FÖRTVIVLAN; EN RÖD TRÅD?

att följa den,
se den, att äntligen
känna den mot fingertopparna, handflatorna

Idag ruinerade jag mig nästan igen,
gjorde mig nästan tom, bröt nästan ihop.
Likt Ekelund: – i förtvivlan finns bara antingen/eller.
Blomman över avgrunden måste lyfta sina blad mot himlen.
Under en väntar kaoset, varje möjlig ansträngning måste fram för att hålla en uppe;
hålla en vid (medvetande). Sinnet blir en blodig stridsplats. Myggor sticker.
Håll dig uppe! Håll dig uppe! Håll dig uppe!

(det är inte så farligt som det låter, jag rör mig bara in och ut ur zonen – och i detta grumliga, grådisiga klamrar jag mig fast vid rötter och gräs. – jag står upp igen. in the neon sign, scrolling up and down, I am born again.)

Förtvivlan. Nog om mig. Kanske! Vidare, vandra –

Vilhelm Ekelund (Ur Båge och lyra) :

”Människan vore allsmäktig, om hon kunde vara förtvivlad alltid”, säger Leopardi. Men betyder det verkligen något annat att vara människa än detta: vara förtvivlad! Blifva allsmäktigt förtvivlad – fanns det någonsin en annan väg upp för mänskligheten? Hvad var hemligheten med de flesta stora människor? Att deras förtvivlan räckt till, att den icke var bara en momentum, en övergående förmörkelse såsom hos genomsnittsnaturen; att äfven deras lycka var i grunden förtvivlan.

Genomsnittsnaturen? Hur låter det? Är det högre att stångas av förtvivlan var dag och inte bara fläckvis, några gånger om året? Nej, det är inte högre. Men det kanske är en väg? för vissa av oss att vandra. Att låta sig förtvivlas, att låta sig slås ner till bar frostmark. Förtvivlan är krisens syster. I krisen finns det bara ett enda antingen/eller. Att över leva eller inte. Jag talar om mig själv igen och säger att förtvivlan ger mig blicken (den direkta blicken) och förmågan till att se vad som verkligen är avhängigt. Jag är här. Som när Heidegger talar om ångest. Eller som när elden tar tag i din lägenhet och du slänger dig på telefon och ringer för nu är bara nu och det finns bara detta detta detta. – KÄRLEKEN! I frånvaron av honom eller henne, i skräcken av att förlora detta det största finns inga vägar, inga pauser, inga möjligheter till att andas ut..!.. Krisen och ögonblicket. Kairos. Närheten till kaos och handen som greppar hårt, fast. Och kanske, kanske kan man i allt detta se skönhet…… Ekelund igen:

Det är en djupt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsäglig meningslös grymhet. Din framtid ställes inför ett antingen – eller. Glömma är nästan omöjligt. Nästan. Men utan att kunna glömma måste du omkomma. Din tillvaro befinner sig ständigt öfver avgrunden. Du har anledning – i sanning – att vara stark och klar i känsla och tanke. Af det överkänsliga hjärtat kan du erfara det riktiga. (…) Ditt tyranniska hjärta hungrar efter det riktiga, kan ej mättas med annat.

Ja; ditt tyranniska hjärta hungrar efter det riktiga, kan ej mättas med annat.

[Bilden ovan är en kolteckning av Ivar Conradsson (något omgjord av mig). Den är även på omslaget till Ulf I. Erikssons bok Exempel – anteckningar i levnadskonst.]