RÖDA BLODKROPPAR VITA

 
I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.

Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)

”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”

”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”

”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”

Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –

I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.

Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).

Det Vita, lik-giltigheten.

Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)

Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.

 
Jonas Thente i DN (140913):

”Varför i hela världen reser man till Antarktis? Den engelske författaren Jenny Diski beskriver i essäreportaget ’På tunn is’ från 1997 hur hon söker det vita. Vitheten tillåter inga tankar; grubblet saknar fäste och förlorar sig i det vita intet.”