FRAGMENT: 101010
Vad vi har är kött.
Änglar existerar inte.
Köttet bränner och vrider sig,
men kött är vad vi är.
Jag kan inte kräva att ni ska förstå,
jag förstår knappt själv.
Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.
Tar steget ut. Byggnaden brinner. Inget val. Kastar mig ut. Kris. Kairos. Orden blir känslor, bilder, instant-direkta symboler och bilder. Målningen är inte tyg och penseldrag. Bilden sjunker genom och skjuter ur tid och rum. Faller ner och har blivit värld.
I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.
Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.
Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.
Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.
(…)
Om det nu är så här, och när jag skriver detta så är det mycket smärtsamt, att ingen Gud finns och ingen allomfattande idé finns… Ja, då är jag kvar här, ensam. Timmar och minuter väntar. Har just läst Camus. Just nu skapar han intensiteter i mig och jag kan inte nu ta någon annan väg. Jag vet inte vad att göra. Självdestruktiviteten lockar, men jag vet samtidigt att jag inte kan gå den vägen. Annars, – ja då väntar Tiden. Detta är det absurda, det jag så många gånger har känt och just nu känner som den kallaste vassaste spik i min hud.
Och jag måste fortsätta medan det finns en tillstymmelse av känsla i denna tomma rymd som är jag. Om det är denna tid jag har, detta liv, ja… Ja, då måste jag fortsätta, steg för steg, minut för minut. Varje ögonblick som ett ögonblick över det andra, en följ utan avbrott, musik och penseldrag, den makabert vackra följden av regndroppar mot den kalla jorden. Att känna i detta liv som det högsta, att känna i en räcka ögonblick endast stoppbart av döden själv. Mannen i den svarta kåpan väntar, det vet vi, det finns bara den vägen att gå – men han ger oss chansen till att ställa oss upp, inte huka ner för hans fötter – han ger oss chansen till revolt. Mer gör han inte, han kommer aldrig att göra något annat. Han är bilden vi skapat genom att bli medvetna om honom.
Ibland skiner något igenom, jag vet inte vad det är. En räcka ljus från någon högre punkt. En hand mot axeln, en slutgiltig hand, handen efter alla andra händer, handen som stannar, som garanterar att stanna. Jag önskar att det kunde stanna, att det kunde stanna för alltid. Men det gör inte det. Det kan beskrivas som ”skönhet”, som ”det vackraste”. Som om något, en mylla, en mylla ur vilken konst, all konst, springer upp och letar efter att slå ut. Som sagt, det försvinner. Det försvinner alltid. Denna känsla är svår i det att jag längtar efter den när jag inte har den. Men jag kan inte göra något åt det. Timmarna kommer. Kall vind och vardag. Här tynar känslan bort. Fortsätt med stenen.
Ur Myten om Sisyfos:
Visst känner jag det döva eko, som ackompanjerar dagarna i detta liv. Men jag har bara en sak att säga: det är nödvändigt. Nietzsche ger regeln för en storstilad moral, när han skriver: ”Det visar sig tydligt att det viktigaste på himmelen och på jorden är att lyda länge och i samma riktning: så småningom vinner jag därur någonting som gör det värt besväret att leva på jorden, t. ex. dygden, konsten, musiken, dansen, förnuftet, anden, någonting som har makt att omgestalta, något raffinerat, galet eller gudomligt.” Men han visar därmed också vägen för den absurda människan. Att lyda sin passion – det är på en gång det lättaste och det svåraste av allt. Emellertid är det gott att människan dömer sig själv. Hon ensam kan göra det.