DISKREPANS

inlagt av den 2011.04.06, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
06:e

 
1. (Det ena)

Stirrar.
Från väggen till andra väggen.
Figurer mina de rör sig.
Nu på platsen där man icke kan glömma.

Tecknar sig som människor.
Rör sig över under, fast beslutna – presterande

De säger:
Ja, vad kan du göra nu? –
Du kärleksmänniska – din kärlek räcker inte.
Nej! Hur! Platser! Känslor! Kroppar! In i nätverken!

Jag andas inte.

Stirrar.
Från väggen till andra väggen.
Figurer mina de rör sig.

Nu på platsen där man icke kan glömma.

Utan dina (droger) kommer du hit.
Allt var matematik! Allt var klara former!
Allt var torn och slott! Allt var kyrkor och städer!
Var är jag!? Hur kunde jag bliva detta?!
Dessa väggar! Rädda mig! Dessa väggar!
Mannen i kostym. Nej, nej, nej. –

Prestationsprincipen.

En fast punkt, en figur, en kropp.
Kött blir metall. Döden skall upphöra att vara död.
Faller! Nerver mina blir deras. Sluta!

Ett välklätt slott. Soma. Vi ska nu röra oss i kostymer.
Slottet har alltid haft lönngångar och fällor. Nu skall de stängas.

Nu. Väggar.

Placera som det skall vara.
Finner min plats.
Revolten var det innersta sa han. Men man glömmer.

Bläddrar nu i ett livsstilsmagasin.
Vad var det nu jag tänkte på? Då, en gång?
En suddig figur.

Jag är dimma.

 
2. (Det andra)

Vaknar till. Den öppna människan. –

Stilla objekt, löv, trasiga blöta tidningar, en lapp.
Objekt som flyter med vinden, blir spiraler, piruetter,
långsamma viskningar från det dolda.

Människan står helt stilla vid kanten. Iakttar blygt det som händer. Är inte mer än en viskning. Känner sig dold, hänförd av sin egen intighet. Kupoler av sand, de mäktiga dynorna. De säger att de rör sig, att de vandrar. Vem bestämmer deras banor? Vem föser deras gnistrande fötter fram över vidderna?

Den ensamma människan som iakttar. Ler och hänförs.

Trädens stilla varma famn, deras händer omsluter. Det är den enda värmen, den största – genomgripandet.

Vandrar in i dungen. Det omslutande gröna draperiet.
Doften av renhet, den levande stilla guden.

Skatan, den rör sig, släpper taget – drar sin pensel genom luften, det perfekta draget – över bäcken, genom den varma famnen, det gnistrar i dess ögon. Ser den i reflektionen, böljande.

Allt blir verkligt. Trädens grenar och rötter. Allt talar.
Allt talar allt.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •