TILL DIG, PÅ NÅGOT VIS

 
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra.

den rörbara stillheten.
ibland kan blå färger synas,
en iakttagande människa, stilla.

hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick,
kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt,
ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto,
det gnistrar i hennes pupiller.

rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 

 
Jag tror faktiskt att hen vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hens ögon då de betraktande ser mörkerhavet inom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver hen detta, om inte?

Långa fingrar de sa hen hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. Utkantsskogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

Ja, det måste ju födas det som komma skall.
En skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa hen. Ständigt, upprepat ständigt.

I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.
De älskar i ugnarna.

Ja, hen vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så –

Och så, hen bereder sig. Hen har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hens drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hens hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.