INFALL; cirkelrörelse

[Allt detta är ett Kanske]

En kopp kaffe, morgonrock och dagens tidning. Tankar på vad som ska göras under dagen. Försöker få ner en smörgås. Tittar på mina händer, mina handflator. Längtar efter att greppa i något, skapa något. Slås ner av omgivningen. Ordet frihet lurar bakom allt detta. Frihet. Förlåt mig men jag måste säga att tapeterna är blodfärgade. Tänderna gnisslar och molnen där borta är slaktade kaskeloter.

Frihet. Något måste definieras. Eller i alla fall släppas fram –
Och det får göras i texten. Men hur?; jo, i hugskott, infall, intensiteter. Låt mig skriva det jag tänker på.

Att vara ensam härskare över sin egen tid? Leder inte det till erosion, entropi? Jag vet inte. Är det inte ett hån mot andra? Ett citat från Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen (mina rödmarkeringar):

… Nu finns det ett mera sällsynt slag av människor som hellre skulle gå under än arbeta utan lust till vad de gör: dessa sparsmakade och svårtillfredsställda som inte ens nöjer sig med en riklig vinning om inte arbetet självt är den högsta vinningen. Till detta sällsynta släkte hör konstnärer och kontemplativt lagda av alla slag, men också den kategori av sysslolösa som tillbringar sitt liv på jakt, på resor eller med kärleksaffärer och äventyr. Alla dessa människor välkomnar arbete och försakelse så länge de är förenade med lust, och av svåraste, hårdaste slag om så behövs. Annars präglas de av en beslutsam oföretagsamhet, till och med om fattigdom, vanära och fara för liv och hälsa skulle vara förknippade med denna oföretagsamhet. De fruktar inte ledan så mycket som det lustlösa arbetet, ja de har ett stort behov av leda för att deras arbete ska lyckas för dem. För tänkaren och alla andra kreativa andar är ledan den obehagliga ”stiltje” i själen som föregår den lyckosamma färden och de friska vindarna; hon måste uthärda den, måste invänta den verkan den har på henne – …

Tanken springer vidare, kan inte riktigt följa mig själv.
Frihet. Drömmen om att vara den sista människan på jorden. Att aldrig dömas av blickar. Naivt. Att bete sig som den sista av människor inne i centrum, bland människorna. Frihet. Vara-sig-själv. Att slippa vara en skådespelare. Slippa att inte titta i ögon, att inte stå för nära i bankomatkön. Den rejäla och ärliga friheten. Att springa gatan fram skrattandes. Och Nietzsche skriver vidare i boken citerad ovan:

Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv”) med vittnets ögon eller om han är ”glömsk av yttervärlden”: vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.

Som ni ser så är jag väl den som ser sig själv med vittnets ögon (hemsidan, bloggen; är de inte just smink, om än i vissa fall ett ganska anonymt smink? har man kunnat bygga en bild av sig själv så enkelt någonsin förut? texten, bilden, allt som ska visa vad och vem jag är. i detta fall tänker jag på Facebook och ryser plötsligt till av obehag – ett skådespel, en pjäs rör sig framför mina ögon och jag ser inte en enda människa. Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta ansikte).

STALKER: Jag är i närheten av zonen igen. Trasas. Tvingas till vandring. Så här nära måste orden krokna. Vad är zonen? Varför zonen? Hur? Zonen är mina skyldigheter mot mig själv, min skuld och mitt samvete. Min rörelse bort samtidigt mot mig själv. Alla frågors svar, ingången till det obeskrivbara. Sträcker handen mot den och känner spår av frihet. I det bräckande heta stekande känner jag så kanske då nu sen slutligen levnad, rum, plats, – DIONYSOS SLETS I TUSEN BITAR.

Frihet existerar. Jag känner doften av den. Varje plats i tiden är ett rum.

Jag måste nu gå. Jag ska diska. Sen ska jag vattna blommor. Solen har dykt upp och dränker balkongen. Jag måste köpa mjölk. Just nu ser jag zonen ganska tydligt. Inte allt är vad det verkar.