DOM KONSUMERADE PRECIS VÅRT LIDANDE
Sara Bessa skriver på Feministiskt Perspektiv om upplevelsen av några föredrag om våld på Göteborgs Universitet i början av året. Jag återger vissa bitar nedan (bli prenumerant för 365 om kronor året så kan du läsa hela på deras sajt). Jag blev tagen av orden ”de konsumerade just vårt lidande”. Vidare; läser du Jelinek? Ser du film av Haneke? Munch? Trainspotting? Shopenhauer? Bon Iver? Husby, Bergsjön eller Rosengård? Konsumerar du lidande?
Ja, det gör jag. Jag konsumerar lidande. En film om lidande människor kan jag njuta av? Njuta av? Ja, det är sant. Rannsaka dig själv, det gäller dig också. Men här kommer det viktiga: misär kan skapa identifikation – alltså att någon annan i världen också kämpar med sitt liv (en sorts njutning alltså, jag tror jag har rätt även om man går in på vilka ämnen som aktiveras i hjärnan vid dessa tillfällen). Men den misär som är aktuell för en viss person som man känner eller ser gråta i direktsändning(!) till exempel – den misären tynger mig ner, djupt ner. Den gör att jag vill fly. Som en svag ångestattack över mig vill jag bort, snabbt! Men jag tror absolut den är nödvändig. Den är nära krisögonblicket – då du absolut måste handla. En kris för andra är en kris för mig. Det finns ingen tid att tänka. Här finns absolut ingen njutning. Detta GÖR man. Känner du igen dig? Kanske, kanske inte. Den nödvändiga krisen har inte nått alla. Men den väntar på dig. Och det är en skola varje människa måste gå igenom, antar jag. Den gör dig mer mänsklig.
Oj, detta blev en skiss. Jag återkommer.
Nu ur Saras text:
Jag var på Göteborgs Universitetet i dag. Jag skulle dit för att lyssna på min syster och vän Evin Ismail prata om ”VÅLD”. Hon skulle läsa en text hon skrivit om, jag citerar GU: ”Våld, politik och brinnande bilar i Husby”
Så här stod det i FB-eventet:
”Våld kan vara påtagligt, fysiskt och brutalt. Det kan vara dolt och komma smygande. Språkligt våld fungerar både begränsade och frigörande. Våld är både förtryck och revolution, vardag och ett brott med historien. Vi lever i en våldsam tid och vi måste prata om våldet. Inte minst måste vi tala om våldets relation till demokratin och politiken. Vem som utövar våld och på vilket sätt.”
(…)
Näst upp var Athena Farrokhzad, poet. Som läste ett utdrag ur sin augustnominerade bok Vitsvit.
Tårarna rinner nedför min kind.
Jag känner igen allt.
Varje ord och mening om allt förtryck och våld Du som icke vit svensk får uppleva och måste handskas med.
Jag känner tyngd. Det är jobbigt att höra någon annan berätta om dina personliga erfarenheter inför ett rum fyllt av människor som aldrig upplevt eller kommer behöva uppleva något liknande.
Athena läser nästa mening;
”Min mormor säger; Var tyst nu och hacka grönsakerna!”
Salen skrattar till.
Jag hinner inte ens reagera.
Jag är fortfarande kvar i känslan av tidigare yttrade ord.
Jag lever orden och känner dom samtidigt som dom rullar utför hennes mun.
Salen skrattade. Det gjorde ont…
(…)
När Evin är klar känns luften i rummet ännu tyngre.
Jag har svårt att andas.
Vill inte se någon i ögonen.
Vill inte möta någons blick…
”NU BLIR DET KAFFE OCH BULLE!”
Alla går ut i korridoren för att ta fika. Jag hör vissa fråga varann, ”vad tyckte du?” Och jag hör svar som ”Ah, men det va väl okej, är så jävla sugen på bulle nu ba!”
Jag letar upp Maimuna. Vi tittar på varann och vi vet att vi känner samma sak. ”Dom konsumerade precis vårt lidande.”
Vi fortsätter prata om hur jobbig situation det där var.
”Dom” är här för att lyssna på detta för att sen kunna bocka av i sina böcker eller för att kunna säga ”Jag har koll på det där… strukturella förtrycket eller whatever, har läst en kurs faktiskt!”
(…)
Där satt dom och njöt av att få konsumera av vårt lidande.