TORSDAG: De nedsläckta rummens tvivel

inlagt av den 2011.04.14, under eget, poesi, text
14:e

En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – Nej, professorn säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

och – jag stapplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, kaoset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ’Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, kanske in i en i oroliga tvivel nämnd illusion, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

Rörelsen. Handen över kroppen.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •