ATT STÄNDIGT VARA PÅ VÄG –

inlagt av den 2017.01.18, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
18:e

 

 
 
Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time. / Albert Camus

 
Förmågan att försvinna i musik, i stämningar, i dimma eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka genom vilja är patetisk. Men, denna journal och textsamling går vidare för mig och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med inälvor, synapser och preparat.

 
***

 
A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
‘We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

 
/ Joy DivisionNew Dawn Fades

 
 

 
 
Jag önskar verkligen jag inte hade erfarit den.
Igen: ”Beauty is unbearable, drives us to despair,
offering us for a minute the glimpse of an eternity…

Livet utan den är livlöst.

Allt har ett slut,
det har jag fått inpräntat i min skalle sen jag föddes.

Det jag behövde offra för att bli och se,
var det extremt svåra att släppa att det finns något sorts slut.

När tid (alltså något som rör sig mot något) upphör,
lägger är;ets-så-svala-hud och hand på vår axel.

Man blir. Och vem skulle
kunna tro i denna värld, att konstnären
likt Stalkern som långsamt tar sig in i Zonen,
är den mest nyktra människa som finns.

 
Henry Miller hör mig:

 

När jag tänker på att uppgiften, som konstnären underförstått griper sig an med, är att kullkasta rådande värden, att av det kaos som råder omkring henne skapa en ordning som är hennes egen, att utså split och oro så att genom den emotionella befrielsen de som är döda kan återkallas till livet, då ilar jag med glädje till de stora och ofullkomliga, deras förvirring ger mig näring, deras stammande är som gudomlig musik för mina öron.

 
 
Om ni tvivlar på mig, på mina val och på det sätt att jag nu kommer att leva – ni har all rätt att göra så. Men, jag kommer tyvärr inte lyssna på er. Jag bestämmer – Jag, id, Dasein.

 
 
Lev farligt!” säger Nietzsche

 
 
 

Men han säger också:

The most common lies a man tells are to himself.
Och: ”Faith: not wanting to know what is true.

 
 
 
Diskrepans. Enten – Eller.
Demokratin fanns kvar i Kurtz. Därför kunde han aldrig bli ett med djungeln/skogen.

 
 
 
Men det är ingen djungel jag söker. (Nära på, men inte.)

Det är Zonen, den Nyktra Konstnärens blick i musik, bild och ord. Sten efter sten. Mellan 0 och 1. Förlösning. De sista ordet måste vara att (vi, du -) jag känner hopp!

 
 
 
 

 
 
 

FRIDAY

inlagt av den 2016.12.23, under eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
23:e

 
2

 

A TINY DISTORTION;
END OF A RELATIONSHIP

inlagt av den 2016.12.01, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
01:e

 
1

 
2

 

MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

01:e

main

 
 

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ‘Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
 
 
 
I am alone. The world is alone. GTranslate to eng of a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio: SIGUR ROS – COLD
 

REVBENSTRÄD ∞ CAMUS

inlagt av den 2016.10.03, under citat, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
03:e

 

 
2

 
img_1833

 
 

 
 

JAG ÄR PREDIKAMENT

inlagt av den 2016.09.26, under andras, eget, foto, helt jävla sjukt, ljud, poesi, vård
26:e

 
 
Skriet
Ett Hål I Sommaren
Jag är
Predikament
Jag är
Jag
Jag är
Sjukdomen
Jag är
Predikament och Sjukdomen
Jag är
Isolerad
I kanske
2 år
Jag är ett Predikament på 2 år

Men jag kan Skriva

Detta ska inte vara vackert. Det ska vara äcklet jag känner i mage.

 
 
03-08-dscn1096

04-09-dscn1097

01-01-dscn0136

02-02-dscn0140

05-10-dscn1098

06-04-dscn0213

07-03-dscn0202

08-05-dscn0429

09-11-dscn1381

10-12-dscn1801

11-13-dscn1802

12-16-dscn1825

 
 
Om några tio års tid finns det inga fria människor. Människor säger emot. Men förnekar. Kedja efter kedja, det tar tusen år att komma in till det riktigt fria köttet.

 
 
Tänk om vi stod avklädda på ett fält. Bredvid varann.

 

INST_ETT

inlagt av den 2016.09.15, under eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
15:e

 
160915_tree

 
 
nature invented inverted invested

 

LEVER NÄR DU TALAR

inlagt av den 2016.09.06, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi
06:e

 
 
janus

 
 
 
hela slutet börjar
börjar och tystnar
tystnar och lever
lever när du talar.

 
som om om du var här
regnet det likt regnet
är klart genomskinligt
likt du innan
innan jag såg dig.

 
hela slutet börjar.

 
 
 
 
 
 
 
 

SUPERMARKET SADNESS

inlagt av den 2016.08.29, under eget, foto, snabbinlägg
29:e

 
1

 
 
(INSTAGRAM.)

 

THE STRANGEST YEAR OF MY LIFE?

22:e

 
11

111

33

22

44

55

 
Some poetry and words in Swedish (written in the year in question I think):

 
iakttagelse

gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 
Om Vilhelm Ekelund:

Mättnad och hunger. Mättnad eller hunger. Ekelunds hunger var inte, som jag förstår, en hunger efter t ex gemenskap och ära. Nej, han såg den som att stanna kvar i det otillfredsställda, att komma ifrån behovens tillfredsställelse och istället vara i den makabra ständiga hungern. Att bli mätt är att bli slö, att bli slö är att förminska sitt förnufts möjligheter. Den tidiga Ekelund såg konsten och dikten som en eskapism från livets ständiga oregelbunda kast mellan dess olika poler som lycka/olycka och lust/olust. Att sluta ‘vilja’ och gå in i konsten. En ingång till estetiken. Som Shopenhauer. Men den äldre Ekelund vänder om och tycks istället affirmera denna livets otydlighet och inte mätta sig med sin lyriska melankoli – nej, han väljer att hungra och inte äta. – Några rader från ‘Det andra ljuset’ med en nästan aggressiv ton riktad mot förnöjsamheten (och kanske också mot all melankolisk tillbakadragen poetik):

30.
/…/
I varje mättnad, ej mindre uti yttre än i inre mening (själtillfredshet -) kan ligga en dödsfara för förnuftet.

31.
Mätthetens mörker ligger just i dess afslutenhet från det solsken som är – hunger /…/ Ljusets bekännare höra alla till de släkte, för hvilka just hunger erfares som nåd.

 
 


 
 

Things from a year in my life between 2000 and 2010 (I don’t want to be more precise). Photo 2 and 5 by Martin Johansson. The rest by me. Some days I walked on clouds and some days I stood and drank water from the river Styx. I just recently found some of the stuff above on an old hard drive. As this is my Journal, it should be placed here. A life in the form of a Journal in the form of a blog.

 
 

MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

inlagt av den 2016.08.18, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
18:e

 
 
tva_1100

 
3333_1200

 
2222_1200

 
 
 
 
The last picture here is the end of the series. It is nothing. It is the hardly visible remains of civilisation.

 
 
 
 
MATERIA I [THE SURFACE, AND]
MATERIA II [EVEN DEEPER, INSIDE STONES]
MATERIA III [END, DEEP COLD, FOSSILS, NOTHINGNESS]

 
 
 
 

BEKYMRET / THE CONCERN

inlagt av den 2016.08.04, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
04:e

 
 

 
 
Detta är en skiss/anteckning/något-på-väg.
This is a draft/note/something-on-its-way.
It is important to remember this. Say what you want.

 
 
As written earlier on this blog about how Albert Camus describes the thinking of Martin Heidegger; here I cite the passage out of the Camus essay The Myth of Sisyphus where he writes about Heidegger.

This is an English translation. For me to read this essay in French – well, I don’t know French that well. In the Swedish translation the word ”bykymret” (The Constant Concern) is used instead of ”anxiety” (ångest; inte bestämd form ångesten) which is used in the English translation.

I don’t like using ”Anxiety” here. Probably, going back on my blog, ”Uncanny” and ”Uncanny-ness” (kuslighet) would be a better ”word” here. Or, as I am lost in translation (and probably somehow lost what the purpose for this text was from the beginning :) ) my list here can be used instead of ”Anxiety”.

Or maybe: The constant problem. The constant problem that causes anxiety. The constant problem without possibility to solve in all of your lifetime causes anxiety.

2 or 3-year old children drowned. Pushed away by war into another war, the war of surviving over the water. They did not survive. People found them washed ashore. And they are many, so many.

Trump.

Nice.

An eye for an eye. A tooth for a tooth.

The Climate.

Corruption. FIFA. UEFA. Volkswagen. The APA. Big Pharma. Big Data. UN. Russia. USA. Sweden. The EU. The financial crisis. [Young narcissistic men pushing themself up the ladder because they need dollar bills to eat, and they spit out all ethics. This happens again and again.] Phizer. Lundbeck. Merck. GlaxoSmithKline. AstraZeneca. Vattenfall. Gazprom.

SWE: Jag har ont i kroppen och jag har ont i själen. Sen har jag ont i min förlängda hand eftersom världen illusoriskt har blivit mindre och jag får all data om vad som händer i världen nästan direkt. Kropp, själ och världsklimatet som har blivit en del av mig.

 
 
The Constant Concern-ing.
The Constant Concern.
Uncanny, Uncanny-ness.
Det ständiga bekymret.
Kuslighet, Kusligheten.
Die ständige Sorge.

 
 

Heidegger considers the human condition coldly and announces that that existence is humiliated. The only reality is “anxiety” in the whole chain of beings. To the man lost in the world and its diversions this anxiety is a brief, fleeting fear. But if that fear becomes conscious of itself, it becomes anguish, the perpetual climate of the lucid man “in whom existence is concentrated.” This professor of philosophy writes without trembling and in the most abstract language in the world that “the finite and limited character of human existence is more primordial than man himself.” His interest in Kant extends only to recognizing the restricted character of his “pure Reason.” This is to coincide at the end of his analyses that “the world can no longer offer anything to the man filled with anguish.” This anxiety seems to him so much more important than all the categories in the world that he thinks and talks only of it. He enumerates its aspects: boredom when the ordinary man strives to quash it in him and benumb it; terror when the mind contemplates death. He too does not separate consciousness from the absurd. The consciousness of death is the call of anxiety and “existence then delivers itself its own summons through the intermediary of consciousness.” It is the very voice of anguish and it adjures existence “to return from its loss in the anonymous They.” For him, too, one must not sleep, but must keep alert until the consummation. He stands in this absurd world and points out its ephemeral character. He seeks his way amid these ruins.

 
 

ISOLATION

inlagt av den 2016.08.04, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
04:e

a

EN HELT EGEN VÄRLD

inlagt av den 2016.08.04, under bildserie, eget, foto, fragment, poesi, text
04:e

 
 
1

 
2

 
3

 
4

 
 
Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

 
 

OM DET INTE FINNS MER

inlagt av den 2016.06.17, under bildserie, eget, foto, poesi, text, video
17:e

  
IMG_1694

  
 
s

  
 

  
 
Innehållet borta, yta kvar.

       Ansikten –
          rör sig runt, runt.
          Letar efter något.

Paniska. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget –

       bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma.

Smink, speglande av sig i andra – sweet faced ones with nothing left inside

     Slutstation. Stängsel. Innehållet borta, yta kvar.

Är världen bara vad den är? Snälla, snälla – säg att det inte är så.

 
 
 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo