ISOLATION

inlagt av den 2016.08.04, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
04:e

a

MY FACE II

inlagt av den 2016.06.08, under eget, foto, målning/teckning
08:e

 
112211

 

A SORT OF TRIBUTE TO MARK ROTHKO

07:e

radiohead

rothko

daniel

 
 
A sort of tribute to MARK ROTHKO.

1. Radiohead; Thom, Stanley Donwood. (Amnesiac album cover.)

2. Mark Rothko. (NO 14.)

3. Daniel Johansson. By me, none other. (Untitled.)

 


 
This post has been very popular on my Tumblr blog.

I forgot about it, found it and now it exists on the MOTHER BLOG. (that was a joke.)

KID A COVER DESIGN WALLPAPER TRIBUTE

inlagt av den 2016.04.20, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, video
20:e

KID_4096_2160

 
Feel free to download the full resolution wallpaper. Just click on the picture above and let the full picture load. Click the right button on the mouse and select ”Save picture as”. In most cases you can easily just drag the picture to your desktop.

The wallpaper is done by me, Daniel.
Some elements are done by Visual Relief.
The font is free to use.

Please watch this. It is the most beautiful video ever made. White mountains and fire in the distance.

 

love

inlagt av den 2015.10.24, under andras, bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning, text
24:e

1

2

3

4

5

 
Pic 1 and 3 by Cronenberg. The rest is done by me. Some mixing. Lite mixat. Ihopmixat. Whatever.

SEPTEMBER 2010-2014

25:e

September har för mig ett Janusansikte lika mycket som Januari.

Femte året med denna journal. Jag tog en eller flera bilder och en bit text från varje September 2010-2014 och la upp. Kan ses nedan.

 

TVÅTUSENTIO:

100912-2

100912-6

100912-3

100912-11

 

Allt som inte är. Allt som är.

Allt det där. Det stora, det vackra. Men det är tangenter nu. Natt. Sömnen borde sovas.

Sträcker ut händer, försöker omfamna. Men nej. Allt som är, är. I vissa stunder, i vissa gränsområden. Nej, jag har inget mer. Detta är mina ord. Försöket att berätta för dig att jag vill kunna ge dig allt du vill ha. Försöket att berätta att jag önskar er alla så mycket kärlek och glädje. Försöket att brinna igenom, slå ut, ta tag genom orden, texterna, skärmarna, bilarna, fartygen, städerna, gränserna, ondskan, orättvisorna..

Och så visar klockan vad klockan är. Och så visar natten vad natten är. Händerna är tomma, tanken vill hitta en rak bana. Bussar. Rödljus. Neonljus. Det sjudande livet. Jag var där förr. – Och jo, rynkorna visar sig, ålder visar sig.

Och om mina ord skulle visa en röd tråd för en läsare, så har jag inget med den tråden att göra. Någon skrev: ”Jag har en kropp för jag känner mitt hjärta slå, jag lever i en värld för jag ser den omkring mig.” Ja, jag håller med. Mer är det inte. En kropp, en värld. Eller.. det där andra?

(Huset i parken. Träd. Fingrar som rör vid. Fält. Henne.
En känsla av det totalt annorlunda. Den röda klicken färg som skapar hela tavlan. Åska och mörkermulet över stugan, men ur fönstret, ur hela inramningen glöder den rödröda eldstaden. En tavla jag såg. En tavla jag ser vid varje mitt steg då staden börjar somna, planas ut.)

”Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?”

 

TVÅTUSENELVA:

 

110924_3

110924_2

110924_4

 
ismörker september mörker pelare av ljus mörker
mörker svartaste is vid havet djupa ögonhålor i isen isen
tittar på oss fastfrusen i havet svarta rötter dött kadaver
i isen blandat till rött. Kadaver i isen. Svart-tången. Revben.

En pensel målar hela tillvaron. Röda fläckar. Isen ler i sin frånvaro. Kaptenskättingar och glömda ord. Is mot is, ett skrik. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. Att världen skall öppna sig. En nerkyld kropp, vandringar i timmar. Kairos ett ord på läpparna. Krisen och kallelsen. Av ögonblick blir endast ögonblick. Tillvaron sprängs öppen –

 

TVÅTUSENTOLV. (DET SISTA ÅRET).

DIKT NEDAN AV LANGSTON HUGHES.

 

120905_1

120905_2

120905_3

 

The calm,
Cool face of the river
Asked me for a kiss.

 

 

 

TVÅTUSENTRETTON:

 

house_dark

12 2

 

I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.

Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)

”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”

”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”

”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”

Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –

I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.

Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).

Det Vita, lik-giltigheten.

Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)

Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.

 

130

 

TVÅTUSENFJORTON:

En text om ondska, speciellt ——–. Den lurar överallt, byter former. Den långa svarta ormen, knappt möjlig att se i rädslans halvskymning.)

 

11

22

33

44

55

 

I Djupet. –

Djupet, ett sår, en symbol, ett monster – håller oss vakna, håller oss vid ständig spänning. Lägg dig ner som ett barn – men nej, det fungerar inte. Blåsor på psyket självt; håller oss fastnaglade. Såriga och brännskadade ansikten är allt vi ser. Utmärglade.

Underliga karga landskap i hjärtat själv.

Innehållet borta, yta kvar.

Ansikten –

rör sig runt, runt. Letar efter något. Även den som inte bryr sig har hålet inom sig. Ansikten är tomma, uttröttade, paralyserade, inåtriktade – inkastade i något, slut och början existerar inte. Inkastade och fångade. När jag tittar ser jag nästan inget – bara tomma skuggor, fasor, ögonvalv och kindben. Letande, sökande, inriktade i en gömma. En sal. Ett slut.

Monster som skuggar,
feghet, ryggrad
arbete, frihet,
Luger –

Blickar som flackar, steg på en jord som tycks bränna sig själv ur sig själv. Jorden välver runt sig själv. De öppna tunga dörrarna som sår, stängsel som bölder. Ansikten som är sten. Är sten eftersom de andra är sten. Den utlevande vildens tid är nu, nyckeln och den inlåsta människan är dömd. Ulven är här, varulven har här, den äter på utmärglade lik.

Segnar ner, tappar tron. Tröttheten och rädslan. Rädslan som nu är mångdubblad. Bara ansikten. Rör sig förbi utan blickar. Framåt, framåt. Förstenade i sig själva, jag är här bortom. Det är min vy vi ser, fel eller rätt. Jag sitter vid kanten iakttagande. Förlåt om jag har fel. Hettan slår till, en blick slår emot, universum är likgiltigt. De stänger och trycker på knappen. Gasen, i Feghetens namn en industrialiserad mördarmaskin.

Territorier mellan invånarna. Värmen igen. Den slår. Solen en blixt mellan metallen. Vid alla, vid envar – ett dolt område, området som inte kan sluta minnas. Det slår emot, slåss och rispar ibland. Sen låter det oss vara en liten stund, väntande i djupet. Bläckfiskar har långa armar.

Landskapet ett ömsat skinn. Hudflagor. Banalt.
 Som om en gnista kunde få det hela i samtidig brand.

Figurer beträder. En går förbi, en stannar upp. Elden inte långt under landskapet. Ugnen. Döda träd. Luft som knappt kan andas. Ett oändligt ödeland – figurer brända av ugnen, själar förtvinade, personligheter förstörda.

NO TITLE (YET) –

inlagt av den 2015.08.08, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
08:e

150807c_completed

 
Utskrift. Kol, penna och andra grejer på utskriften. Skannar in den. Fixande i diverse program. Sen släpper jag fjärilen.

***

Printed out a photo. Used charcoal, pencils and other things on it. Then scanned it right back to the computer. Some fixing in applications. Voilà!

LANDSKAP 2:3

inlagt av den 2015.06.26, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
26:e

2_3

DET SOM DE KALLAR JAGET, KAN MAN KLARA SIG UTAN

inlagt av den 2015.05.24, under andras, citat, eget, målning/teckning, okatalogiserat, poesi, text
24:e

02

01

Ovan: Rothko. Nedan: Av mig, Daniel. Rubriken är ett citat från Birgitta Trotzig.


 
I nederläget. Jag är avkallad, bortslagen, finistrerad.

Jag har ett mål, klart likt en diamantkula; ta dig in i de vita rummen, zonen. Igen och igen – ta dig in i vitrummet och stanna där. De djävulska buller-andarna, poltergeist – de drar ut mig igen och igen.

Jag tog en drog en gång och har aldrig hittat tillbaka.

ZONEN. VIT-RUMMET. De avgörande punkterna, platsen, gränsen. –
Står nu helt klart en bit från zonens gräns. Kan titta mig omkring. Kroppen är rastlös och en tomhet är där som inte vill bli besegrad. Ska vandra fram, jag ska se om jag kan vandra fram. Beträda den döda brända jorden (den befruktade jorden).

I zonen-vit-rummet är man en medborgare i världen, av världen. Ens händer utför meningsfulla handlingar. Bilden är bild. Musiken är musik. Men här utanför krackelerar inlevelse och fantasi och kreativitet.

DEN NYA BLICKEN. VAR? Nå låt mig leta efter ingångar; –

Carl-Erik af Geijerstam berättar självbiografiskt om hur han var nära att drunkna och vaknade upp invid en jokk:

Till slut kom ett slags lugn från själva marken, från det låga riset så stilla alldeles intill det skummande vattnet.

Birgitta Trotzig skriver i Sammanhang:

   (Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför.)
   Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår det imaginära rummet som är varken det ena eller det andra?
   Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan.
   Gränsen, tröskelns hemlighet. Vad är ute, vad är inne, vad är utanför mig, vad är inuti mig?
   På tröskeln. Inte hitom, inte bortom.
   Just i rörelsen över tröskeln. Brister skenhinnan, det förfalskade seendet ”jag”. Då blir världen naken. Ljus talar, stenar andas. Ögat bli en svart planet, världen är nu seende. Träden lyfter rötterna ur jorden, upp ur döda träds mull. Leran och människospåret är blindhetens seende, mörkrets händer och känsel. Stjärnbilderna nertecknar i nattdjupet det avslutade och det oavslutade.
   Skytten skjuter sin pil, den är dödlig.
   Allt talar till allt. I rymdljuset, i mörkerljuset. Meddelandet uppenbarar sig.

Vilhelm Ekelund skriver i Metron:

Inte rygga för den tanken att det finnes kanske en doft av livet, en möjlighet till lifssyn, som ännu ingen fattat och gripit; att det kunde tänkas en tid med människor som mäktade förlänga det subtilaste, hålla fast de höga stundernas doft och sträcka ut dem öfver längre tidsrymder än vi, gifva hela existensen en allt det nedriga, olustiga betvingande ton af de högsta lusterinringarna-: liksom en konvalescent kan under de första veckorna efter sitt fulla tillfrisknande ännu hålla kvar de första obeskrifliga gryningsdofterna som han erfor på tröskeln till den återvändande hälsan-: han blir långsam och sakta i alla sina omdömen, förlåter gärna, vänder sig bort utan hat från hvad han icke kan gilla och har en elastisk spänstighet i denna kraft att blixtsnabbt vända bort själens uppmärksamhet från allt vidrigt – han lefver i djupa drag allt det kostligaste i ett nir-admiraritillstånd.
Hvarför är konvalescenttillståndet så likt det renast poetiska och den renast filosofiska? Hvad är det som utgör grunden för den fina lyckan hos konvalescenten? Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tankar, en kraft som han icke har annars.
En lång (lifslång) konvalescens, full av mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet utan all fariseism: hvad annat är Epikuros’ lycko- och vishetsideal?

OLD THINGS IN NEW LIGHT

inlagt av den 2015.04.26, under bildserie, eget, grafik/digitalt, målning/teckning
26:e

1

2

 

BEYOND THE CONCRETE WALLS OF SLEEP

inlagt av den 2015.02.04, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
04:e

 
1

3

4

6

MÅNDAG NATT

inlagt av den 2015.02.03, under eget, målning/teckning, text
03:e

tree_dj

 
Oj, vilket samhälle som skapat mig. Det kom som en blixt. Jag läste, tittade upp och såg urgrå himmel. Letade upp alla slantar, gick ner till butiken och gav allt till tiggaren. Sen läste jag, tittade upp och såg värre djävulskt urgrå himmel. Och sen vet jag inte hur vi ska kunna somna.

Vi hungrar efter det riktiga.

inlagt av den 2015.01.19, under citat, eget, grafik/digitalt, målning/teckning, poesi, text
19:e

1-1

 
att följa den,
se den, att äntligen
känna den mot fingertopparna, handflatorna

Idag ruinerade jag mig nästan igen,
gjorde mig nästan tom, bröt nästan ihop.
Likt Ekelund: – i förtvivlan finns bara antingen/eller.
Under en väntar kaoset, varje möjlig ansträngning måste fram för att hålla en uppe;
hålla en vid (medvetande). Sinnet blir en blodig stridsplats. Myggor sticker.
Håll dig uppe! Håll dig uppe! Håll dig uppe!

Det är inte så farligt som det låter, jag rör mig bara in och ut ur zonen – och i detta grumliga, grådisiga klamrar jag mig fast vid rötter och gräs. – jag står upp igen. In the neon sign, scrolling up and down, I am born again.

Min just nu Milda Förtvivlan, Heideggers Nyktra Ångest, hans Rustade Glädje.

Förtvivlan. Nog om mig. Kanske! Vidare, vandra –

Vilhelm Ekelund (Ur Båge och lyra) :

”Människan vore allsmäktig, om hon kunde vara förtvivlad alltid”, säger Leopardi. Men betyder det verkligen något annat att vara människa än detta: vara förtvivlad! Blifva allsmäktigt förtvivlad – fanns det någonsin en annan väg upp för mänskligheten? Hvad var hemligheten med de flesta stora människor? Att deras förtvivlan räckt till, att den icke var bara en momentum, en övergående förmörkelse såsom hos genomsnittsnaturen; att äfven deras lycka var i grunden förtvivlan.

Genomsnittsnaturen? Hur låter det? Är det högre att stångas av förtvivlan var dag och inte bara fläckvis, några gånger om året? Nej, det är inte högre. Men det kanske är en väg? för vissa av oss att vandra. Att låta sig förtvivlas, att låta sig slås ner till bar frostmark. Förtvivlan är krisens syster. I krisen finns det bara ett enda antingen/eller. Att över leva eller inte. Jag talar om mig själv igen och säger att förtvivlan ger mig blicken (den direkta blicken) och förmågan till att se vad som verkligen är avhängigt. Jag är här. Som när Heidegger talar om ångest. Eller som när elden tar tag i din lägenhet och du slänger dig på telefon och ringer för nu är bara nu och det finns bara detta detta detta. – KÄRLEKEN! I frånvaron av honom eller henne, i skräcken av att förlora detta det största finns inga vägar, inga pauser, inga möjligheter till att andas ut..!.. Krisen och ögonblicket. Kairos. Närheten till kaos och handen som greppar hårt, fast. Och kanske, kanske kan man i allt detta se skönhet…… Ekelund igen:

Det är en djupt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsäglig meningslös grymhet. Din framtid ställes inför ett antingen – eller. Glömma är nästan omöjligt. Nästan. Men utan att kunna glömma måste du omkomma. Din tillvaro befinner sig ständigt öfver avgrunden. Du har anledning – i sanning – att vara stark och klar i känsla och tanke. Af det överkänsliga hjärtat kan du erfara det riktiga. (…) Ditt tyranniska hjärta hungrar efter det riktiga, kan ej mättas med annat.

Ja; ditt tyranniska hjärta hungrar efter det riktiga, kan ej mättas med annat.

 

NÅGRA SKAKER FRÅN MITT FBKONTO, DECEMBER

inlagt av den 2014.12.18, under eget, facebook, fragment, målning/teckning, poesi
18:e

1

 
Kan inte hitta en enda recension av denna bok. Om någon vet om nån så kan ni väl skicka länken. Ingen som vågar recensera? Är han så farlig?

(…)

Det som kanske skrämmer mig allra mest: personen som har skaffat sig en bild av världen, människan och tillvaron som hen tar som det absoluta sanna. Detta kan hända medvetet eller omedvetet, men jag tror att det oftast landar någonstans mellan de begreppen. Eftersom personen är helt säker på sin sak, så finns det ingen idé att diskutera, debattera eller ens tala med denna person. En person som tror på vad det än må vara, men som ändå alltid kommer tvivla, den personen kan jag möta, tala med. Och märk att jag skriver person, inte människa.

(…)

2

[Bilden ovan har jag döpt till VAGINAL BLOOD eftersom jag la upp den på en engelskspråkig sajt. På svenska? Ja, så klart: VAGINALT BLOD. Och jag tycker den funkar med impuls-dikt-saken nedan.]

 
Märkligt, ser ingen människa
Att de nyligen tända ljusen bakom fönstren
inte lyser

Det är mörker,
och jag längtar
till efter havet

Tång duggregn
träden likt
mörka absintklänningar
storm och jag ser
mellan vågorna

Det är inristat
i min kropp

Villshärad,
Erik Olssons tallar
vridna i salt smärta

Bilden jag har
deras trädfingrar
likt alla skogens
osaliga andar

Sträcker sig upp mot
sista novembers solens
sista ljus upp ner
bakom framför horisont

Brinnande händer mot skyn.

(…)

Med det geografiska spel som spelas, har jag jävligt mycket tur att ha några mynt, säng, tak, mat och vatten. Vem som kastar tärningarna har jag ingen aning om. Det är för teologer, vetenskapare, filosofer och teosofer att spekulera om. Jag kunde varit uteliggaren, flyktingen, golfspelaren, jag kunde varit vem som helat av er där ute. Jag kunde varit porrfilmsaktrisen, jag kunde varit narcissisten, jag kunde vara den jag älskade en gång. Vi kastas in i en miljö. Har vi tur så har vi tur, annars inte. Jag tycker den tanken det ger en känsla av solidaritet. Alla bär vi den plats vi själva fått. Den binder oss till världen.

(…)

Resor i PolyFuana:

3

4

 

SKISS ETT

inlagt av den 2014.10.14, under eget, foto, grafik/digitalt, målning/teckning
14:e

140914_by_dj

 

pagetop

  • INLÄGG

  • ETIKETTER

  •  

  •