Från den bottenlösa bäcken, äcklet – till Det Andra?

inlagt av den 2010.06.14, under eget, foto, poesi, text
14:e

Från vardagen (just här nu) och; –
Werner Herzog, Ray Bradbury, apokalypsen.
Sammanbrott. Jag räds –

Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.

En människa. Inte mer, inte mindre. En i mängden. En bland alla, där på gatan, i suset, bland alla hela tiden.

Sitter på en bänk. Men dansar.

Dansar över rost. Träden runt om oss gråter.
Gnistor i luften, blinkar – natten slukar hela dalen.
Född i säcken, kattunge nedför floden. Bilder på gudar.

En enarmad man
räcker sig min hand
jag tar den
vi springer
bland skuggor trädfingrar daggfyllda löv
jag känner mig som om
världen sa nej
till min födelse
men någon
lät det hela passera

rasar ned för backen
in i det gröna murverket

Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.

Min lyra är spänd, mina muskler hårda.
Jag är skyldig till att vara människa.
Vem är du som bestämmer? Är du där inne i skogen?
Är du den store arkitekten? Är du den enarmade mannen?
Rusar på rost. Klänger på tomhetshylsor.
Mitt sår doftar bränt kött.

En jävla människa. Inte mer. Inte mindre. Jag lovar.
Varför tror ni mig inte?

Vid den äldsta bäcken,
den djupaste bäcken. Bottenlös. Jag skakar.

Var är det Där Andra? –

vardagsfimpar, nej
vardagsfimpar, nej
vardagsfimpar, nej

Finns det något annat?

Det mullrade tidigare idag. Ett dovt klagade ljud kom från öster. Det förde med sig sin tunga sång in genom de öppna fönstren, genom springorna, mellan träverken.

Det tilltar.

Samtidigt slår små kalla droppar ned mot fönstren. Min hud blir knottrig, en iskall frisk känsla vandrar från mina fötter upp genom kroppen fram till mina fingrar som för stunden spelar på gitarrsträngar. Mullret blir ännu dovare. Himlen, som var en solgult lysande silkestråd tidigare, vänder sig hotfullt emot oss härnere och som om rent plötsligt vävs hela omgivningen in i ett disigt mörker. Jag ser grannen tända lampor i köket och genom fönstret stirra uppåt med aningen förbryllad blick. Dropparna slår hårdare och oftare mot taket. Jag blir lite meditativt sömnig, och på samma gång kittlar det i magtrakten och en något spirande växande känsla växer fram till mina fingrar. Ängens midjehöga gräs rör sig i takt till vinden likt vågor. Ett lugnt havs vågor. Upp, ner. Revolterande, försonande. Det är som en koltavla, en teckning med vilda träd och buskar, en välvilja som involverar, kolet sprids över pappret med svarta fingrar. Muller igen. Nu är det nära. Grannen står utanför på sin altan och röker en cigarett. Hon har ett förväntansfullt leende på sina läppar, blicken uppåt mot skyn. En katt stryker runt buskagen, är redo att hoppa, att fånga sitt byte. Jag ställer ned gitarren, som om ett skådespel befinner sig därute. Förväntansfull. Min rörelse. Katten hoppar aggressivt in i en buske. Grannen lägger armarna i kors. Muller. Det är musik i luften. Jag blundar. Den lugnaste extas. En aning av frihet. Intensitet.

comment

Gillar dina suggestiva texter!

A ( 7 juli, 2010 kl. 17:21 )

Tackar!

Daniel ( 7 juli, 2010 kl. 18:33 )

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •