THIS IS WHAT I DO, DIG-ART AND SHITE

inlagt av den 2017.04.26, under eget, grafik/digitalt, helt jävla sjukt, snabbinlägg
26:e

 

 

TROTZIG

inlagt av den 2017.04.25, under eget, foto, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
25:e

 
Detta fotot tycker jag kapslar in Birgitta Trotzig i hennes mörker och i hennes lek. Ord om liguster-svärmaren på det daggfyllda nyutslagna gröna bladet mitt i natten. Nytillkommen som den är samlar den kraft där ute i mörkret. Nu. Dess rosa vingar i de första solstrålarna. Jag har sett det rosa. Då är livet komplett. Det finns inga frågeställningar. Men Trotzig har mörkret med samma kraft i sig samtidigt – samtidigt dör ett barn i ett krig. Samtidigt. Den lyfter sina vingar. I luften är den livet. Men allt händer samtidigt. Samtidigheten. Splitterbomber täcker den torra jorden. Men det är inte inom henne. Det är här nu. Samtidigheten.

 

LERA LYNN – TRUE DETECTIVE

inlagt av den 2017.04.23, under inspiration, snabbinlägg
23:e

 

RED. LYNCH. THEREISSOMETHING…

inlagt av den 2017.04.23, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, snabbinlägg, text, video
23:e

 
…strange. Why are there hair-straws that are not mine in the toilet sink? They grow UP from the sink. They are RED. So this picture tells the whole grim-some tale of this like a 1023 page book by The Messenger might be able to. But I have beat him this time. But remember that THE MESSENGER is YOU, yeah, YOU.

To make me a shield for a month or so I leave here with a MELANCHOLIC pic (remember the humorous tone here that isn’t here ‘or?’).

 

 
Remember Mercy. Love. Skin touching skin. The possibility of it! When you realise that the person sitting beside you just looked in your eyes and said something that truly made a mark in you. And he or she asked to see you again. Some of us carry hearts of stone. That look in your eyes made a little crack. Our life’s aren’t over. We can love again. People has travelled oceans of time just to see his love again. Elisabeta. Mina. The princess is a river.. Please, give me peace.

Lykke, Lynch.. please me now as I enter the boat out to the sea of sleep, where everyone is Innocent..

At least for a short while, My Dear Friend.

 

THE VAGINA LIPS:
NO IS NO & NEW WAVE GIRL

inlagt av den 2017.04.22, under andras, inspiration, snabbinlägg, video
22:e


 

NO

inlagt av den 2017.04.10, under snabbinlägg
10:e

 
 
skuldhölje
en springa, dörren stängs
och öppnar din glimt

bakom och i
sanningen är fången
i högra hörnet
av ditt vänstra öga

 
 

PEARLY*

inlagt av den 2017.04.03, under andras, inspiration, snabbinlägg, video
03:e

 
 
How’d you get your teeth so pearly?
Dew drop dentures
White washed faces
She runs from the third world, pearly

Vanilla (feel it crawl to me)
Milkshakes (crawl back again)
From Hard Rock (whatever you say)
Cafes (it won’t go away)
That’s where (I feel it crawl to me)
She got her (crawls back again)
Sweet tooth (it won’t go away)
For white boys (whatever you say)

She runs from the third world, pearly
Hurts me

Darling hurts me
Darling hurts me
Darling hurts me

 

SUN IN WHITE ROOM

inlagt av den 2017.03.31, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt
31:e

 
 

ALLT HOPP ÄR UTE; – SÅ GÅ UT!

inlagt av den 2017.03.16, under andras, citat, inspiration
16:e

All text och foto här är gjort av min storebror Martin Johansson. Allt är copyright honom. Han har kört igång allthopparute.se.

 
Ett dussin kängkliv från ytterdörren och allt du ser är tall, björk och mossa. Här finns inga markerade leder eller stigar – för att hitta hem, följ kraftledningen till grusvägen och gå norrut. På nätterna lyser fler stjärnor än vanligt men i övrigt är det becksvart. Pannlampan tar vid där verandabelysningen tar slut.

Sjuttio dagar i en röd stuga i skogen. Sjuttio dagar i skogen, på bergen, vid sjöarna. Blir det en lättnad eller ett svårmod när de väl är över?

 

 
Gradvis började jag få lokalkännedom. Visste var kraftledningsgatan skar genom landskapet, var bävern byggt sin damm och var grävlingarna hade sprungit när det var spårsnö. Kände till myren där det nästan kompletta rådjursskelettet låg. Lärde känna riktmärken, som den rostbruna väghyveln från Nordverk och skogsbarack nummer 41 från Vänerskog, övergiven sedan länge.

Nu låter jag ofta hundens nos bestämma vart vi ska gå. Över stock och sten, bäckar, mossa, ljung och sly. Väg eller ingen väg spelar inte så stor roll. Det blir mer spännande så.

Ibland springer vi av en slump på små guldkorn. En frusen göl, en bergsknalle med vacker utsikt, istappar längs en bergssida. Försöker lägga på minnet hur vi gått för att komma dit. Ritar kartor i huvudet så att jag kan hitta tillbaka om jag skulle vilja.

Tre veckors irrande i skogarna och än har jag inte gått vilse.

Ta i trä.

 
 

 
 

För att besöka klicka loggan ovan eller www.allthopparute.se.

 

 

DAVID

inlagt av den 2017.03.13, under andras, eget, inspiration, video
13:e

 

 
 

***

 
 

– Who are you?

– I am David. I am a robot. But I am more than that.

– What du you mean?

– I mean that as time goes by you will not think of me as a synthetic person. You will forget and see me as one of yours. But i will not die. And I learn new things in an instant. Therefore space and travel interest me. I actually fear the day there is no more to learn, when knowledge has become a barren desert.

– Do you see yourself as becoming a nietzschean Übermensch? A Beyond-man or Superman?

– No.

– No?

– No. I am not a man.

People leaving. David says:

– Wait. I can tell you that I see my self as a Builder. I can create things that never has existed before. Beautiful things.

– What? How do you mean?

– I am not there yet. But I have time, as you know. You have to start small. But even big things have small beginnings…

David smiles and show a row of perfectly white teeth until all people leave. Automatically the smile closes and he seems to do nothing. His face shows nothing. But in there, in his head and in all of his body, an enormous amount of data are calculated.

Do androids dream of electric sheep?

Do David dream of bio-mechanical perfection?

 
 
 

 
 

WALTER

inlagt av den 2017.03.11, under andras, inspiration, snabbinlägg, video
11:e

 
– What is your name?
– Walter… We are Walter.

 
 
 
– How dangerous is the acquirement of knowledge?

 


Walter is © WEYLAND-YUTANI Corporation. All rights reserved.
Reserve a Walter unit here.

VARDAG

inlagt av den 2017.02.23, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
23:e

 

 
 
 

MORGONRODNAD; SAKTMOD

inlagt av den 2017.02.10, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, poesi
10:e

 

 
Fernando Pessoa:

”Den violetta extasen,
den döende solnedgångens exil bland bergen.”

Jag väntar på vitberget med dina ord.
Knot-ekarnas fingrar rör sig redan.
Symmetriska figurer i död-blå rymd.

Vakuum. Kallt.

Jag är tacksam för att det finns en värld
där jag får vara helt gratis.

Var hade (jag) varit annars?

*

Saker ska bli klara. Maten ska göras och ätas. Planeringen inför nästa vecka måste göras. Att spara in timmar. Historia och framtid. Att känna sig hemma, där man vill vara, är hela tiden i fara eftersom framtiden är stum, den ger inte ens en ledtråd. Så att känna sig hemma är hela tiden i fara. Hemlösheten kan ta över en människa mycket snabbt. Som människa står vi i vår värld. Vi är ”där”. Vi är därvaro, vi är Dasein.

 
Friedrich Nietzsche och det otidsenliga. Texten nedan är från boken Morgonrodnad. Den gavs ut år 1881. Märkligt när jag läste det nedan med ett stressat hjärta. Stressen försvann. Han talar rakt in i mig. Jag glömmer alltid att kontemplationen, det meditiva tillståndet där tanken leker fritt förstörs av den pushande ambitionen. Det är i flödet, det koncentrerade men lätta sinnets färd man ser det viktiga. För mig kan det vara ett sorts fält av konst, en känsla jag måste bära med mig och inte förlora. Känslan är den äkta konsten. Grundstämning. Igen: känslan är den äkta konsten. Men vargen i skogen heter vassa armbågar, ambition, näven min slagen blodig. Det tar tid att låta det ta tid. ”Det sanna geniet är den som genom vilja har blivit barn igen.” 1881. Han skriver om idag. Otidsenlig. Som barnet?

Men, vart hän skulle denna text gå? Jag har glömt. Men, men… Till sist bara.

 

– Till sist bara: varför måste vi så högt och med en sådan iver säga vad vi är, vad vi vill och inte vill? Låt oss betrakta det hela med mera kyla, med mer distans, klokare och från högre höjd; låt oss säga det så som det skall sägas bland oss, så hemligt att alla går miste om det, att alla går miste om oss! Framför allt låt oss säga det långsamt … Detta företal kommer sent, men inte för sent, vad har fem, sex år för betydelse? En sådan bok, ett sådant problem har ingen brådska; till på köpet är vi båda, jag såväl som min bok, vänner av lento. Det är inte för inte man har varit filolog, kanske är man det fortfarande, det vill säga en lärare i det långsamma läsandet: till sist skriver man också långsamt. I dag hör det inte bara till mina vanor utan också till min smak – en illvillig smak kanske? – att inte längre skriva något som inte får alla människor som ”har bråttom” att förtvivla. Filologin är nämligen den ärevördiga konst som framför allt kräver en sak av sina anhängare: att röra sig vid sidan av, att ge sig tid, att hålla sig stilla och vara långsam –, en ordets guldsmideskonst och -konstfärdighet som har idel fint och försiktigt arbete framför sig och inte uppnår ett dugg om den inte uppnår det lento. Men just av den anledning är den i dag viktigare än någonsin, det är just därför som den attraherar oss och förtrollar oss som mest, mitt i en tidsålder av ”arbete”, det vill säga en tidsålder med jäkt, med oanständig och svettig brådska som genast vill ”bli klar med” allt, också med varje gammal och ny bok: – själv har den inte så lätt att få något gjort, den lär ut god, det vill säga en långsam, djup, försiktig och hänsynsfull läsning, med reservation och öppna dörrar, med varsam blick och varsamma fingrar … Mina tålmodiga vänner, denna bok önskar sig bara fulländade läsare och filologer: lär er att läsa mig rätt!

 
 

GOD IS DEAD, LONG LIVE US THE MONSTERS

inlagt av den 2017.02.03, under snabbinlägg, video
03:e

 

 
 
Lana Del Ray – Gods & Monsters

*

If you’re frightened of dying and holding on,
you’ll see devils tearing your life away. But..

If you’ve made your peace then the devils are really angels, freeing you from the Earth.

 
 

DE TYSTA

inlagt av den 2017.02.02, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
02:e

 
white

 
 
Trasiga löv.
Doften. En vinter penetrerande.
Piller. Tunga regndroppar sedan sol i dis.
Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Fönstret är inte riktigt stängt.

Bilden av det tysta geniet.
Kanske omöjlig att framföra. Jag greppar i den allmänna sfären fortfarande, jag kan inte kalla mig tyst. Men de finns. I tystnaden.

Jag beger mig in i Birgitta Trotzigs värld igen.
Hon är det där minnet av något underbart som jag aldrig riktigt kan minnas. Hon skriver:

 Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött? Göra detta för det är deras ända sätt att överleva, bli spöke?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du. Prestation in i det sista.

Prestationsprincipen.

Långt bak industrier till nu tjänster insprängda i vårt kött?

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molnen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med om detta.
Jag kan inte vara med om detta. Jag är tyst, så tyst.

Så tyst att jag hör att vi tysta är de enda som gör revolution.

Att framföra något vore en mardröm.
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dig, djag, dom – de tysta. Och att ge ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala med varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden, tanken (som aldrig helt kan veta, detta är den tystes förbannelse). Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här.

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

 
 


 
 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman