many as 12 to 15 young addicts stayed at any given time. All electricity and hot water had been turned off and anything valuable had long been sold to feed habits.
This project documents the residents of this space leading up to their eviction and follows several of them after as they face jail and sickness, fight and love, attempt to get clean, sink deeper into addiction, go to jail, start families and struggle to survive.

 
 
17_002

17_012

17_024

17_026_v2

17_030

17_033

17_035

17_040

The Ninth Floor

17_089

17_101

17_00672340067234-r1-062-29a

17_107

 
Jessica Dimmocks hemsida.

Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

- Birgitta Trotzig

MY LIFE AS A RADICAL FEMINIST

inlagt av den 2014.01.15, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, text
15:e

1

2

 
… I painted a painting. Red with a hint of mechanical pattern collapse, almost an apocalypse of a closed system, a mechanical system that is horrified by man and begins to dream of female breasts, male chests; of guilt and responsibility. The system knocked out in non-bloom. The system was within a framework where previous – Now, now, it strikes through the frame, like in other pictures and frames – no stop there, no obstruction ruler or circuit. Three images of young Syrian women are incorporated into the painting, they are tortured, raped, they are tied up, they are filled with deep scars – a man in uniform looking down upon them from higher elevation . A picture , a photo from a pornographic magazine is cut out and pasted, inserted into the canvas. She enjoys not, she enjoys through a mask – behind is a suffering, a suffering – the psychologist will find it in the corner of her eye, right side, of left eye. The mechanical patterns are aggressive – like tentacles around the image of the woman, they swirl around her, behind her – a sublime three-dimensional image is obtained – we see the reality of life. Some excuse themselves, throwing up – the frame falls from the room. The room, the painting that multiplies and gets bigger, the woman screaming from a corner – we realize, we should realize – realize years covered with blood, theeth pulled out, with Forced Penetration. …

 
[First written in Swedish. Translated in Google Translate. Almost no alterations after that. Greetings from me and The Machine.]

Gjort huvudsakligen för CARGO.

INSP | MÅSTEMÖTAMINMARDRÖM

inlagt av den 2014.01.14, under andras, datorspel, inspiration, video
14:e

MARK ROTHKO NO 14 – OCH

inlagt av den 2014.01.11, under andras, poesi
11:e

1-dsc_0118edit

2-photo18

1-Rothko-768x1024

3-SFMOMA_San_Francisco_Rothko_1

1-rothko

2-Rothko_No_14

 
Om du Existerar.
I Tid och Rum.

Closer?

INSP: av Luke Shumard

inlagt av den 2014.01.11, under andras, inspiration
11:e

Luke Shumard

 
LÄNK

JESUS GRÄT

inlagt av den 2014.01.03, under bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
03:e

2-140103_1

3-140103_3

1-140103_2

 
Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta (ansikte). Detta, allt detta kommer till oss, var och en, – Jag Lovar. Men Rent rinnande blod rött kött kommer in i maskin och vi har skelett att slå tillbaka. Striderna i filmen The Terminator är bland det mest skrämmande jag vet, har sett. En överdrift ja, – men Maskinen – (är du inte i alla fall lite, lite rädd för den?).

Jag är i närheten av ***** igen. Trasas. Tvingas till vandring. Så här nära måste orden krokna. Vad är *****? Varför *****? Hur? ***** är mina skyldigheter mot mig själv, min skuld och mitt samvete. Min rörelse bort samtidigt mot mig själv. Alla frågors svar, ingången till det obeskrivbara. Sträcker handen mot den och känner spår av frihet. I det bräckande heta stekande känner jag så kanske då nu sen slutligen levnad, rum, plats, – DIONYSOS SLETS I TUSEN BITAR.

 

female-cenobite-hellraiser-Kopia

But now, entranced by her sudden dread, she heard another noise, close by, a noise she had prayed never to hear in the waking world, the grit of nails on the stone face of the quarry, the rush of caustic breath from a creature that had waited oh, so patiently for this moment and was now slowly and purposefully dragging its way up the last few feet of the cliff toward her. And why should it hurry? It knew she was frozen to the spot.

By CLIVE BARKER
 
 
 
 

Om du Existerar.
I Tid och Rum.

Closer?

pagetop

  • SENASTE INLÄGG

  • TWITTER

  • ETIKETTER

  • ARKIV

  • KATEGORIER