FRAGMENT: Slutspel?

 
meningsfrånvaro-äter-mer-och-mer, mer-och-mer..

utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

Beckett visste (?) att man alltid längtar efter att längta mindre, att längtan efter att inte längta i sig är en längtan. Så rätt han har. – Vilja till död, utplåning, vilja till Intet. Men ständigt vandrar soldaten människan vidare..

–

Nej, jag har inga ord.
Ord kan inte göra något.
Poesin och prosan har slutligen dödförklarats.

– Så, i de sista vrårna, vad kan jag hämta där?
Ingenting förutom att jag ständigt tvingas leta där igen och igen –

..igen och igen, igen och igen –

Så texten tar inte slut här,
den kan, helt enkelt, inte ta slut.

En gång kände jag Dionysos.

(…)

Var är dessa öppningar? Dessa som väcker våra nattsjälar och lyfter oss upp, upp? Ständigt kämpar jag för detta. Men en sorgsen, skrämmande tanke är att livet inte är så, att det inte går att finna denna stig. Skogen är tät. Någon talade om en ljusning, en glänta – och jag började tro på honom. Vissa stunder ger jag honom rätt. Men –

Ja.. jag trampar åter ner i skogens sumpmarker.Bara den där lilla gläntan. Den brukade komma som en ton, en bild, en mullrande åska.
Ska jag bli den som accepterar? Nja.. det.. nej, –

Jag kan nog inte acceptera. Vilhelm Ekelund skrev: ”De sanna hungrande är de sanna lyckliga”. Kanske; att aldrig bli nöjd, kanske det är lycka, en sorts lycka.

Jag hör faktiskt musiken, och mullrar det inte där i väst, just över havet?