BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) –

inlagt av den 2010.03.04, under eget, fragment, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
04:e

Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.

Soldaten som vandrar över fältet –
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon –
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma –
ser inte ett ljus. Och blodet.

Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.

Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.

(…)

Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.

(…)

Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
’I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ –

I en målning av Edward Hopper: ’Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men –

När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.

Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja –

Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här –
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.

Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar –

CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om –

Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ’demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •