00:00

 

Kontinentalsocknar slåss mot andra kontinentalsocknar. I ögonvrån spelar grön och röddjup eld över den intagna staden. Den lilla jävla myran ska alltid äta den mindre lusen. Porten är intagen och de strömmar in och äter kvinnor och barn. Febern, den fräna lukten och brandgul dimma uppför raserade skyskrapor.

Alla har fått tablett. Så man kan slippa lidandet, våldtäkten, tortyren, att ätas levande: den släpper jordens tag om dig. Träd-armar omsluter dig, vi kommer alla att vara där – ingen rädsla, inget att dölja. Du kommer nu att säga vad du alltid velat säga. Du vänder dig mot hen och orden kommer som om det inte är du som bestämmer om dem. Svaret har du alltid vetat men aldrig fått höra. Hen svarar: ”Ja. Du är OK. Du har alltid varit OK.” Hen tar din hand. ”Nu faller vi ner i brunnen tillsammans, och den är tidlös och evig. Dags att verkligen släppa taget.”

—

1.

Jag läks genom orden. Så sa Vilhelm Ekelund. Jag förstod inte tidigare, men jag förstår nu.

2.

En klyfta framför mig, en avgrund. Framtiden har aldrig känts mer påträngande, mer öppen.

3.

Påträngande.
Prestation.
Du ser ut ur fönstret, men ser ingenting.
Dammet på ditt skrivbord, solen visar det tydligt. Så orörligt.
Oanständigheten. Vet du vad det är? Vet du verkligen det? Är du fördomsfri? Nå, tänk igen. Idioten som skränar och dricker på torget, bussen. Vad känner du inför det? Lyssna! – vad känner du inför det? Lagen, och den andra lagen. Den där människan kan man inte tycka om. De Sade. De Sade. Rimbaud.

Till slut måste man ställa sig frågan – vad är egentligen frihet Hörde du? Jag hoppas det. Frihet.. Individen och kollektivet. Njutningen och etiken. Befinner du dig däremellan? Ja, du är inte ensam. Nämn en person som inte gör det. Ja, vem skulle det vara? – Dåren, barnet? Ja, kanske.

Någon skrev en gång: ”Den som genom vilja har blivit barn igen, den är det sanna geniet.” Men oanständigheten? Den fula mustaschprydda gamla kvinnan i trasor. Hon går mitt i staden mellan människorna. Hon ler ständigt, och spriten finns i innerfickan. Hon tittar på träden och barnen som leker, solen och snön som sakta smälter och visar vägen mot våren. De spottar på henne, ropar fula ord efter henne – men tänk – hon bryr sig inte. Hon är Nietzsches övermänniska? Och en Hermelin sa; – Vill du bli fri – ”blif en dåre!”

Den blinda fläcken!

Skulle du kunna ta förödmjukelsen? Eller köper du det senaste trendigt accepterade plagget? Lyssna på mig. Strunta i allt det där som drar dig iväg från dig själv. Det finns tusen möjligheter i denna värld och de blir fler och fler. Att avsäga sig dessa?Vem! Vem kan det!? Du kan alltid få MER! Så ta det då? Låt till och med krokodilen bita dig!

Beautiful people with nothing left inside. That we all can love.

Vanor blir kött. Krokodil. Tidspilar.

Hen i Moskva i ett källarhål tar giftspruta. Hon ruttnar sakta.

Stanken och köttet
talar vilja komma bort
dra linjen för
förnedringen.

Ni är övermänniskor, ni som fortfarande är människor.
Men, vänta! DU har väl likväl din drog?

I burken?
Hen som rör sig på skärmen?
Övertygelsen? Ilskan? Bomben? Essän?
Eller väljer du hens tänder som sprutar
in dans mani kärlek kåthet men
som sedan försvinner. Du minns ej hens ansikte,
du måste ut på gatan nätet källarhålet.

Är du säker på att det verkligen är hen?
Om hen är modifierad och alldeles för stark då?
Är det verkligen hens ansikte? – tänk;
nu förstår du att du att står i ett
artificiellt paradis. Kyss hen vet ja! Glöm!

Hen i Moskva är nu endast ruttet kött.
En människa en gång så vacker. Men! –
Är det så att vi var övermänniskor?!
De är inte kommande.
De har varit. Varit. Artefakt. Övermänniskor.

Artefakt. Övermänniskor?

Metron Moskva. Krokodiler i avloppen.

Finns här ej inte en sorg så djup?
Som den mörkaste och djupaste kärr;
bottenlös? Tar vi med oss mörkret? In i över till?! –

Har det redan hänt? Detta här, mina fingrar?

Texten?