ÖPPNA

inlagt av den 2011.03.22, under eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
22:e

 
   Den öppna människan:
   efter snön. Hinnan borta – allt återställt till sin forna glans, svidande sken, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt fast, klart och redo.
   Den öppna människan:
   När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
Sittande stilla, väntande på inget; rötter bildar mönster, trädkronor bildar händer.
   Storm, blixtar, ösregn. Lukten av våt asfalt. Ögon i världen. Allt talar allt. Allt är allt. Doft och bild talar. Grönt talar. Sol talar! Att stanna här.

   Att stanna här.
   Mål: Att stanna där, här.
   Mål: Att stanna här, hör ni, att stanna här! –

   Ett kärnkraftverk är både ute och inne, nu i mitten. Gamla rötter växer genom väggarna, unga skott strävar upp mellan golvplankorna. Rödrosten påminner om blodnerver, stanken är oerhörd. Ett kadaver reser sig mot skyn.

   Skrik från avlägsen plats.

   Den öppna människan i rörelse –
   Grov borrmaskin mot tunn jordvägg.
Ger vika, kan inte stå emot. Gamla ekars rötter, dryper av röd sörja, blod, rost. Sotlunga. Skavsår. Brännsår. Även luften ger vika, blir tung, blir motvillig. Ting sluter sig i sig själva, växer inte mer, visar inte mer. Blindhet, ickefasthet, motvillighet.
   Upptäcker det bortom, det som inte är här, illvilligt, ska fastna på kropp.
   Geigermätare, deras blickar har funnits radioaktiva. Ger vika.
   Patient i rum 49 har vaknat.

 
Forts.

(Inspirerad av Birgitta Trotzig.)

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •