FREDAG: promenad, ansikten –

inlagt av den 2011.06.03, under citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
03:e

 
De första stegen och en man möter mig, stirrar in i ansiktet, säger hej. Tomt, inget eftertryck. Tomma ansikten, tomma som mitt eget i spegeln. Barnet ler i alla fall. Något annat. Något som är kvar.

I Gullbrandstorp.
Hembygd, villfarelse.
Jag minns snö och gator som svarta ringlande ormar.
De första långa ensamma promenaderna.

En kvinna möter mig nu, en joggare. Hon stannar upp, lägger handen mot en mur och rättar till skon. Hon rusar mig förbi. Jag blir stående kvar. Tittar på märket av hennes hand mot muren. Svett. Tynar bort snabbt. Henne kommer jag aldrig lära känna. Kanske aldrig kommer att se henne igen. Hon tynar bort lika fort som svetten. Nu. Borta. Jag väljer att inte tänka på det mer.

Önskar nästan att slippa se fler ansikten.
De är djävulskt tomma och som om mil bort.

Ansikten har blivit bly. De bär inte upp deras kroppar längre. En lätt hand mot muren. Springer bort. Finns inte kvar. Hjärtat spränger av ensamhet och övergivenhet. Tänker på megastäder och myller. Tänker på det som är bortom. Tänker på att varje plats är likadan. Blyansiktet i spegeln, i alla speglar. Där inne något som existerar. Existerar på samma sätt på alla platser. Tyngden gör sig kännande, – jag krossar spegeln men vet om att det finns miljoner fler. Fler som gärna bär mitt ansikte.

Har kommit fram till de gamla stora ekarna.
Rör min hand mot barken. Ingen svett. Inga ansikten.
Isolering sker. Jag tänker; – ja, jag har blivit beroende av människor. Barken och eken vänder sig bort från mig; in i skogen de rör sig och jag lämnas utanför. Camus skrev om hur ett helt landskap en dag kan förråda oss. Ja, allt detta ny-sommar-gröna, vad är det värt? Medvetandet självt sviker oss. En grön stämning bli plötsligt gråsvart, aska, kol – stora öppna fält av ingenting.

( – men försöker ändå hålla fast. Hålla fast stenarna, rådjuren, det grön-gröna. Hålla fast den grå-violetta skymningen. Ansikten och figurer i den mörka skogen. Ansikte slits itu i strömmen. Ja, ansikten överallt. Mitt missbildade ansikte i vattnet, reflektionen. Allt finns kvar där. Lång promenad, trötthet – allt bildar nästan allt.)

Birgitta Trotzig:

jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  •  

  •  

  •