SAKER OCH TING

inlagt av den 2010.03.20, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
20:e

Ting, ting, ting. Målning med tusen ansikten och man måste se den från långt håll för att se vad den visar, för den visar endast en kropp (egentligen) Eller är där inte en till där i hörnet och en till där nere? Vi måste nog gå längre bak. Eller längre fram. Eller.

Fastnar i Ariadnes taggtrådsnystan.
– telefonmobildatorsvarthålba
kommijagärfastdetringdedesa
attdetvarjävligtviktigtvikan
hittadensenidensvartalådan.

Jag citerar en text jag skrev en gång, nån gång:

skuldlös. väggarna har mönster. jag vaknade upp och såg att jag inte längre behövde vara rädd. och jag skulle hjälpa dig om jag kunde. teleskärm blinkar, dags att gå. infoga ditt personnummer här. hög utbildning. det ramlar stenar i haven, en fågel brinner, och jag spyr upp ånga.

blinkar tre gånger. allt sammanhang är borta. här blir jag mig själv. stunden letar sig till timmar. någon ringer på en mobil, jag svarar inte, jag har aldrig svarat. jag sitter nu vid sidan om, så jag kan skriva. far ser mig inte. S7Hs-DFGF-DF45-SEDR-SFER-YG. universal serialnumber for total access. det rymmer hemligheter. staden är belägrad. himlen brinner i rött. blå eld i den blottlagda rymden.

datorer räknar ut rörelser. galenskapen i det normala, det normala i galenskapen. inuti inte här, utanför alltid här. diskborstar och vakuumförpackade ostskivor. pasta från china. glänsande porslin från taiwan. film från USA. kanoner från sverige. människor löper risk att ta ansvar. insert serial number here.

en stig in i mörka skogen. en död mullvad, rycker i kroppen. insektshelvete med inbyggd radar, ekolod och nummeravkännare. insert here. harkrankar invaderar byn. ett oändligt dövande surr. de kryper på mina händer. blåsor stiger upp från månens hud. hypnos, vattendroppar fräter som syra. allt är i mitt huvud, allt i mitt huvud, allt i mitt huvud. om man bara var ensam. det är för mycket folk. hundar skäller och betygen har anlänt i postlådan.

— igenkännande: ”allt sammanhang är borta. här blir jag mig själv.”

fortsättning följer hela tiden. ser?

I bruset från min skärm och från tapeten som är trasig och från brustablettens vattenbrusande och i minnen och i tio saker minst samtidigt kommer jag att tänka på vad jag läste igår på en blogg. Christopher Kullenberg skriver om Heidegger och (don)sammanhang:

I de högteknologiska sammanhang som vi är inbegripna i, är vår tillvaro således ställd av donhelheter som varken är subjekt eller objekt primärt, utan endast sekundärt. Jag skriver just nu i WordPress på ett tangentbord och i mitt skrivande måste jag bortse från detaljerna i processorns klockcykler, paketswitchningen som kommunicerar med min server, och DNS-systemets pekning av christopherkullenberg.se till en maskin i södra Sverige. Jag skriver dessa ord varken på mitt tangentbord, på min dator eller på internet – skrivandet är upplåtet som allt detta samtidigt, och i tillvaron finns varken distinktionerna mellan donen (teknologierna) eller mellan mina inre psykiska processer. Blivandet bloggfilosofi sker före subjekt och objekt ens kan tänkas. Tillhandenheten (zuhanden) föregår förhandenheten (vorhanden).

Så när jag skriver, skriver jag.
Tavlan är tavla.
Men inte alltid, som man förstår.

Allt detta kanske blir banalt (patetiskt) i sin längd men jag måste också citera ur Arne Mellbergs bok ”Försök att läsa Nietzsche”. Om teknik och konst och liv och allt skulle kunna viljas av tillvaron? Viljas helt ut alltid? – drömmen om detta är eld, (men):

I en anteckning från 1884 preparerar Nietzsche sina profetiska sentenser i Zarathustra-sviten med följande formulering: ”Han förkunnar sin Eviga återkomst. Oviljan, klagan – ända till attentat. Zarathustra skrattar, är lycklig, ty han åstadkommer den stora krisen.” Här förknippas inte bara ”förkunnelsen” av ”den eviga återkomsten” med ”krisen” och det avgörande ögonblicket men också med motvilja och motstånd. Men varför skulle någon vilja motsätta sig denna förlösande och befriande tanke? Svaret är, förstås, att den förlösning som utlovas inte befriar från något som helst – utom föreställningen om en befrielse. Det är friheten från befrielse som är den verkliga befrielsen, samtidigt som denna insikt för alltid dömer oss till tillvarons smärtsamma paradoxer. Insikten om den ”eviga återkomsten” dömer oss att uthärda det outhärdliga, dvs. livet.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •