MONTAGE –
24:
SKISSER
05:
gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.
MÅLNINGAR – det tillslutna (kusliga)
14:
hela slutet börjar
börjar och tystnar
tystnar och lever
lever när jag talar.
Hennes revolt var ett nej.
17:
Jag är en hemlös betraktare i staden. Den omringar mig, trycker till mig hårt. Mina sista allierade har deserterat. I sju timmar har jag vandrat, fram och tillbaka, runt runt. Äckel! Äckel! Äckel! Jag äter min lunch på McDonalds och köper nya kläder på H&M. På toaletten byter jag om. Det känns som om jag har en svart orm i mitt svalg. Jag kan knappt andas. Om bara något kunde locka mig ut ur min grotta. Klockans klämtande säger att tiden är nära. Jag tjänstgör, jag tjänstgör inte. Jag tjänstgör. Jag tjänstgör inte. Vad sa du? Tala tydligare! -
Låt oss arbeta på att bota oss.
Bliv som ett barn
bliv döv, bliv blind!
Ditt eget jag
till intet måste bliva
allt som är något, allt som är ingenting
driv det iväg! !
Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!
Gå utan väg den smala stig
så finner Du
det fotspår som är öknens
Hasta då till målet; säg farväl till fåfänga förhoppningar, kom dig till hjälp, om du minns dig själv, medan det ännu är möjligt.
Sätter mig i mina nya kläder på en bänk vid vattnet. Jag har suttit på samma bänk med andra, men nu sitter jag själv. Det är måndag, vad människor gör vet jag inte. Bara en sak är säker: saker och ting hänger inte ihop. Det regnar inte för stunden, men det är dovmulet. Jag är oändligt ensam. (Jag kommer att tänka på Stalkern.) Tar upp en tablett ur fickan och tittar på den. Blir sorgsen. Var har jag tagit vägen? Djävulska äckel! –
– Äcklet förnimmer den obarmhärtiga upprepningen i livet, en återkomst av brist – tillkortakommanden, småaktigheter, brist-sjukdomar. För äcklet överväger livets flugkulör. ”En lång skymning haltade framför mig, en dödstrött, dödsdrucken sorgsenhet.”
Jag går hem. Stökigt i lägenheten. Böcker och sladdar. Vin från helgen. Trädet på gården börjar slå ut, men stammen är fortfarande så oändligt oförståbart murket svart. Jag faller ner på sängen. En syndig, sjuk människa. Min kropp känns som en svamp. Den suger upp fallet blod och bläck. Och sen skrattar jag såklart. Vad är det här? (Tankar/känslor om aktiv dundrande kraft spränger i mitt huvud, var är den, var är den?) Nej, sluta nu. Gör dig ledig för dig själv! Jag tittar noga ut genom fönstret och ser faktiskt några solstrålar som sakta letar sig fram. Knyter min vänstra näve. Jag tänker på Vilhelm Ekelund – soldaten som trodde in i det sista på tillvarons öppna(nde) glädje.
Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!
Hasta till målet!
Och saker och ting visar sig i sitt rätta ljus andningen blir lugn minnen placeras i rätt ordning skönhet och musik och poesi i allt som ska vara allt jag ler jag älskar alla jag är tacksam en vändning en bortom-molnen-upplevelse en allt från allt till allt som är allt. Och saker och ting ler och saker och ting är vad de ska vara och saker och ting är inte skam, avundsjuka, svartsjuka, fåfänga jag ler när jag ser dig komma nu ska vi ha en natt tillsammans natten är en sol jag verkligen är verkligen fastankrad i världen.
Kropp. Gräset under mina fötter. Allt talar en oändlig kärlek.
Käre främling, vi talar om molnen!
I det nakna ögonblicket återskapas mitt livs förlorade suveränitet. Jag lämnar det möjliga bakom mig – ruinerna av nyttohandlingarnas aggressiva ordningar, av nyttonjutningens självrättfärdiga boningar. Jag upplöses i detta hav av tystnad. Natten lamslår mig med sitt meningslösa, förtärande ljus. Medvetande tömt. Utan synligt angreppsobjekt, utan – identitet. Förbrukat, förslösat. – Suveränitet: icke-vetande, icke-handlande. Oändlig tystnad: fullkomlig glädje.
Vem är fri?
Vem är fri?
Är jag fri?
Den frågan ställer jag icke nu. Nu,..
[Jag har samplat några författare i texten ovan, vill ni veta vilka så mejla.]
BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) -
inlagt av Daniel den 2010.03.04, under eget, fragment, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
04:
Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.
Soldaten som vandrar över fältet -
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon -
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma -
ser inte ett ljus. Och blodet.
Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.
Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.
(…)
Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.
(…)
Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
‘I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ -
I en målning av Edward Hopper: ‘Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men -
När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.
Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja -
Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här -
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.
Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar -
CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om -
Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ‘demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.
