SÄLLSKAPET – JÄRNSTADEN

inlagt av den 2017.01.07, under andras, eget, poesi, text, video
07:e

 

 

   Ur mörkret tecknar sig byggnader, gator, avfarter – allt oklart, ej färdigbyggt. Tycks se klart men det är ett vansinnets förnuft som letar, som talar. Dynatten klänger på kroppen likt viljeslukande iglar. Rör sig framåt, söker – oändliga fält, gamla nedgångna flygplanskroppar; de första höghusen syns som groteska kadaver i det rödskimrande nästan allomslutande mörkret

   Staden en kuliss. Mörka kroppar försvinner runt hörnen. Sprickor i asfalt, kackerlackor; ett surr börjar höras. Klättrar över väggar, tar sig in, biter sig fast. Torg skorstenar allt rinner ur blicken när blicken vill fokusera. Gator bort det vill sig inte det fallerar, finner sig bortkommen döden en trasig flaska nej det vill sig inte. Fält av ljus, en platå av något, en fälla, en start på nytt, igen en start på nytt – allt startar på nytt.

   Vansinnet; nu gator som rör sig åt alla håll –
   åt alla håll, centrum är överallt och ingenstans –

   Himlen var blå, när himlen var blå.

 
 
 

(Fan-made video av mig till Sällskapets ”Järnstaden” med Thåström på sång. Har lagt upp den här tidigare men jag gillar den så den får en chans till.)

SILVERBULLIT

inlagt av den 2016.12.23, under andras, eget, ljud, poesi, snabbinlägg
23:e

 
WINTER COAT / I LOVE YOU

 
Tom blå rymd.
Knot-ekar i gråmörker. –

Bli fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.

Behåll ditt nej. Behåll ditt nej. Behåll ditt nej.

Och visa mig ditt ansikte när du är redo.

 

MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

01:e

main

 
 

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ‘Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
 
 
 
I am alone. The world is alone. GTranslate to eng of a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio: SIGUR ROS – COLD
 

JOVINGE/THOM_ IN BLAK

inlagt av den 2016.09.27, under poesi, snabbinlägg
27:e

 
jovinges_1933

thom

 
 
It is hard when black eyed demons from the largest corporation comes to help you with pills three month free can’t afford later the worst withdrawal syndrome in history. fuckers fuckers fuckers. kill the
bear
Thom

I wish on warm summer meadow with someone to love. love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love love

Meeting in the corner shop. How are you fine how are you fine bye bye.

I only see a enormous big question mark        enormous enormous enormous

 

JAG ÄR PREDIKAMENT

inlagt av den 2016.09.26, under andras, eget, foto, helt jävla sjukt, ljud, poesi, vård
26:e

 
 
Skriet
Ett Hål I Sommaren
Jag är
Predikament
Jag är
Jag
Jag är
Sjukdomen
Jag är
Predikament och Sjukdomen
Jag är
Isolerad
I kanske
2 år
Jag är ett Predikament på 2 år

Men jag kan Skriva

Detta ska inte vara vackert. Det ska vara äcklet jag känner i mage.

 
 
03-08-dscn1096

04-09-dscn1097

01-01-dscn0136

02-02-dscn0140

05-10-dscn1098

06-04-dscn0213

07-03-dscn0202

08-05-dscn0429

09-11-dscn1381

10-12-dscn1801

11-13-dscn1802

12-16-dscn1825

 
 
Om några tio års tid finns det inga fria människor. Människor säger emot. Men förnekar. Kedja efter kedja, det tar tusen år att komma in till det riktigt fria köttet.

 
 
Tänk om vi stod avklädda på ett fält. Bredvid varann.

 

LEVER NÄR DU TALAR

inlagt av den 2016.09.06, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi
06:e

 
 
janus

 
 
 
hela slutet börjar
börjar och tystnar
tystnar och lever
lever när du talar.

 
som om om du var här
regnet det likt regnet
är klart genomskinligt
likt du innan
innan jag såg dig.

 
hela slutet börjar.

 
 
 
 
 
 
 
 

THE STRANGEST YEAR OF MY LIFE?

22:e

 
11

111

33

22

44

55

 
Some poetry and words in Swedish (written in the year in question I think):

 
iakttagelse

gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 
Om Vilhelm Ekelund:

Mättnad och hunger. Mättnad eller hunger. Ekelunds hunger var inte, som jag förstår, en hunger efter t ex gemenskap och ära. Nej, han såg den som att stanna kvar i det otillfredsställda, att komma ifrån behovens tillfredsställelse och istället vara i den makabra ständiga hungern. Att bli mätt är att bli slö, att bli slö är att förminska sitt förnufts möjligheter. Den tidiga Ekelund såg konsten och dikten som en eskapism från livets ständiga oregelbunda kast mellan dess olika poler som lycka/olycka och lust/olust. Att sluta ‘vilja’ och gå in i konsten. En ingång till estetiken. Som Shopenhauer. Men den äldre Ekelund vänder om och tycks istället affirmera denna livets otydlighet och inte mätta sig med sin lyriska melankoli – nej, han väljer att hungra och inte äta. – Några rader från ‘Det andra ljuset’ med en nästan aggressiv ton riktad mot förnöjsamheten (och kanske också mot all melankolisk tillbakadragen poetik):

30.
/…/
I varje mättnad, ej mindre uti yttre än i inre mening (själtillfredshet -) kan ligga en dödsfara för förnuftet.

31.
Mätthetens mörker ligger just i dess afslutenhet från det solsken som är – hunger /…/ Ljusets bekännare höra alla till de släkte, för hvilka just hunger erfares som nåd.

 
 


 
 

Things from a year in my life between 2000 and 2010 (I don’t want to be more precise). Photo 2 and 5 by Martin Johansson. The rest by me. Some days I walked on clouds and some days I stood and drank water from the river Styx. I just recently found some of the stuff above on an old hard drive. As this is my Journal, it should be placed here. A life in the form of a Journal in the form of a blog.

 
 

UTAN ATT VÄNTA LÄNGRE

inlagt av den 2016.08.17, under andras, citat, eget, poesi, text
17:e

 
6

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
Målningen ovan av Edvard Munch. Dikten ovan av Samuel Beckett.

 
***

 
Mål? –

CERN?
Higgs?
Biologism?
Transhumanism?
Kristendom?
Filosofiska system?
Utomjordingar?
Svaret finns i det vi kallar ”teknik”?
Psykoanalys?
Psykologi?
Jung?
Frued?
KBT?
DBT?
Psykiatri?
Bensodiazepiner?
SSRI?
Concerta?
Ritalin?
Amfetamin?
Kokain?
Heroin?
Alkohol?
Nietzsche?
Heidegger?
Arendt?
Naturpromenader?
Träning?
Löpning?
Exakt rätt födointag?
Musik!?
Piano?
Träffas, bli kär?
Rutin i allt, separation?
Ha ”oturen” att ha fått Heideggers ”bekymmer” och leva med det ändå?
ATT MOTVERKA SINA INVANDA MÖNSTER FÖR ATT GÖRA NÅGOT HELT GROTESKT/MÄRKLIGT, OFRÅNKOMLIGT,
NÅGOT MAN INTE KAN KOMMA FRÅN. MAN ÄNDRAR SITT ÖDE?
KRIS KAIROS SOM ATT BESTIGA ETT BERG, TÄNKER DU PÅ NÅGOT ANNAT SÅ FALLER DU DIREKT?

Men.

Serotonin, Dopamin och Noradrenalin.

 
 

Om Maj gör mig glad med sina dofter från syren och all nygrön födelse på nytt så gör mig Augustis övergödda stank – som att vara inne i tung barrskog – mig mycket illa till mods. Röksvampar. Svampar faktiskt överallt. Svampstanken. Jag inbjuder den rena kalla vindstilla hösten. Kom sen Oktober, kom November! Jag ska se det lila-violetta när min sol går ner mellan ensliga trädgrenar. Där har jag alltid varit. Där har jag funnits. Där finns ett Mål.

 
 
Men NU. Alltså: exakt efter jag har skrivit klart denna mening börjar jag gå. ?

 
 

MATERIA HON SKOG LÄNGTAN JAG

inlagt av den 2016.08.11, under bildserie, citat, eget, grafik/digitalt, poesi, text
11:e

 
tvaBild från ny serie: MATERIA III

 
 
Vi ska begagnas.

Jag hör skärmfrekvens, dit och dit,
stannar upp i looparna, visar bilder
på förvirrade djur. – springer i loopar

Rynka liten på hand,
berättar liten lång historia.
Ska skära själen ur mig,
min egenanlitade minister.

bilder förvrängs. skulden klämmer sig fast. jätteskalbaggar invaderar min hud. som sjuka uppstötningar. river min hud till blod. aftonbladet rapporterar om skalbaggsinvasion. och om möten i hamnen som slutar med våldtäkt. skaffa dig en utländsk fru. hälsa inte på din granne. bry dig inte om det du bryr dig om. jag rapporterar jag med; – i ett skolkök tappar en sjuåring sin matbricka ett skrik från fröken så hårt och gällt och alla tittar nej det är inte möjligt, det är inte möjligt.

nämn inte ordet moral, inte ordet etik. jag vet en glänta i en skog,
där kan du utan att någon hör dig skrika ut din ilska.

bilder utvinns ur skadorna, vissna löv, fantasimonster.

brännskador orsakade av skalbaggar. galenskapen i det lilla. galenskapen i det stora. en rå känsla. avstånd av allt. stolen i hörnet är mil bort. skakar din hand men jag vet inte vem du är. valet är nära, jag tror inte vi vinner. gigantiska skalbaggar. nu i hela sverige. nu i världen. unga män tror sig vara oövervinnliga. tidning rapporterar om en sönderslagen brevlåda, om en rånad kiosk, om löjligheter och jag kastar nästan upp. skalbaggar klär sig i slips. de jävlarna har tagit min oskuld igen.

betala för din frihet. Slutligen. Betala för din frihet. Betala. De krälar nu över hela min nakna kropp. Deras sylvassa gaddar. Kan inte göra något. Kan inte göra något. Du är skuld, betala. Slutsats: om du vill leva på planeten Jorden så måste du betala. Du är i skuld. Till vem? Jag har ingen aning. Har du?

 

***

 
Om det var du eller jag,
jag vet inte.

Allt har sin tid.
Jag lovar, allt som kan hända kommer att hända,
har hänt, och kommer att hända ännu en gång.
Dimensioner kan man inte räkna. Allt är rörelse
och varenda rörelse skapar dimensions-vara.
Amor Fati, sa han.

Timglas som vänds,
något mer finns inte.

Men något, (allt),
säger att detta måste uppfinnas på nytt.

Jag skall bli mig igen.

Men. Hur lätt? Samuel Beckett har orden:

Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner.

 
 
 

EN HELT EGEN VÄRLD

inlagt av den 2016.08.04, under bildserie, eget, foto, fragment, poesi, text
04:e

 
 
1

 
2

 
3

 
4

 
 
Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

 
 

JAG GJORDE EN VIDEO OCH SKREV LITE.

inlagt av den 2016.07.21, under andras, eget, inspiration, poesi, text, video
21:e

 
 

 
 

   Ur mörkret tecknar sig byggnader, gator, avfarter – allt oklart, ej färdigbyggt. Tycks se klart men det är ett vansinnets förnuft som letar, som talar. Dynatten klänger på kroppen likt viljeslukande iglar. Rör sig framåt, söker – oändliga fält, gamla nedgångna flygplanskroppar; de första höghusen syns som groteska kadaver i det rödskimrande nästan allomslutande mörkret

   Vansinnet; nu gator som rör sig åt alla håll –
   åt alla håll, centrum är överallt och ingenstans –

   Ingenstans, platsen likt andas.

   Staden en kuliss. Mörka kroppar försvinner runt hörnen. Bilarnas ljud borta – nu en total tystnad. Fönster bildar köttiga sår i de nedgångna byggnaderna. Sprickor i asfalt, djur, kackerlackor; ett surr börjar höras. Klättrar över väggar, tar sig in, biter sig fast. Torg skorstenar allt rinner ur blicken när blicken vill fokusera. Gator bort det vill sig inte det fallerar, finner sig bortkommen döden en trasig flaska nej det vill sig inte. Fält av ljus, en platå av något, en fälla, en start på nytt, igen en start på nytt – allt startar på nytt.

   När himlen var blå, när himlen var blå.

   Drömmen om det totalt annorlunda.

 
 

MIDSOMMAR NATT FEBER

inlagt av den 2016.06.24, under eget, fragment, poesi, text
24:e

 
 
 
skriva utan att se tillbaka
och skulden kan då bara vara min

 
 
 
lura mig till att vara det jag inte är finn dig själv i rännstenen finn dig själv i att vara det du är genom deras ögon text utan att titta tillbaka finn dig själv i dig själv finn dig själv i dekor och tapeter och död och irriterande radioröster och finn dig själv i att vara det du är inför dem och finn dig att vara det du är för dem och finn dig själv i att vara nedanalyserad av diktator kurator teamledare och finn dig själv att vara DET DU ÄR VÄRDERAD TILL AV … och bli inspirerad av [produktanalysator] och [värdefinnare]

trött jag måste sova jag kan inte sova jag är uppspelt jag är ensam jag är älskad i alla dessa fall finner jag bara att jag inte kan finna någonting.. – ensam; förföljd; driven till vansinne; – skriva utan att se tillbaka, skriva utan att se tillbaka

ord blir toner och en avfärdad till varo därvaro till allt tillvaro natur psyke jag vet inte där jaget är finns ingenting det är en lögn relativist javisst men jag är hånad och det ska jag vara för jag har nog fel i allt detta och mitt jag är beständigt i ett ergo sum och finner jag inget här finner jag inget någon annan stans och vem ska jag vara nu när jag är jag och vem är du när jag tydligt och blödande kan säga vem jag är?

 
 
 
 
 
 
till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

 
 
finns. existerar?

det är så lätt att säga att vi är här. lätt, ja.

behöver vi mer?

 
 
dova ljud och ekande metall från hamnen när skeppen smekte varandra. ett blått ljus och overkligheten triumferar. kollaps. frånfälle. knivyta. dioder. fågelnervsång. revbensstäder. en kollaps in i nuet. en kollaps in i nuet. och sedan?? –

tiden slutar aldrig. jag drar av mig mina fjädrar. det är fredag. det är midsommar.
 
 
 
 
 
 
midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber

 
 
 
 
men egentligen

 
 
 

OM DET INTE FINNS MER

inlagt av den 2016.06.17, under bildserie, eget, foto, poesi, text, video
17:e

  
IMG_1694

  
 
s

  
 

  
 
Innehållet borta, yta kvar.

       Ansikten –
          rör sig runt, runt.
          Letar efter något.

Paniska. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget –

       bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma.

Smink, speglande av sig i andra – sweet faced ones with nothing left inside

     Slutstation. Stängsel. Innehållet borta, yta kvar.

Är världen bara vad den är? Snälla, snälla – säg att det inte är så.

 
 
 

INGA LINJER

inlagt av den 2016.06.09, under eget, foto, grafik/digitalt, poesi
09:e

 
2

 
 
jag kanske är inne i den
dagar och nätter försvinner

jag har inte hört musik på flera år
svaret lurar i buskar och skuggor
måste bege mig vidare

mot något

här
bakom dunkel-stenen
kommer svaret, det gamla svaret

frågade efter
hemligheten, svaret kom

även hemligheten är en hemlighet

cirkelrörelse, människa, cirkelrörelse, människa

 
det existerar absolut inget mer

 

MY FACE

inlagt av den 2016.06.08, under eget, foto, poesi
08:e

 
3

 
 
 
down by the ice
the sea
a red dot
sounds in the sky
thats what i remember

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo