REWORK: MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

30:e

main

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ‘Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
I am alone. The world is alone. Google Translate translate to English a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio av The Knife: ”Old Dreams Waiting To Be Realized”
 

TILL DIG, PÅ NÅGOT VIS

inlagt av den 2018.06.27, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, text
27:e

 
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra.

den rörbara stillheten.
ibland kan blå färger synas,
en iakttagande människa, stilla.

hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick,
kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt,
ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto,
det gnistrar i hennes pupiller.

rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 

 
Jag tror faktiskt att hen vet –
att ur mörk eld en dag, en dag av ljus eld födas.
Smedjorna ligger vid haven. Haven vid smedjorna.

Gnistorna i hens ögon då de betraktande ser mörkerhavet inom.

En dag en ljus eld födas. Varför skriver hen detta, om inte?

Långa fingrar de sa hen hade. Ibland nyfikna, sökande..
Pianofingrar. Ibland de grå, multna – lik-doft-ande. Utkantsskogen.
En skog däruppe i de kala kalla landet. Om-förbi-gången?

Ja, det måste ju födas det som komma skall.
En skall väl inte ge den mörke rätt. NEJ –
nej, o nej, sa hen. Ständigt, upprepat ständigt.

I dagar av lust, bränder av urtid – javisst.
Dagarna ska följa.
De gjuter eld i ugnarna.
Dionysos lungor, lugnarna. Lugnarna.
De älskar i ugnarna.

Ja, hen vet. Näven i trasig ficka. Stål –
stål som ska härdas.

Så –

Och så, hen bereder sig. Hen har sagt sina ord.
Det frusna fiskögat igen. Det besöker hens drömmar,
vilar, viskar, visar, vilar. Hens hand, ja.
Där stod de igen, tillsammans.

I det långa landet, i kyl-landet
Fast-bitet, slutgiltigt för en dag, en kväll.
Alla länkar korsade skogen.
 

JOHN FRUSCIANTE GOING INSIDE GÅ IN

inlagt av den 2018.06.04, under poesi, snabbinlägg, video
04:e

 
And I had to consult some figures
Of the past
And I know someone after me
Will go right back

I´m not telling
A view
I´ve got this night
To unglue
I moved this fight
Away
By doing things there´s no reason
To do

me translate

jag var tvungen att lyssna på några regler från förr i tiden
och jag känner att någon efter mig kommer att gå direkt tillbaka

jag säger inte hur du ska göra
för jag har timmar av den här natten
framför mig, bakom mig, ingenting i mig

jag tryckte bort denna kamp
genom att göra saker det inte finns anledning att göra

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

THOM

inlagt av den 2017.08.11, under andras, ljud, poesi
11:e

 

IT SPEAKS OF A RIDDLE

inlagt av den 2017.06.28, under eget, foto, omsorg, poesi, psykiatri
28:e

Yes. A riddle –

W.

De där ljusa punkterna,

inlagt av den 2017.06.07, under eget, omsorg, poesi
07:e

som jag alltid sett. Det kommer efter.

Livet är egentligen en summa tid, materia, kött
som ska levas klart. Det är en basketplan. Folk
sitter och tittar på så där lite slött. Klockan går.
Och klockan går. Och det gör ont i hjärtat.

En läkare gav fel ADD-medicin. Mitt huvud är:
Fullt av sår som man inte kan se. De små demonerna
som alltid följer mig.

Norra vägen för mängder av år sen,
den lugna delen bakom skiten –
Det börjar snöa ordentligt bara så där
folk på gatorna söker inte skydd
alla tittar upp, den vackra parkens
träd blir vita i det vindstilla.
Det vackra gör ont, lägger sig bakom
mina glasögon, jag kan bara ljushet
och känna kyla i ögonen.

Jag ser ljusa punkter.

 

WE ARE ACCIDENTS WAITING TO HAPPEN

inlagt av den 2017.05.29, under andras, eget, poesi, snabbinlägg, text, video
29:e

 
guess i should write
something

but the nanosecond is enough
for being accident or not

i am nothing in a world of nothing
the world of nothing has made me nothing

i still feel you
i still see the neon light outside your window
reptile skin, goya, saturnus

the words break frozen
i love you with all
but in mine

body i taken everything
as something as will pass
seen cracks in my love for you

the behemoth, the leviathan
coz they will come

you are somewhere else
I am still right here

ZONA

inlagt av den 2017.05.20, under andras, citat, eget, foto, ljud, målning/teckning, omsorg, poesi, text
20:e

 

 
 
Kan du hålla tyst?
Jag vill bara att du är tyst
under den stund jag
ska men inte talar, är tyst.
Och var tyst sen.
I tystnaden, i inväntandet
utan någon förväntelse
där tid inte har någon existens
i mig blir det där till, det det onämnbara

Fast så sällan.
det onämnbara – år..

Ja, hunden är också i nåd.
Jag blir glad. Min vän.

Den som vet talar ej

Den som talar vet ej

Gräset, de höga gräsens eviga rörelse,
se de talar till mig. Talar till mig
i deras tystnad. Kan ni förutsäga
varje grässtrås rörelse över detta mäktiga fält?
Och varför skulle vi vilja förutsäga det,
min herre vetenskapsman,
min herre författare?

I tystnaden fullbordas jag.

 

 
The Prayer of Tarkovsky’s Stalker:

Let everything that’s been planned come true.
Let them believe.
And let them have a laugh at their passions.
Because what they call passion,
actually is not some emotional energy,
but just the friction between their souls and the outside world.
And most important, let them believe in themselves.
Let them be helpless like children,
because weakness is a great thing, and strength is nothing.
When a man is just born, he is weak and flexible,
when he dies, he is hard and insensitive.
When a tree is growing, it’s tender and pliant,
but when it’s dry and hard, it dies.
Hardness and strength are death’s companions.
Pliancy and weakness are expressions of the freshness of being.
Because what has hardened will never win.

 
 

JAG SÅG DIG, EN SPRICKA
I EN TIDS-RUMS-DISTORTATION

inlagt av den 2017.05.20, under eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
20:e

 
rädd för att det var sista gången
jag såg dig, det var en chans på omöjlighet suffa suffix till slut en jaävala tomhet din dina öon mot tapeten och biter o 40
sista chans att att

drömde om att du verkligen, att du
hade tagit dig dit, utan att dö

som första människa i historien

du är bara värme
du är snön springandet ramlandet skrattandet
och en svart stjärna på den vita himlen

ja, så är det
har man olika versioner av sig själv?
måste jag nu gå vidare in i det okända?

i turin 1889 gick nietzsche på gatan
han såg en kusk skrika och piska en häst
nietzsche sprang fram storgråtandes
och tog händerna om hästen, kramade den
sen segnade han ner och gick in i
den 11 år långa tystnaden.

nietzsche skrev om rättvisa
och efter ett liv i mardröm
kunde han inte se mer ondska –
kuskjäveln, bort med dig från
hästen.

Och han sa i min nattdagdröm:
Vad jag än kallar det, det mörka,
hos vissa individer och kanske
hos alla, så kommer smärtan
aldrig upphöra i denna värld –
jag ser därför människan som
obotlig, ett farligt vapen,
och som vi vet ligger människans
öde i att förstöra sig själv.

Det vet vi. Och vi ska dö.

Jag minns: Sista gången. September. Kallt. Frost. Parken. Du var inte där.

Vissa människor är himlens tysta. En varats herde.

 

JAMES – GETTING AWAY WITH IT

inlagt av den 2017.05.07, under andras, eget, helt jävla sjukt, inspiration, poesi, text, video
07:e

 
Getting away with it? I hope.
Daniel and Grace swims like dolphins now.
On Jack Daniels and cigarettes and White Horse.

You can lose everything in a minute. He says the words
and leave the apartment. It’s early Sunday morning
and you drink everything you got. Not alone, no,
not alone. Severe Panic. Crank up Portishead; The Rip high.

If we fucking humans shall survive,
talking to middle-class Swedish 20-25-or-so kids;
stop what you are doing and for fucks sake look
on the streets on the outskirts of Malmö and Stockholm.

It is fucking misery. But you will never ever have an
idea how it is if you don’t fall down yourself. Hellström
sang about how ”powder” kept him up on parties. And he sang
about Stesolid (Valium) in a kewl way.

Now Avantgardet has taken reality about dirt a big bit further.
This fucking country gets a real kick in the ass the angry-melo-beautiful ”Åh Sverige”.

As Hellström, Avantgardet are kewl. Big kewl. That’s very dangerous.

So middle-class kids that’s the lesson:
To get benzodiazepines or amphetamine or Antabus.
To go to rehab meetings every week.

To shake and have sweat pouring down your face on
a bus full of trendy good looking swedes.

Kids: There is not anything romantic about it.
It’s play at first. Month pass and the same story always get told:
You haven’t taken a shower for 3 month. Addiction.
Again: There is nothing romantic about it. Not at all. Just.. pure misery.

That is not play.
That is suicide.

This is not play.
This is suicide.

 
 
 
Encore:

HER WORLD

inlagt av den 2017.05.07, under eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
07:e

 

SHY WOMAN

 

AND HER WORLD.

 
 
 
 
 
AND CLOSE TO MY WORLD:

 
 

 
We maybe could have fit together. Embrace. Grace.
But none of us will see none of us again.

Having discussions in my head.
There is walls. Inside and outside.

And I have a computer. I write. I Hate It.
I have a sticker on that it says: ”STEAL THIS COMPUTER!”

I really miss you tonight.
And I don’t even know who you are.

I calmly give you my open hands.
Lines from a strange life. They are yours.
We have not seen all yet. No. There is the possibility of a life.

 

LIGUSTERSVÄRMARE (Sphinx ligustri)

inlagt av den 2017.05.03, under andras, eget, inspiration, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
03:e

 

 
 
Har du sett en?
Kommentera gärna.

Jag har sett två stycken
i närhet av växten liguster,
vid klockan 3-5 i gryningen,
innan solen värmer bort daggen.

Har även sett en larv en gång.

Och jag upptäckte till min förvåning att Birgitta Trotzig har skrivit om den tysta lilla varelsen i den prosa-poetiska boken ANIMA.

 

#SAMTIDINFINITY

03:e
© DJ

SAMTIDINFINITY © Daniel Johansson 2017

 
 
So, what is Infinity?
(For me it is the art I’ve done above.)
(For me is the words of Trotzig. Below)

From Wikipedia 170502 23:30.
First things I found and copied in here.
Read about INFINITY at link above.

Logic

In logic an infinite regress argument is ”a distinctively philosophical kind of argument purporting to show that a thesis is defective because it generates an infinite series when either (form A) no such series exists or (form B) were it to exist, the thesis would lack the role (e.g., of justification) that it is supposed to play.”[32]

Computing

The IEEE floating-point standard (IEEE 754) specifies the positive and negative infinity values. These are defined as the result of arithmetic overflow, division by zero, and other exceptional operations.[citation needed]

***
 
 
Birgitta Trotzig:

GRUNDBILDERNA

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

DOMEN

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare.

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

TITEL

Djupt ner i roten övertygad om att detta blomstrande livskraftiga kapitalstarka förkrigsliv var dödssjukt – fel, dömt, ont, förgäves. Avskuret från livshelheten. Dömt.
Sönderfallets, den ljudlösa sprickbildningens värld. Tillvaron förvandlar steg för steg, genom skenbart betydelselösa ord och händelser, sina verkliga drag. En dag ska den rycka den sedan länge overkliggjorda masken av seder och bruk, arv, traditioner, moral från ansiktet och visa sig i sin verklighet – massgravarnas.

 
 
 
Jag stal några rader av Trotzig på Excerpter.

 
 
————————

 
Det finns ingenting, Det finns någonting, eller ingenting.
Människor rör sig i tunnlar. Intentionen. Köttet. Märkesjeans. Filmen som är på. Mat. Sova…
Ett samhälle av tunnlar! Jag undrar hur många tunnlar hann där på gatan har.

Allt finns tillgängligt. Men det gör att man inte längtar längre.

LYSSNA: I storstäder går antagligen 65% av människorna med lurar i kött-öronen. I grov tidstunnel blir individen styrd Paranoid Android Fred och en en kvinna som faller och tappar alla sina varaor ingår inte i tidstunneln; framåt bara.

DET ÄR MÖJLIGT ATT VISSA AV OSS HAR BLIVIT ZOMBIES. NEJ, INTE RIKTIGA ZOMBIES. BARA DET ATT… det verkar inte finnas någon själ eller något fungerande GABA-ssystem i hjärnan. DE NYA MÄNNISKORNA KOMMER GÖRA PRECIS ALLT FÖR ATT KÄNNA! DET LEDER SOM BT SÄGER KANSKE TILL massgravarna.

Cronenberg. Crash.
The girlfriend cry because she didn’t die in a car crash with her boyfriend who drove the other car. He whispers ”Maybe the next time, maybe the next time..”

Ingenting. Infinity. Samtidigheten,

 
 

 
They have sex right on the spot of the crash.
Heavy traffic around. Having sex in public, fail to die in a crash.

They are only bodies and can do whatever they like.

To ”feel” is a blessing. To drive a car ready to die make her feel mercy and a blessing.

 

TROTZIG

inlagt av den 2017.04.25, under eget, foto, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
25:e

 
Detta fotot tycker jag kapslar in Birgitta Trotzig i hennes mörker och i hennes lek. Ord om liguster-svärmaren på det daggfyllda nyutslagna gröna bladet mitt i natten. Nytillkommen som den är samlar den kraft där ute i mörkret. Nu. Dess rosa vingar i de första solstrålarna. Jag har sett det rosa. Då är livet komplett. Det finns inga frågeställningar. Men Trotzig har mörkret med samma kraft i sig samtidigt – samtidigt dör ett barn i ett krig. Samtidigt. Den lyfter sina vingar. I luften är den livet. Men allt händer samtidigt. Samtidigheten. Splitterbomber täcker den torra jorden. Men det är inte inom henne. Det är här nu. Samtidigheten.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo