190314; BAREN, DÅ

inlagt av den 2019.03.14, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
14:e

 
Jag minns när jag kom till en ny stad. På en viss bar, om det första gången eller andra gången jag var där så fanns en text i rummet som jag skulle skriva ner nästa dag. Jag visste det redan där när jag stod där med en Bloody Mary och en öl. En av mina bästa vänner var med mig.

 
Jag måste gå igenom mitt förflutna för att hitta mig själv.
Jag minns Röd färg. Rött rött rött. Röda nätter. Här är texten jag från rummet –

 
Rummet är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela figurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt, runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. Tindersticks.
»to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man.«
Bröst. Bringor.
Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meter. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstra hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, jag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silvermönster i sin klänning.
Ett par går in På Toaletten. De knullar.
Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner om färgen på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött.
»everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies someday comes back.«
Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.

 
»But we are innocent when we dream, when we dream – we are innocent when we dream, when we dream«
Ramlar ur tavlans ram igen.
Jag dansar med henne.
Dansar hon med mej?
Hon frågar om jag har läst den boken. Jag säger nej. Får jag citera, frågar hon. – Det finns inget vaccin mot det som kallas livet. Mm.. så är det.. tror jag. Kanske.

 
Men inte nu. Vi är i ett rum med röda väggar, det är rökigt. Och jag dansar med henne. Dessa stunder så korta men så viktiga. Som uppenbarelser. Jag tänker på samhället. Om Dionysos hade varit vår gud, hade vi inte dansat likt detta? Hade vi inte gjort stora eldar och dansat nakna så nära elden att vi brände oss? Jag tänker för mycket. På ett tomt bord står en nästan hel öl. Jag halsar den. Och sen kysste jag henne på halsen.

 

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • TEXTSTORLEK

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •