I det döda ljuset

inlagt av den 2010.09.26, under eget, foto, poesi, text
26:e

 
Det är lera vid parkstigen. Nissan rör sig knappt. Vattnet ler frånvarande.
Kalla klor i magen, tillstånd av inget.
Leenden finns, men de tas inte in.
Han är han med byxorna, de trasiga.
Vandrar vidare –
Konditoriet där man kunde röka inomhus. Nja, inte länge nej –
Står utanför och tänder istället. Har inga vantar,
och det är kallt. Nja, det är till och med kalt, kala väggar,
isen skimrar i tegelbruket. Vilka sitter därinne?
En dam i rött. En man i kostym. Ni vet, folk rör sig vidare –
De sitter inte här längre. Inte ett ansikte jag känner igen –
Vem och vad, vem och vad har bestämt att det ska vara så här? –
Svaret är: ingen. Jag tror jag är en kropp. Bara en kropp. Kroppen fryser,
kroppen fryser och inget annat. Kanske kan den muteras till något annat?
Kanske en dag, kanske en dag den slår ut? Nja, –
det har väl inte hänt alla de miljarder som levt här innan oss?
Okej, jag stiger in. Kaffe. Ett bord. Jaja. Kroppen slår sig ner.
Kroppen. Utanför fönstret ett dött ljus. Kroppen.
Sitter alldeles stilla.

Jag är här.
Medvetandet fastspikat i verkligheten.

Det avtar.

(…)

Träden mot det grå
jag är här,
den lilla stunden.

Vinden och rörelsen. Sakta, stilla –
en gnista.

En dag som har varit kall. Regn i landet, vardagen är inte som den brukar.
Jag vandrar fram med min vän. Jag vandrar fram med Ensam.
Ett helt öde industriområde. Ett övergivet industriområde. Jag avtar.

Tilltar.

Solen är ju där bakom. Man vet alltid det. Man vet inte alltid det.
Man vill, man vill inte. Däremellan? Inget. Ett hål. Och sen kommer solen.
En vår så naturlig. Hösten är bortjagad. Hon tar på sig den lätta gula klänningen.

Det tilltar.

Och så andas jag ut.

Träden mot det grå
jag är här,
den lilla stunden.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •