SÖNDAG

 
Börjar nånstans, varsomhelst inget spelar roll,
det är bara att trycka på första tangenten –

   Dörren till balkongen öppen.
Stilla regn börjar falla. Hon sitter med regnet, sitter med regnet –
stressad hon är. Räknar minuter fram till avgörande, det verkliga, verklig-enheten.
Rör mig själv med dropparna, blir påmind om hällregn i Prag. Ett litet kafé då vid floden. Nu här, söndag och någon sorts banalitet. Alltid är livet någon annan stans. Alltid är vi kastade, vi är utkast, vi är i rörelse, en rörelse som startar från vårt förflutna. Jaja. Tag över dina möjligheter heter det.

Eller nja, jag vet nog inte vad jag skriver om. Allt är fast och ogenomträngligt.

Jag skrev innan; –
fast besluten att ändra på allt
hon finner sig ha ingenstans att gå

   Sitter fast i blålera, iglar suger blod.
Gigantiska gråsuggor på havets botten. Dom krälar över våra kroppar,
över våra organ. Substanslöst och äckligt – skräckinjagande. Utanför.

Människan är den enda varelse som ser in i världen. Allt annat är utanför.

Eller innanför.
Invasion av harkrankar – ett oändligt surr. Det svider på huden. Dom biter likt myggor. Biter likt fega myggor. Och när dom biter inser jag att allt hänger ihop. Naturen skadade mig, naturen rörde vid mig. – Ett evigt surr, staden är nu belägrad. Revbensstäder.

jag är fast besluten att ändra på allt
allt som inte passar in i livets mall (så som naivt helt riktigt kanske Wittgenstein sa)

Det har slutat regna. Doften känner jag igen. Jag blir lugn.
Cigarett. En slutscen ur en film som jag inte kommer på vilken.
Doften. Innegården tas upp av stort genomgrönt träd. Darrar en aning,
fimpar och går in igen.

Hon sitter vid sitt skrivbord, jag ser henne bakifrån. Nu är hon lugn. Ögonen hennes leker på skärmen. Allt som kunde vara. Ha varit. Jag blir plötsligt sorgsen. Tar mig för munnen. Det är söndag. Allt tycks nollställt. I melankolin skriver jag följande:

”Lämna mig här, gör det.
Lämna mig i det iskalla ovädret,
det faktiska bokstavliga ovädret –
utsätt min kropp för is, snö, minusgrader,
den hårda vinden mot mitt förfrusna ansikte.
Låt mig förtvina i snön, låt månen stirra
in i mina tomma ögonglober, låt skuggorna
leta sig in i mina pupiller,
drar mig mot vattnet, slår hål i isen –
faller ned, mina fötter, mina lemmar
känns inte längre, glömskans rike!,
min hjärna fryser ned till ishavsgrader,
ner djupare, sjunker, ned där ingen
människa varit förut, ner i Marianergraven,
ned ned, och –
jag tittar upp mot er,
och sluter igen helt och hållet
de jävla ögon som sett så mycket,
som sett så jävla för mycket.”

Doft av grillat. Påminner mig att det nästan är sommar. Påminner mig om att jag kan må på ett annat vis, att det finns en annan jag, en annan Daniel. Murar stängs, det är förstörande att vara där jag är nu. Var är du min vän vid skärmen, borde jag fråga men gör det inte. En mulen skräckhimmel är allt jag ser. Jag befinner mig i en stämning som jag inte kan ta mig ur, jag vet om den andra Daniel, den andra stämningen, men jag är fast här nu. – Jag bara undrar hur länge jag ska vara här denna gång. En längtan efter annat kommer och jag skriver i tyst raseri:

”Gå till berget, fasta i tre veckor, riv av dina kläder, skaka av dig myrorna, dröm tills du inte kan se vad du har framför dig, vårda inte din kropp det minsta, spring genom taggbuskar tills din fula, äckliga hud är sönderdragen av sår och bölder. Fortsätt på detta sätt tills dina drömmar besår av tankar om mat, värme och kärlek. Ät inte ett bär, drick inte en klunk. Rulla nerför de klippiga kullarna. Dra dig över trädgrenar och vassa stenar. Sluta aldrig, aldrig, aldrig. Störta dig ner från klippor ner i avgrunders kallhet. Lägg dig och vissna med löven tills hundra fästingar suger på din kropp. Glöm allt du tyckte du var värd, gör dig till ingenting. Slå dig medvetslös. Gör dig till dödens närmaste kamrat.”

Kanske.