FÖRUT

Smattrar mot rutan idag
öppen balkongdörr, handen ut, handflatan – stänk på linjerna, det andra
Ser nästan med sorg, nästan; hur solen tar sig genom där borta, jag kan inte lämna detta.

(…)

Det där som fortfarande förföljer mig. De förlamande åren. Dis, dimma – längst ut på isen. Iskant, kant, klyfta; den gamla vägen ner, ner, ner. Jag var förlamad, tiden förlamade mig. Kött och ben nu. Det har blivit kött och ben. Dis, dimma – jag kan inte minnas längre. År av glömda minnen. Benrangel. Köttet och dess fasthet. Det har blivit kropp. Förlamande år har blivit kropp. Kropp nu. Kropp. Kroppen är vad som är kvar.

Och i dunkla passager och skymningstäta dalar slår blixtminne till. Rent som kattguld. En skräck stannar i mindre än en sekund. Sen dold-heten. Vidriga vändningar i svettig säng. Blodstänk och gröna väggar. Och något mer, det fasansfulla – tankarna som satt fast som is. Och. Och sen borta, ur passagen och så borta. Kattguld. Falskhet. Spelar spratt. Minnet en tvehövdad gud. Köttet staplar vidare. Det fasta köttet. Näsa, knoge, kindben, fot – det är vad som är kvar.

Kroppen fortsätter. Alltid. Hud och kött och skelett.