FRAGMENT –

inlagt av den 2010.04.07, under andras, eget, fragment, poesi, text
07:e

Orden, bilden, musiken –
ingångar

Tillgångar till
glimmande eld
under höstdystra träd

Den där bilden,
mellan knotiga grenar –
Solen berättar
tusen gåtor.

Så självklart,
och vart tog jag vägen?

(…)

Städer och lyktor. Lila solnedgångar över höga byggnader.
Det är minnen av minnen. Minnen som en gång var levande och gav kraft. Nu är de minnen av minnen. Och snart kanske jag även glömmer dessa minnen. Livet rinner ner mellan sandkornen glöms. Ibland, så starka, kommer känslorna från förr. Något annat, något större, ett annat sätt att leva. Men när minnen och känslor inte stannar längre än någon minut, så är smärtan efter dem desto starkare. Det är lättare att förneka dem, att inte vilja ha dem. De var jag, de var vad som gjorde mig till liv. Men besvikelse efter besvikelse lättar för att sätta taggarna utåt, mot det där som en gång var. Och slummern kommer. Den växer sig starkare för varje dag, för varje timme, för varje minut. Den lila solnedgången jag såg den där gången – nej, jag vill inte minnas. När framtiden ter sig likt kvävande kvicksand så låter jag den där lila magin passera, dricker mitt kaffe, röker min cigarett och låter händerna fastna vid tangentbordet. Låter blicken fastna vid solskenet mot fasaden, låter blicken fasta vid det orörda dammet på mitt skrivbord.

Baudelaires lila stadsvandringar, så enkelt vackra de en gång var; nej, tack.

(…)

Livet just nu är dova granar i aprilrusket. Löven börjar springa fram, men det tar tid. En doft av ett annat ickevinter lockar oss ut ur, ur något obestämt. Barnet springer till gungorna, barnen springer, – vi tittar på. Samma stad, samma skrik, samma lockelser, samma vädjanden – men ändå inte, – livet förändras ständigt. Jag har nästan, nästan en tår på min kind. Om denna tår bara ville komma! Känslorna i ett tätt rum.

(…)

Det ljudlösa rummet, statiskt och myllrande; – samtidigt öronbedövande och stilla susande säv. – Priset och lockelsen. Den mest extatiskt smärtsamma – dock befriande – friheten. Inte tusen röster, ett hav av röster. Miljoner, kanske den eviga fursten bildad i vårt eget ödes skapande fingrar. Varför göra det ena om man kan göra det andra? I ett fängelse tänker jag, inga valmöjligheter?, frihet? –

(…)

Antingen är jag drabbad av en förbannelse eller så är jag begåvad. Inget av det. Dock väljer jag begåvningen. Varför inte? Jag säger: varför inte? – Vissa dagar är landet stilla, sjöarna rör sig inte. I det disiga nattlandskapet hörs endast en uggla. Man rör sin nakna hud och ser att man lever. Allt är statiskt, på toppen är utsikten magnifik. Det andra väntar, men min lycka är nu. Aldrig har en herre funnits som jag, aldrig. Men i mina fickor döljer sig arbetarhänder, såriga och darrande. Men de vila.. –

(…)

Fåfänga – min ljuva drottning

Om det vore så –
   att allt som strävan vill
   all stress och självförljugenhet
   kan läggas ner på kallmark, och –
   och   man kan gå vidare?

På kallmarken, på –
   platsen nuplatsen
   kunna lägga av sig
   bördan och säcken –
   (men jag hör er ändå?)

(…)

Tomheten kommer igen.
Vissa ord kan aldrig skrivas – alltså, alltså;

[Foto av Martin.]

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •