INSPIRATION: Birgitta Trotzig

Och nu gick hon i skogen, i mörka skogen.
   Och skogen var liksom ett vilddjursöga där pupillen växer till i mörker och sluter sig i ljus, ett oändligt gränslöst svar. Att i mörkret allt svarade, allt var en väv av svar.
   Och hon gick i skogen, i mörka skogen. Löven susade, små bäckar drog glittrande vägar under snåren, järnek och murgröna doftade, spindeln vävde sitt nät. Titan visslade – visslade. Skogsduvornas djupa kuttrande – svar på svar. Från alla håll kom svar, allt i skogen svarade henne, sjöng och glittrade.
   Men på samma gång var allt osynligt. Rörelserna i lövmassorna och snåren syntes, men syntes inte. Ständigt var fågeln som flög, djuret som smög någon annanstans. Fågelsången var inte vidrörbar. Snåren sjöd av liv, genomdrogs oavlåtligt av darrande liv. Men djuren som hon ville tala med, var fanns de? Alltid försvunna. Än rådde djup tystnad, än prasslade det häftigt till. Oöverskådligt sammanhängande rörelsenät genomdrog skogen, allt satt på oöverskådligt vis ihop. Men ingenstans mötte hon någon, ingenstans kunde hon se något, överallt under stenar och i trädstammarnas håligheter tycktes det glittra, var det ögon, var det vattendroppar? – fanns de, fanns de inte?

 
Ur Dubbelheten av Birgitta Trotzig.