SEPTEMBER 2010-2014

25:e

September har för mig ett Janusansikte lika mycket som Januari.

Femte året med denna journal. Jag tog en eller flera bilder och en bit text från varje September 2010-2014 och la upp. Kan ses nedan.

 

TVÅTUSENTIO:

100912-2

100912-6

100912-3

100912-11

 

Allt som inte är. Allt som är.

Allt det där. Det stora, det vackra. Men det är tangenter nu. Natt. Sömnen borde sovas.

Sträcker ut händer, försöker omfamna. Men nej. Allt som är, är. I vissa stunder, i vissa gränsområden. Nej, jag har inget mer. Detta är mina ord. Försöket att berätta för dig att jag vill kunna ge dig allt du vill ha. Försöket att berätta att jag önskar er alla så mycket kärlek och glädje. Försöket att brinna igenom, slå ut, ta tag genom orden, texterna, skärmarna, bilarna, fartygen, städerna, gränserna, ondskan, orättvisorna..

Och så visar klockan vad klockan är. Och så visar natten vad natten är. Händerna är tomma, tanken vill hitta en rak bana. Bussar. Rödljus. Neonljus. Det sjudande livet. Jag var där förr. – Och jo, rynkorna visar sig, ålder visar sig.

Och om mina ord skulle visa en röd tråd för en läsare, så har jag inget med den tråden att göra. Någon skrev: ”Jag har en kropp för jag känner mitt hjärta slå, jag lever i en värld för jag ser den omkring mig.” Ja, jag håller med. Mer är det inte. En kropp, en värld. Eller.. det där andra?

(Huset i parken. Träd. Fingrar som rör vid. Fält. Henne.
En känsla av det totalt annorlunda. Den röda klicken färg som skapar hela tavlan. Åska och mörkermulet över stugan, men ur fönstret, ur hela inramningen glöder den rödröda eldstaden. En tavla jag såg. En tavla jag ser vid varje mitt steg då staden börjar somna, planas ut.)

”Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?”

 

TVÅTUSENELVA:

 

110924_3

110924_2

110924_4

 
ismörker september mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.

En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp, vandringar i timmar. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –

 

TVÅTUSENTOLV. (DET SISTA ÅRET).

DIKT NEDAN AV LANGSTON HUGHES.

 

120905_1

120905_2

120905_3

 

The calm,
Cool face of the river
Asked me for a kiss.

 

 

 

TVÅTUSENTRETTON:

 

house_dark

12 2

 

I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.

Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)

”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”

”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”

”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”

Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –

I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.

Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).

Det Vita, lik-giltigheten.

Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)

Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.

 

130

 

TVÅTUSENFJORTON:

En text om ondska, speciellt ——–. Den lurar överallt, byter former. Den långa svarta ormen, knappt möjlig att se i rädslans halvskymning.)

 

11

22

33

44

55

 

I Djupet. –

Djupet, ett sår, en symbol, ett monster – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner som ett barn – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser. Utmärglade.

Underliga karga landskap i hjärtat själv.

Innehållet borta, yta kvar.

Ansikten –

rör sig runt, runt. Letar efter något. Även den som inte bryr sig har hålet inom sig. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma. En sal. Ett slut.

Monster som skuggar,
feghet, ryggrad
arbete, frihet,
Luger –

Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. De öppna tunga dörrarna som sår, stängsel som bölder. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är nu, nyckeln och den inlåsta människan är dömd. Ulven är här, varulven har här, den äter på utmärglade lik.

Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt. De stänger och trycker på knappen. Gasen, i Feghetens namn en industrialiserad mördarmaskin.

Territorier mellan invånarna. Värmen igen. Den slår. Solen en blixt mellan metallen. Vid alla, vid envar – ett dolt område, området som inte kan sluta minnas. Det slår emot, slåss och rispar ibland. Sen låter det oss vara en liten stund, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.

Landskapet ett ömsat skinn. Hudflagor. Banalt.
 Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand.

Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Ugnen. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av ugnen, själar förtvinade, personligheter förstörda.

DET SOM DE KALLAR JAGET, KAN MAN KLARA SIG UTAN

inlagt av den 2015.05.24, under andras, citat, eget, målning/teckning, okatalogiserat, poesi, text
24:e

02

01

Ovan: Rothko. Nedan: Av mig, Daniel. Rubriken är ett citat från Birgitta Trotzig.


 
I nederläget. Jag är avkallad, bortslagen, finistrerad.

Jag har ett mål, klart likt en diamantkula; ta dig in i de vita rummen, zonen. Igen och igen – ta dig in i vitrummet och stanna där. De djävulska buller-andarna, poltergeist – de drar ut mig igen och igen.

Jag tog en drog en gång och har aldrig hittat tillbaka.

ZONEN. VIT-RUMMET. De avgörande punkterna, platsen, gränsen. –
Står nu helt klart en bit från zonens gräns. Kan titta mig omkring. Kroppen är rastlös och en tomhet är där som inte vill bli besegrad. Ska vandra fram, jag ska se om jag kan vandra fram. Beträda den döda brända jorden (den befruktade jorden).

I zonen-vit-rummet är man en medborgare i världen, av världen. Ens händer utför meningsfulla handlingar. Bilden är bild. Musiken är musik. Men här utanför krackelerar inlevelse och fantasi och kreativitet.

DEN NYA BLICKEN. VAR? Nå låt mig leta efter ingångar; –

Carl-Erik af Geijerstam berättar självbiografiskt om hur han var nära att drunkna och vaknade upp invid en jokk:

Till slut kom ett slags lugn från själva marken, från det låga riset så stilla alldeles intill det skummande vattnet.

Birgitta Trotzig skriver i Sammanhang:

   (Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför.)
   Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår det imaginära rummet som är varken det ena eller det andra?
   Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan.
   Gränsen, tröskelns hemlighet. Vad är ute, vad är inne, vad är utanför mig, vad är inuti mig?
   På tröskeln. Inte hitom, inte bortom.
   Just i rörelsen över tröskeln. Brister skenhinnan, det förfalskade seendet ”jag”. Då blir världen naken. Ljus talar, stenar andas. Ögat bli en svart planet, världen är nu seende. Träden lyfter rötterna ur jorden, upp ur döda träds mull. Leran och människospåret är blindhetens seende, mörkrets händer och känsel. Stjärnbilderna nertecknar i nattdjupet det avslutade och det oavslutade.
   Skytten skjuter sin pil, den är dödlig.
   Allt talar till allt. I rymdljuset, i mörkerljuset. Meddelandet uppenbarar sig.

Vilhelm Ekelund skriver i Metron:

Inte rygga för den tanken att det finnes kanske en doft av livet, en möjlighet till lifssyn, som ännu ingen fattat och gripit; att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste, hålla fast de höga stundernas doft och sträcka ut dem öfver längre tidsrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga, olustiga betvingande ton af de högsta lusterinringarna-: liksom en konvalescent kan under de första veckorna efter sitt fulla tillfrisknande ännu hålla kvar de första obeskrifliga gryningsdofterna som han erfor på tröskeln till den återvändande hälsan-: han blir långsam och sakta i alla sina omdömen, förlåter gärna, vänder sig bort utan hat från hvad han icke kan gilla och har en elastisk spänstighet i denna kraft att blixtsnabbt vända bort själens uppmärksamhet från allt vidrigt – han lefver i djupa drag allt det kostligaste i ett nir-admiraritillstånd.
Hvarför är konvalescenttillståndet så likt det renast poetiska och den renast filosofiska? Hvad är det som utgör grunden för den fina lyckan hos konvalescenten? Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke har annars.
En lång (lifslång) konvalescens, full av mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet utan all fariseism: hvad annat är Epikuros’ lycko- och vishetsideal?

BIO MEKANIK 1 [BIPOLAR]

inlagt av den 2014.08.08, under andras, bildserie, citat, eget, foto, grafik/digitalt, okatalogiserat, poesi, text
08:e

0211111  01

 
En tjej skriver på internet (mina markeringar med rött):

Att vara bipolär innebär alltså att man ständigt löper risk att förlora ditt normala känsloliv och därmed din personlighet. Det är tungt. Det kan vara svårt att ta till sig att du har blivit en ”sån där”. Det är smärtsamt att acceptera att du inte alltid har kontroll. Det kan finnas perioder då varje mänsklig kontakt innebär att relationen till den personen kan försämras, Det kan finnas perioder när ditt kreditkort är en katana i bröstet på din ekonomi. Det kan finnas perioder under vilka rutinen

1) Klä på dig tyst
2) Ta på skorna i trapphuset/på farstubron
3) Ta reda på adressen
4) Ringa taxi
är väl inövad.

Du vet varför ditt liv måste anpassas för att minimera risken för återinsjuknande. Det handlar inte bara om mediciner och terapi, det handlar om allt från vardagliga rutiner till arbete och val av fritidsaktiviteter och resmål.

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

Ovan: ett sorts Mantra av idioten Martin Heidegger.

 

UNICEF: Kämpa för varenda unge!

inlagt av den 2013.10.17, under okatalogiserat
17:e

tonio-14-ar-packar-trakol_99e1227ec3b2ec49-575 UNICEF/Donna DeCesare

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller ”facebooka” om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge – läs mer här!

 

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo