EN OFORMLIG LERKLUMP: KÄRLEK (DISTANS, VÄNTAN, LÄNGTAN)

This photo of the Earth was taken by Voyager 1 in February, 1990. The spacecraft was 3.7 billion miles away from Earth.

 
Jag glömde henne.

Jag glömde henne till den grad att när hon kom fram i mina drömmar så trodde jag att hon var just det, bara en drömfigur.

När jag slog upp mina ögonlock och solen letade sig stekande fram till mina pupiller kände jag en sorg, en sorg som tycktes obotlig. Hon hade varit där i drömmen igen. Hon hade varit nära min kropp, mycket nära. Jag minns att vi höll om varandra på en veranda till ett hus som låg i ett öde amerikanskt landskap. Som nere i södern. En stark sol låg precis framför oss. Hon vände sig om och jag kunde inte se hennes ansikte i det starka ljuset.

Efter denna dröm så såg jag aldrig hennes ansikte mer.

Efter många, många år så försvann hon ur mina drömmar. Hon fanns inte kvar i min kropp på något sätt.

Hon skickade ett brev till honom. Det försvann i posten. Hon tog det som ett sorts nej.

Han bor i en storstad nu. I sin lägenhet tittar han på skuggorna som den låga höstsolen skapar. Allt i ett brandgult skimmer. Han står där länge.

Hon glömde också. De sågs aldrig mer.

Jag själv undrar själv om den där kärleken finns kvar någonstans, om den finns sparad.

Jag frågade den Allvetande. Han gav mig ett val: Vill du för alltid minnas, för alltid leva med en för alltid lika starkt närvarande sorg? Eller vill du ha möjligheten till att Glömma? – Möjligheten att kunna helt börja på nytt?

Han sa att jag var tvungen att tänka igenom detta; att fundera ett bra tag.

Jag gjorde som han sa, jag funderade i månader och kanske år. Jag gav honom mitt svar. Jag vill Minnas Nu. Minnas fram till Min Död.

Skuggorna nere på gatan i brinnande brandgult.

Han såg henne i minsta detalj nu, varje hennes rörelser och ord.

Arbetslös år senare, utan bostad. Tjugo år senare nedknarkad i en gränd. Heroinet gör att hon kommer fram.

Där han ligger dansar de tillsammans och hon har den röda klänningen på sig.

Överdosen och de älskade för sista gången.

Jag själv undrar om kärleken finns kvar någonstans,
om den är sparad någonstans.

Ibland tror jag faktiskt att allt kommer tillbaka exakt som det var. Kanske det tar triljoner av år. Det kanske går runt. Nåja, det är allt jag har nu. Det tar slut här.

Eller, kanske har jag glömt Dig? Eller har du glömt Mig?

Långa, långa skuggor nu.
Det liknar en tavla som jag sett någon gång. Någon gång för mycket, mycket längesedan.