Vid vatten, det röda. –

Skuldrorna skakar av deras intighet, bevisen för att han inte skall stå där han står är starkare än någonsin. Lugnheten och det som ställer honom över sig själv och för in hans blick längre, djupare är borta. Den kalla handen med senor och nervtrådar som bits ihop till ett viljans tillhygge slår mot väggar. De väggar som av hud och ben täcker en hjässas innandöme, en skälvande hop blodmassa utstrålande svarta strålkastarljus, sökande efter det andra genomträngande ljuset, vitljuset.

Köttet som sitter fast i den materiella världen. Ett hjärta som slår ut kärlek och längtan efter svar över kustlinjen. En mörk natt, den som tillbringas på klipporna, och den eviga månens ljus som en blåbrinnande kall rand över dynorna. Hör hur valarna skriker, deras kroppar mot varandra i de djupa djupens glömska värld. Hur de rumlar runt, stöter emot, för handen över den glatta kroppen. Ett ljud de utskriker, likt rosslande skepp mot klippkanter, skavda sårskorpor som dras av, det röda som syns, deras vackra svarta ögon reflekterande varenda stjärna på himlen.

Ett subjekt är fött, ett subjekt dör ut. Randen över dynorna är svaret. Doften av tång, ensligt påminnande om dagars sköna barndom. Ensligt dröjande kvar, sanden är kall, våt, ett regn bedrucken. Den glödande månranden på dynornas tak, från blickpunkt i väster till blickpunkt i öster. Den kalla kötthanden rör det våta ansiktet. Pekfinger mot kriglivlinje, från sidan av näsan ner runt munnen, hård och skoningslös, hård och arg, aldrig glömmande – köttets och minnets statiska fasthet.

Lömsk är tanken, lömsk är känslan, den stilla randen över dynorna – det jag har kvar.