APOKALYPSEN – du lockar oss

… så som det var, en självklar serie händelser. Det började på en höjd dragen i dimmor, en plats utanför, ej sammankopplad med centrum av den inre cirkeln, den dolda staden. Nedanför, i en myllrande miljonstad, syntes synteser av rörelser röra sig likt spiraler, fullkomliga i sin inbillade avsaknad av harmoni och själ. Likt vågor, neråtgående med absurda ryckningar som ur en föråldrad teveapparat, rörde sig dessa hjordar i synkronicitet med dundrande brak från hamnplats belagd i öster. Höjden tornade upp runt sig själv och sin skakiga konstruktion. Ett byggnadsverk in absurdum brast mot himlen upp i sina utbyggnader, likt trånande köttlemmar. Dess skiftningar i kulör och färg sprängde den synliga vallen. En rörelse från botten, hjordars ilska och höjdens ruttnande mylla; en revolt mot den uppbyggande strukturen, illusioners bristning och utbyggnaders erektion; ett ljud av metall och styrka som ger vika, ett avslut …