DANSA

inlagt av den 2010.04.27, under eget, poesi, text
27:e

Ett ord: Levnadskonst.
Ett svar: Tillsammans, i konsten.

1.

Jag dansar. Jag dansar sannerligen. Jag är linan mellan det du säger, det du just nu säger och det, det som finns där borta vid horisonten; det skumma, dimhöljda, det svagt blåbelysta, det viskande. Först ditt tal, ditt väsen som svagt rinner utmed mina inlevelser, dina ord som, som uttrycker något inom oss båda, och sen! – sen denna horisont! – denna horisont som bokstavligen och bildligen och sanningsenligt träder ur, växer av sig själv och rent talat greppar efter mig med all poesins kraft. Hur gjorde du det? Tala om för mig hur du gjorde det!

2.

april- Hennes hår brukade vara sensommarbrunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken. Raden av träd vid sidan av vägen är ofrånkomligt sjuka – de tycks lida av någon bisarr sjukdom – och vad mer, jo, det är bara hon som ser denna sjukdom. Allt i livet tycks avfälligt, icke bestående. Hon sitter på en bänk i ett mindre samhälle och läser en bok av den äldre kvinnan med de bisarra sätten att betrakta saker och ting. Såren i marken och asfalten – de syns i uppskurna blodfyllda veck – är så mycket bara hennes, och så mycket bara där för tillfället att hon kollapsar från läsandet, just där, just på bänken, just under ett tillfälle, just under en bråkdels sekund. Med hennes pekfingernagel ristar hon in i bänken, in i den gröna oljefärgen: ”Jag målar hela världen.” Perspektiven skjuter sig själva ur sig själva – balansen är ur funktion – raden av träd, av granar, blir utdragna ur sin rätta position för att cirkulera runt sin egen bild.

3.

Jag lutar mig bakåt. Din kropp är cirka en meter från min. Distansen och utrymmet mellan oss byggs upp av denna luft och denna materia. Ett bord. Två koppar kaffe. Ett askfat med tre fimpar. Din kappa. Min kavaj. Två väskor. Allt är vad det är. Du är, likt jag, stilla. Jag blundar, lyfter min hand och lägger den mot bordets polerade yta. Jag låter mina fingrar rytmiskt knacka i bordet en efter en. Du iakttar, du ser mina fingrar röra sig. Jag ser dig genom mina ögonlock. Jag vänder mitt huvud åt vänster och öppnar ögonen. Livet är livet i nuet och allt som rör sig runt min kropp är livet som är livet. Du reflekteras i fönstret. Jag ser dig där, utan att du vet att jag ser dig. Jag ser dig se mig. Jag slutar upp med de rytmiska knackningarna. Du släpper blicken på min hand och låter den falla på dina egna händer. Jag tittar ner, sedan upp igen, in i din reflektion. Din blick finns redan där, i fönstret. Du iakttar mig. Jag iakttar dig. Din reflektion är min reflektion.

4.

Du frågar om vi ska dansa.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •