ÖDE LAND, tomhet

 
drömmen om att jag kan flyga;

tomheten den talar, talar rött
ett vitt rum, rum vitt ett. talar ickespråk, talar vitt
rakar av ditt hår ditt hår rakar av

tomheten den sväller, muteras
ett hårigt foster i avloppet
växer, växer, växer

den djupa ledan
en attack –
en motståndrörelse?

ord som inte säger något något som inte säger ord

de sista platserna, de sista barriärerna,
de sista små tysta orden –

viskar dina meningar
meningar
dina
viskar

växer, växer, växer
hårstrån ur kranen

små sista de orden
vittrar sönder medan
jag verkligen försöker lyssna

lyssna försöker jag, dina de små
bildar hål i skyddsdräkten
så jag rakar av ditt hår

tomhet, kuslighet, –

ligger naken på golvet, nära Zonen

kusligheten, tomheten; det är nu så nära,
så nära – kan jag inte gå den där sista biten?

Tycks plötsligt stå på utarmad bränd mark. Öken, röd sand – ensliga torkade träd. Grenhänder. Jag kan inte se mitt eget skogsansikte, jag minns ej hur jag ser ut. Näsbenet, pannan, käken, allt förtvinar. Radioaktivitet och brännskador – en förlorad jord. Händerna mot skyn, tårar –

       Drömmen om att jag kan flyga;
       plötsligt fågelperspektiv: förstörelsen har varit enorm –
       brända kyrkor, sjukhus, magasin, skolor
       brända näsryggar, ögonvalv, kindben –

       borrar sig in, vill ha kontroll
       kusligheten när väggarna bara är vita
       min själ är det öde landet
       rakar av håret, försvinner, tappar greppet

       Det röda landet, det röda landet.

(Natt. Ljus från motorväg. Över staden ett nätverk, blod flyter utmed rostiga vajrar. Från hamnen skriker fartygen när de rör vid varandra, när de rör vid kajkanten. Allt är fast i denna natt.
    Bländande.
    Han sig själv i ljusen, gör sig större. Han ramlar. Blodsmak och förvillelse, den blinda fläcken. Ögonvalv, mörka, tyngda av ljuset – valv blodsprängda ögon. Endast saktmodet kan förstå, endast Stalkern kan förstå. Vita valv, vita rum – fartygen lämnar.)
 

---

 
Målningen ovan av Lukasz Pazera.