FREDAG: fragment/tomhet/musik

 
Nervöst flackande med blicken, stirrande in i tomheten, han sitter nästan obekant för sig själv. Två vägar att gå; två sätt att leta vidare. Tomhet, den som dödar, är takten på hans hjärta. Men takten stundom blixtrar till, finner ord, finner smak, finner toner, skapar löften på papper. Två vägar, två vägar. Blank är gatan som leder upp, bort, men in i framtid med lykta i tak. Svart är gatan som inte bereder, inte drar, inte befinner.

(…)

Trevandes, i hopp om förändring, försjunken i drömmerier. Små tecken bildar meningar, små händelser blir större än något annat för stunden, det blixtrar till, inspiration vinns, känslor blir varaktiga i långa stunder för att sen brytas ner till varje liten ingrediens. Ett ord, en mening, men inte på papper, från hennes mun, så som vinden talar med min kropp, ord som bränner till, värmer, gör overklighet verklig. Ensamt instrument sjunger för oss, till oss, genom oss för att föra oss så nära, så nära att det blir farligt.

(…)

Någon frågade någon:

Upplever du dina egna texter?

Nej, medicinerna tar bort känslorna. Skriver automatiskt som jag gjorde förut. Jag kan inte se det sköna i det jag skriver, det är till er den uppgiften står. Jag kommer ihåg tårarna som kom när jag skrev. Förbannelse? Det kan det kallas, mitt livs kall i en soptunna med förbrukade psykofarmaka.

Kan man leva utan att känna?

Nej. Självklart inte.

(…)

Förmågan att försvinna i musik, i stämningar; genom böcker och solens skymning eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka, att kunna få den genom vilja ter sig för mig nästan absurt. Men, denna blogg och textsamling går vidare och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med skruvmejsel och harpa…