Non serviam!

inlagt av den 2010.05.14, under andras, eget, grafik/digitalt, poesi, text
14:e

Han som vore.
Jag ska beskriva sorgen och det formlösa.
En Stalker i den moderna stadens mitt. Bortkopplad. Han har ingen transponder. Ingen iPhone. Fast besluten att komma fram till mitten vägrar han varje avväg, varje lockelse, varje skyltfönster, varje bordell, varje riksdagshus.

Han är den som jag har lyssnat till, han är den formlöse, den ”brännmärkte”, den hemlöse, fosterlandslöse. Han skrev den etopoesi som gav mig den där så nästan onåbara kraften.

I långtråkigheten lämnade han mig, han lämnade mig där för att jag skulle bli vad jag blev och vad jag håller på att bli. Det finns en politisk dimension i tråkigheten, i långsamheten. I detta att vägra – nej, jag tjänar inte.

Han gav mig böcker och kartor. Det är böcker som drar upp flyktlinjer, böcker som livsprogram och livsexperiment, således – vapen. Kartor för ”flykten till – naturen”, i flykten undan skådespelet, undan psykologin: den egna lilla identiteten, kärleken och härden – ”önskesnasket”. – ”AT HOME – Det positiva i lifvet, det enda som duger att stanna uti, det heter aldrig annat än: Aldrig här, aldrig här! – Bort! Bort!”

Den moderna Stalkern. I sömnen finns världen. Vakenheten är knivblad. Han ger mig nycklar. Som om det fanns några. Uppbrotten är mina, att sitta fast är att säga ja. Jag vägrar, jag vägrar – ni har mig inte – min slöhet, mitt sömngångarliv är mitt skarpaste vapen.

Har ni sett orättvisorna?!, skrek han. Ja, svarade jag, jag har sett dem. Offra ditt liv. Prestationsprincipen. Bilen. Nycklarna. Huset. Semestern. Jag går runt, runt, runt. Var ställde jag min bil? Ramlar ner i gräset, psykoser döden en svält att bara möta din blick. Han viskar: kan du vara endast med dig själv? Med dig själv? Med dig själv? Med dig själv?

Stalkern släcker det tända ljuset. Alldeles där vid vattenhålan. Han är här för sig själv nu. Ingen är hans herre, ingen är hans slav. Han känner ingen, ingen känner honom. Hans seniga kropp ligger hopkrupen på klipporna. Innan sömnen några ord från hans mun:

Ingen tänker nu på mig,
hugsvalande,
i hjärtat blommar
kvällens ro.

”Vägen. I stället för tal (i stället för schibboleth) finner hans hand nu på det mest blint slumpartade sätt det mest intiga, mest triviala ting. Kastar nu inte alls en tärning utan ett eller annat absolut obegripligt, absolut betydelsebefriat föremål. In i det dimhöljda okända, dimbank för dimbank, vattenyta för vattenyta öppnar sig nu zonen. Längre in. Längre in.”

Lägger mig ner – handlar utan att handla.

[Jag har lånat från Birgitta Trotzig och Vilhelm Ekelund till texten ovan, bara sa ni vet.]

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •