STALKERN, fragmenten, vardagen..

Klockan är kvart över ett. Det är Onsdag.

Varför är litteraturen ond(?), jo (den) tänker för mycket. Vi som kunde dansa. Men vi säger tusen ord om detta – ord, ord, ord. Stalkern vit i ansikte. Sjö, ren-skavd-blek.

Jag är melankolisk idag.
Maja Lundgren om en psykos. Jag väntar på boken.

Birgitta Trotzig har skrivit om Stalkern. Nattliga färder in i zonen. Dröm van-tydlighet, spår av det förflutnas öppenhet. Öppenhet, öppnar dörren mot framtiden, mot det hela, avstånd – tydlighet… Trotzig:

”Det är nu Stalkerns, gränsgångarens tid, hans väsen är överallt. Den förstummades villkor, den man slitit tungan ur munnen på – allt är nu nära, blottat, utan förklaring, helt nya tecken och kartor gäller

(…)

Ledningar, skorstenar, kraftverket, de övergivna delvis nerbrända fabriksområdena, mellan dem bildas raviner i väldiga sträckningar mot molnljuset. Ljus flödar ur molnen ner i ravinerna, de tomma byggnaderna, det är inget vanligt ljus, ner över ansiktena, näsryggarna, pannloberna, kindhålorna, läppsprickorna öppnade

(…)

– är staden av Gud glömd eller mättad av Gud, så mättad att hans doldhet tränger ut genom varje cell och por och förjagar all yta, all glans, allt är fullkomligt avklätt och utarmat till det yttersta, till det yttersta glömt och lämnat i nakenhet”

STALKERN. Jag måste göra detta begrepp till mitt eget. Jag gör nu detta begrepp till mitt eget. Smutsig sjö därute. Höghusens sorg. Vit handflata begränsar platser. Vit vit varelse. Inhuman. Tre meter lång. Mer än. Bortom. Den oändliga sorgen. Den oändliga ormen. Slingrar som –

Jag går ner i Moskvas tunnelbana. Installerar olaglig mjukvara. Väggar av svett. Blodet har bildat svamp och mögel. Brandgul fingersvamp. OM STALKERNS BLICK ÄR DEN RENA (om barnets blick är den rena). Talar med dig, hör du? Jag talar med dig.

…

Nick Cave och Warren Ellis. Soundtracket till filmen The Road. Detta och mjukvara och bok och fotografi från de yttre områdena. Om det skulle vara psykotiskt de tangenter de spelar så vore det ett helt rationellt vapen. Murar av grönt som torkar ut, de alla vackra vyer vi sett som i framtidens ljus likt murklor inte kommer att finnas. Ord ska stagnera likt också guld ska stagnera.

STALKERN tar sina steg, hennes blick är kniven.

Varje detalj måste gripas. Detta finns nu.

slutligen anfölls hon av skratt
då de slutgiltiga tingen svarade henne
genom vargtimmens tomma TV-brus

hör hur världens tätningsmassa fräser
och ger upp sitt grepp om verkligheten
då varje linje på väven knäcks och eskalerar
i icke-universums tjut

det innersta yttras utåt
då skarven mellan poesin och HON, DE, TINGEN
slår larmtjälen runt hennes kapade lillfinger

och absolut ingen sjunger

…

ZONEN ZONEN ZONEN

Vi återknyter. Det är Onsdag. Nu ska jag diska. Och dansa.