100425.txt

Utanför fönstret nästan sommar.
En dikt en tavla en filmscen, musik; men –
en orolig ande, en djävulsk skepnad skuggar hela fasaden.
Jag kan inte märka mina fingrars skakningar, inte att jag
börjar bli illamående. Något väntar därute, denna min skugga
har något att visa mig i sommar.

(…)

ensamheten gör sig påmind
mer och mer, – jag säger
man kan sätta taggarna utåt,
visa att man är allt,
när man är inget

sluta upp med att känna
det är en väg, den lurar
under tät skuggfylld vegetation,
men en dag spricker glas
skärvor sår väggar murar

men att det är ett privilegium,
jag kanske, ja kanske

styrkan, kraften, trösten
styrkan som inte är trösten –
man vet om illusionerna

och han sa:
”det är illusioner,
miljarder illusioner,
och där finns ingen väg tillbaka,
tillbaka ingen väg,
när du ser skiten
under dina naglar..”

tusen ord finns,
de finns överallt,
hela tiden..
varje nyans, varje ton,
allt att beskriva..

är ondska att hata sig själv?
är att hata sig själv att veta?
veta att skiten
under primitiva naglar
alltid funnits där?

jag sneglade över axeln
den där gången
och såg nåt annat

och säga vad man vill –
jag tror att Det Andra fortfarande finns där.
den där profilen, just då, just som det var,
att det finns kvar, gömt, inte glömt, väntande –

som om du ska pilla bort skiten,
en gång för alla. nämna platsen,
nämna adressen. nämna föreningen.

nämna Kairos.