TORSDAG (tusen skärvor av ett ansikte) –

inlagt av den 2011.05.19, under eget, foto, fragment, poesi, text
19:e

 
1.
Plötsligt upptäcker jag att det är sol ute. Har den lyst länge? Jag tycker bara jag sett sot. Nej, just det, jag har tagit mina tabletter. Kemi. Det är liksom höst och vår och sommar på samma gång. Jag har bara ett linne på mig och fryser när jag öppnar dörren. Nej, men – såg jag inte sot nu igen? Allt är opålitligt. ”Titta på det fina vädret!” Kemi. Jag råkar dra mig undan idag också. Tänker på grottsystem som liknar nerver. Eller? Jag vet inte. Förvinner bland trådarna och synapserna. Värld och kropp – ett evigt samarbete. Jag råkar tänka på ståtliga träd. Tusen år gamla träd. Synapser och nerver i lövverket.

Och – bara nedslag; texten kommer när den kommer. Mitt nakna hjärta. Jag skall icke censurera.

2. Birgitta Trotzig igen:
Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod. – Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.

3.
Har byggt länge och väl. Bra väggar det här. Ett fint ansikte. Men saker vittrar sönder. Blodväggar.

4.
Skribenten som inte ville vara skribent. Skribenten som ville vara det skribenten skrev om men som insåg att det enda som fanns var det som skribenterades fram. Tar en spruta och ådran utvidgar sig. Ådran utvidgar sig. Ser smutsen sugas in i avloppen. En ensam flickas ansikte. Ett fint ansikte slåss mot blodväggar – röda, av lera. Fast förankrad i verkligheten väntar den största kampen. Ord kan ta slut. Stumheten – den endaste tystnaden väntar. BT, väntar du på mig? – patetik… Nej, jag bryter av –

5.
Bryter av. Bygger en egen stig. Häxorna välkomnar mig. Mörkare än det mörka källarkolet. – Det dubbla utanförskapet att inte hamna med varandra det isolerade ögat spelar sin luta det är ingen lyra det är källarkol inte musik hon höjer ena ögonbrynet det är allt jag fick det är som om man måste vandra hela tiden man kan inte stanna det är att eruptera att stanna en liten råtta jag är en mus den tysta balansen att vilja vara att vilja sjunga att vilja slå igenom till den andra sidan för att äntligen höra henne prata tala som en amazon utan svärd det är att göra sig liten det minsta hon är ett skum på den stilla ytan avståndet den tredje milen jag kan inte se jag har blivit blind.
Det rena ögat. För mycket socker, för många intryck, en sprängande värld. Jag eskapulerar tre gånger i minuten. Det andra! –

Andetagen de lugnaste. Myllan, den ständiga sömnen. Min hand faller mot lakan vitt. Vi sover, vi sover. Det doftar svavel. Den endaste beröringen. I kallaste natten, friskheten den… – Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.

6.
Senaste nyheterna: ett ansikte i kras. Tusen skärvor. De anlitar eliten för att återskapa det.

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •