Hennes revolt var ett nej.

inlagt av den 2010.05.17, under andras, eget, målning/teckning, poesi, text
17:e

Jag är en hemlös betraktare i staden. Den omringar mig, trycker till mig hårt. Mina sista allierade har deserterat. I sju timmar har jag vandrat, fram och tillbaka, runt runt. Äckel! Äckel! Äckel! Jag äter min lunch på McDonalds och köper nya kläder på H&M. På toaletten byter jag om. Det känns som om jag har en svart orm i mitt svalg. Jag kan knappt andas. Om bara något kunde locka mig ut ur min grotta. Klockans klämtande säger att tiden är nära. Jag tjänstgör, jag tjänstgör inte. Jag tjänstgör. Jag tjänstgör inte. Vad sa du? Tala tydligare! –

Låt oss arbeta på att bota oss.

Bliv som ett barn
bliv döv, bliv blind!
Ditt eget jag
till intet måste bliva
allt som är något, allt som är ingenting
driv det iväg! !
Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!
Gå utan väg den smala stig
så finner Du
det fotspår som är öknens

Hasta då till målet; säg farväl till fåfänga förhoppningar, kom dig till hjälp, om du minns dig själv, medan det ännu är möjligt.

Sätter mig i mina nya kläder på en bänk vid vattnet. Jag har suttit på samma bänk med andra, men nu sitter jag själv. Det är måndag, vad människor gör vet jag inte. Bara en sak är säker: saker och ting hänger inte ihop. Det regnar inte för stunden, men det är dovmulet. Jag är oändligt ensam. (Jag kommer att tänka på Stalkern.) Tar upp en tablett ur fickan och tittar på den. Blir sorgsen. Var har jag tagit vägen? Djävulska äckel! –

– Äcklet förnimmer den obarmhärtiga upprepningen i livet, en återkomst av brist – tillkortakommanden, småaktigheter, brist-sjukdomar. För äcklet överväger livets flugkulör. ”En lång skymning haltade framför mig, en dödstrött, dödsdrucken sorgsenhet.”

Jag går hem. Stökigt i lägenheten. Böcker och sladdar. Vin från helgen. Trädet på gården börjar slå ut, men stammen är fortfarande så oändligt oförståbart murket svart. Jag faller ner på sängen. En syndig, sjuk människa. Min kropp känns som en svamp. Den suger upp fallet blod och bläck. Och sen skrattar jag såklart. Vad är det här? (Tankar/känslor om aktiv dundrande kraft spränger i mitt huvud, var är den, var är den?) Nej, sluta nu. Gör dig ledig för dig själv! Jag tittar noga ut genom fönstret och ser faktiskt några solstrålar som sakta letar sig fram. Knyter min vänstra näve. Jag tänker på Vilhelm Ekelund – soldaten som trodde in i det sista på tillvarons öppna(nde) glädje.

Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!

Hasta till målet!

Och saker och ting visar sig i sitt rätta ljus andningen blir lugn minnen placeras i rätt ordning skönhet och musik och poesi i allt som ska vara allt jag ler jag älskar alla jag är tacksam en vändning en bortom-molnen-upplevelse en allt från allt till allt som är allt. Och saker och ting ler och saker och ting är vad de ska vara och saker och ting är inte skam, avundsjuka, svartsjuka, fåfänga jag ler när jag ser dig komma nu ska vi ha en natt tillsammans natten är en sol jag verkligen är verkligen fastankrad i världen.

Kropp. Gräset under mina fötter. Allt talar en oändlig kärlek.

Käre främling, vi talar om molnen!

I det nakna ögonblicket återskapas mitt livs förlorade suveränitet. Jag lämnar det möjliga bakom mig – ruinerna av nyttohandlingarnas aggressiva ordningar, av nyttonjutningens självrättfärdiga boningar. Jag upplöses i detta hav av tystnad. Natten lamslår mig med sitt meningslösa, förtärande ljus. Medvetande tömt. Utan synligt angreppsobjekt, utan – identitet. Förbrukat, förslösat. – Suveränitet: icke-vetande, icke-handlande. Oändlig tystnad: fullkomlig glädje.

Vem är fri?
Vem är fri?
Är jag fri?
Den frågan ställer jag icke nu. Nu,..

[Jag har samplat några författare i texten ovan, vill ni veta vilka så mejla.]

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •