I ZONENS MITT; SLUTET OCH BÖRJAN

Har sett många underliga ting.
Likt stora insekter under brädor och cement.
Konstiga radioaktiva ljussken.
Döda kroppar

Men –

Zonens mitt visade sig vara en öde stad.
Höstljuset över fasader.
Orden tycks överflödiga.
Orden är överflödiga.

Jag kan bara stanna en stund. Det går inte att stanna länge. Det finns rykten om folk som har lyckats stanna här för gott. Kanske det är sant. Kanske det var en konstnär. Antagligen var det så.

Här är vindstilla. Lugnt. Framtiden och det förflutna tycks ha försvunnit. Jag glömmer ibland helt att jag snart måste gå.

Här nu.
En stund.
Ingången.
Jag har hittat den.
Nu när jag skriver.
Utgången.
Alltid lika smärtsam.
Jag har nu sett vad som finns.
Att komma tillbaka kommer jag att göra.
Då och då. Då och då.

Jag lämnar redan. Glömmer.
Verkligheten tar över.
Cirkel blir streck.

Vad man än må säga,
har man sett zonen
kan man inte glömma den.

Jag har många äventyr kvar.

En död kapten,
han hade havets alla dagar.
Hittar han tillbaka?

Dom lägger ner sina vapen.

Lämnar i stilla regn.
The Horror, The Horror.

Jag har tårar i mina ögon.