LÖRDAG: fragment

inlagt av den 2011.04.09, under eget, foto, fragment, poesi, text
09:e

 
   ismörker april mörker pelare av ljus mörker
mörker fortfarande is vid havet djupa ögonhålor i isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.

(…)

Mina händer är penslar. Varje drag är unikt.

Fragmentet är en sluttänkt tanke som inte kan vara sluttänkt.
Den sprider sig och delar sig om och om igen. Som om inget alltid.

Mina ben bär mig. Kläderna känns som ett fastfruset istäcke. Naken vill jag gå. I tomrum. I Tidstomrum. Inga blickar, bara rådjurets öga.

(…)

Jag ser en kopp på skrivbordet. Den är där. Jag har druckit ur den. Kanske gjorde den mig gott, kanske gjorde den mig inte gott. Jag minns inte just nu, och jag orkar inte försöka minnas. Nej. Eller. Nej, den står där. Den står där. I något – något som är ett nu – så står den där. Om jag kunde förklara…

Minuter har passerat, tankar har passerat.. – jag tittar på den igen. Den är där, är där. Tiden är en knivskarp vän. Så som den är en ovän. Tiden, ska jag gå mot sömnen, mot vakan, mot upphetsningen, mot?, mot?, mot?… Ja, du vet, så som jag vet – tiden är valet, valet, valet…

Jag ser fingrarna vandra i tiden. Jag ser fingrarna vandra i tiden. Jag ser pekfinger och ringfinger röra sekunder och minuter.

(…)

Du sätter dig på sängen och stirrar rakt in i din öppna handflata. Vems är handen? Den vill ju så mycket. Kan den verkligen vara din? Men där sitter du. Du sluter handen, naglarna trycker du hårt in i skinnet. NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS. JA. …det är min hand …det är min hand. Denna hand som kan omskapa, ändra, leka, förfina. Men så slår verkligheten sitt äckliga tryne i ditt ansikte. SOM ALLTID. SOM ALLTID. Men nej men nej men nej – Det är min hand. Och du upprepar det igen och igen – MIN HAND, MIN HAND, MIN HAND.

Min hand i en kropp utan själ, utan den omedvetna biten. Bara här, fast förankrad i världen. Ateist. Ja, jag är snart en fullgången sådan. Musik, alkohol, tabletter – de skapar samma sak. Rörelser i hjärnan. Kroppen. Kroppen. Kroppen. Det måste komma till detta slutkonstaterande. (Minns dock att jag alltid motsäger mig själv.)

(…)

   På isen.
   Går på isen. Tunna isen. En chansning. Jag vet om det. Knakar viskar valars skrik. Under där under rörelser, virvlar, rödströmmar.
   Brännmanet fryst, slår ut i flammor en fläck av rött i allt en pensel en rörelse ett allt som talar.

Där –
jag är där nere vid havet. Kanske.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •