MÅNDAG

Allt denna kväll.
Ensamheten och frånvaron. Tillbakaletandet mot mig själv.
Mot Jamils tobak. Behöver cigaretter. Upprepar motton och ord. Den eviga natten och den eviga återkomsten. Den brandgula himlen har öppnat sig. På vägen lockande fönster. Fönster av ljus. Längtar, men är medveten. Vid hamnen dolda ljusskepp. Elaka visslingar. Natten är mystikens hem. Natten kan vara ljushav. Natten kan vara bländande pilar. Allt denna kväll. Ja.

Jag säger åter igen ja.

Hemmet och fötterna våta. Tystheten. Regnstänk. Allt som fylls av liv ska en gång fyllas av denna tystnad. Jag är stark och beredd. Även denna natt är min. Ja, detta är viktigt: ingen annan än jag kan bära den.

Disken. Dammet. Spindeln där i hörnet som jag låter leva. Den växer sig större var dag. Klänningen på galgen. Smutsen på datorskärmen. En hög med böcker av en viss författare. Jag har inte rört den på månader. Och det står klart liksom mitt i allt att världen blir verklig när den formas i ord. Klockan är 21:09. Det är måndag. Det är faktiskt så att mina händer skriver detta. Om jag kunde, så skulle jag…

Och disken och dammet blir plötsligt vackert, levande. Den skrämmande spindeln lik så. Jag tänker i en stund av berusning: om det så ska ta hela natten så ska jag besvärja och fastställa detta. Varje regndroppe äger sitt eget ord.

Jag kan ha börjat skriva igen. I så fall: fortsättning följer.