TISDAG; fragment, komplikationer..

 
Samtidigheten.

Börjar här.
Blåst från havet.
Elakt förvridna tallar. Knotiga nävar.

Rusk. Men solen den skiner. Den skiner här, inte där borta vid havskanten. Jag besöker mina föräldrar. Sitter på ovanvåningen. Ser skuggor som blir längre. Allt är förgängligt och en min varmaste vän lider. Tittar på Debatt och får kväljningar. Allt är ett allvar och en iskall elak etik.

Solen är en eld. Bakom skjulet där borta en våldtäkt. På naturen, på en människa, jag vet inte.

Nere vid havet. Överallt detta, överallt detta. Spärra upp dina ögon. Spärra upp dina ögon annars skall du bli piskad. En ocean av onda brinnande sår. Solen är en eld. Tallarna brinner. En glänta och jag hoppas jag kommer undan. Kommer undan, jag kommer undan. Kommer undan. Glänta helig, glömska helig. Ett vattendrag, en elak vind, nervfågelskrik – Camus talar till mig genom min förträngning; –

Kan du acceptera att skada någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att mörda någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli skadad av någon direkt eller indirekt? Kan du acceptera att bli mördad av någon direkt eller indirekt?

Etiken är iskall. Fingrar och möjligheter till handling blir is. Handflator som inte kan agera. (Kan inte bli knuten näve). Allt har stelnat till (intet). Kan inte bli knuten näve.

Börjar här.

Tomt och blankt, tanklöst och handlingslöst, – någonstans måste man börja. Någonstans måste det fadda laddas med kraft, måste det viljelösa bli viljande. Det händer i nebulosan, det händer bland cellerna. I labyrinten man slåss mot väggarna, tråden hålls fast med en längtan om att komma ut, om att slå ut. –

Lyssnar på min andning, blir stillasittande. Koncentrar mig. Allt kan övervinnas. En nykter ångest. En rustad glädje. Ögonblick och beslutsamhet. Kris/Kairos. Tänker på mina närmaste. På mitt ansvar. Tusentals irrande bilder blir färre och koncentreras. Likt meditation. Frysta trädfingrar blir varm knuten näve. Jag minns igen:

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

I gläntan igen, men beredd. Det brinner i tallarna, deras knotiga fingrar är arga. Näven och naglar till blod. Skriv, agera, andas och brinn. Brinn likt tallarna. Gå in i och tillbaka till verklighet. Det finns inte längre tid för verklighetsflykt. Mina naglar är blodiga och jag är en figur redo att möta tyfoner, skogsbränder, våldtäkter. Och –

Ensam man står. Ensam jag står. Ensam med Verklighet.

Forts. Kanske –

(…)

Allt skall fastställas i ord. Motsägelser är till godo. Säg en annan sak än vad du sa igår. Håll elden levande. Vrid dig och gör dig till någon annan.