ONSDAG

1 Letar efter sammanhang. Jag är nog inte författare. Iskallt får man skaka hand med sådana uttalanden. En lyckad text föds, men den innebär också döden då den är klar. Start på nytt. och på nytt och på nytt. Hantverk, my ass. Det börjar regna.

2 Bastionen, Halmstad. Regn. Troll i skogen och maror som slingrar sig under våra köksmattor. Tar skydd under den gamla scenen. Ser de nya byggnaderna. Jo, jag är på en höjd. 6000 meter över marken. 20 000 famnars djup. Några minuter senare på Hamngatan. Det var sol för några dagar sedan. Nu föds inget. Ser ett dött foster i Nissan. Drömmer om att drömma. Ser mig själv därnere. Rivs itu av vinden.

3 De döda viskar från vattnet, men jag kan inte höra vad de säger.

4 Senare; jag är hemma. En cyklist genom porten. Jag är en fotograf utan kamera.

5 Jag läser om Georges Bataille. Litteraturen är den slutligen återfunna barndomen. Handlingens och prestationens värld förhindrade oss att leva: vi som så behövde våra ensamma stunder, våra stunder av förslösande. Ligga ner och drömma.

6 Han sa att han skulle investera i ett barn snart. Hundarna hade ju redan passat in i pusslet. Jag ryser.

7 Det är till att vara en krigare att hela tiden återföda sig själv; eller att hela tiden improvisera fram sitt eget jag. Jag känner stanken av skräck, en skräck som kommer oss närmre var dag, var dag. Skyltfönster. Löpsedlar. Kameror som tränger inte bara sig fram till oss men genom oss. Vi kommer aldrig att förstå vad oskuld är igen.

8 Mina största hjältar någonsin: min mor och min far.

9 Dröm: ett öppet fält, att lägga sig ner och glömma.

10 Zonen viskar – ”när som helst resa sig upp, lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person, och på intet annat i världen” (Love Almqvist).