05:
meningsfrånvaro-äter-mer-och-mer, mer-och-mer..
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål
Beckett visste (?) att man alltid längtar efter att längta mindre, att längtan efter att inte längta i sig är en längtan. Så rätt han har. – Vilja till död, utplåning, vilja till Intet. Men ständigt vandrar soldaten människan vidare..
Gäspa, dö.
Orgasm, dö.
Den ständiga orgasmen, – döden!
(Nja..)
-
Nej, jag har inga ord.
Ord kan inte göra något.
Poesin och prosan har slutligen dödförklarats.
- Så, i de sista vrårna, vad kan jag hämta där?
Ingenting förutom att jag ständigt tvingas leta där igen och igen –
..igen och igen, igen och igen –
Så texten tar inte slut här,
den kan, helt enkelt, inte ta slut.
En gång kände jag Dionysos.
(…)
Var är dessa öppningar? Dessa som väcker våra nattsjälar och lyfter oss upp, upp? Ständigt kämpar jag för detta. Men en sorgsen, skrämmande tanke är att livet inte är så, att det inte går att finna denna stig. Skogen är tät. Någon talade om en ljusning, en glänta – och jag började tro på honom. Vissa stunder ger jag honom rätt. Men –
Ja.. jag trampar åter ner i skogens sumpmarker.Bara den där lilla gläntan. Den brukade komma som en ton, en bild, en mullrande åska.
Ska jag bli den som accepterar? Nja.. det.. nej, -
Jag kan nog inte acceptera. Vilhelm Ekelund skrev: ”De sanna hungrande är de sanna lyckliga”. Kanske; att aldrig bli nöjd, kanske det är lycka, en sorts lycka.
Jag hör faktiskt musiken, och mullrar det inte där i väst, just över havet?
01:
(ser) ansiktet – blint tillbommat, otillgängligt, förstört, fånigt? Gatljuset vandrar över ögonvalv, kindbågar, näsrygg, läppar. Ögonen djupt i skugga som vattenytor i mörker under valv, ansiktet en under krig övergiven skändad katedral, tomma skuggor och strålkastarljus flackar över plundrade ytor.
Rörelsen i ansiktet:
”Följ den blinda fläcken!”
”Var inte rädd, bli dåre!”
jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen
30:
Tanken springer vidare, kan inte riktigt följa mig själv.
Frihet. Drömmen om att vara den sista människan på jorden. Att aldrig dömas av blickar. Naivt. Att bete sig som den sista av människor inne i centrum, bland människorna. Frihet. Vara-sig-själv. Att slippa vara en skådespelare. Slippa att inte titta i ögon, att inte stå för nära i bankomatkön. Den rejäla och ärliga friheten. Att springa gatan fram skrattandes. Och Nietzsche skriver:
Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv”) med vittnets ögon eller om han är ”glömsk av yttervärlden”: vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.
Som ni ser så är jag väl den som ser sig själv med vittnets ögon (hemsidan, bloggen; är de inte just smink, om än i vissa fall ett ganska anonymt smink? har man kunnat bygga en bild av sig själv så enkelt någonsin förut? texten, bilden, allt som ska visa vad och vem jag är. i detta fall tänker jag på Facebook och ryser plötsligt till av obehag – ett skådespel, en pjäs rör sig framför mina ögon och jag ser inte en enda människa. Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta ansikte).
Avstånd i millisekunder. Men ingen har någon aning. Bonden med plogen.
27:
vad är det för svärta – på mina fingrar?
vad är det för smärta
det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som mitt innersta
jag slog mig tre gånger på kinden – sammet till bly
det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskagen
jag fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
- rev ur min ryggrad
det var jag som väntade på mig
(…)
blodet
skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
spräng detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
- säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat, vår stora middag?
låg lilaröd dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, rök från avlägsna bränder
(…)
på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger jag på en säng. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. jag brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande – tre demoner, alla redo att spetsa mig.
(…)
tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcket. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för många år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.
tanken upprepar sig. avstånd tilltar.
kanske.
[Foto av Martin Johansson.]
23:
Clint Mansell – Memories (Someone We’ll Never Know)
(På busstationen)
i kön
i busskön
tio till femton människor på rad
tio minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon som går förbi
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i kön
tio minuter kvar nu
i bussen
tjugo till tjugofem människor i sits
femton minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i bussen
femton minuter kvar nu
på väg hem
tid tid
på fötter
revben
inte ett ord
ingen hälsar på ingen
telefonen ringer utan mottagare
ingen enda säger inte ett enda
träden är häxor
doften av mörktång från havet
likt blodiglar
himmel brinner
på väg hem nu
minuter timmar
dagar veckor kvar
stannar här
det spelar ingen roll
Varför spelar det ingen roll längre?
(…)
Inget ska bli färdigt. Dammet på golvet tycks lika viktigt att städa bort som att hjälpa ett barn i tredje världen. Dokumentären får stå åt sidan för ett avsnitt av Seinfeld. Min morfar låg där död, jag kände inget. Ett barn lemlästas av granatsplitter i Gaza, jag känner inget. Jag läser en bok, sedan går jag över till en annan. Jag tänker på mina närmaste och får tårar i ögonen. Nästa dag har jag glömt vad det var som framkallade tårarna. Ska jag åka till Malmö? Ska jag åka till Göteborg? Ska jag åka till Stockholm? Ska jag ta promenaden? Har inte satt upp en ”Ingen reklam, tack”-skylt än. Har haft för mycket att inte göra. En flicka på bussen, fula kläder, sitter längst fram. Alla ser henne. Vilken mardröm hon befinner sig i
– Världen, en organism, sa han. Blomman vissnar. Entropi. Människan… Har vår civilisation spelat ut sin roll? Nej, jag ska inte gå in på den frågan. Det är bara så att inget blir färdigt. Det finns ju inga ramar. Inga klara spelregler. Vardagen är INTE en fotbollsmatch. Du är domaren och det tycks som om den domaren ändrar sig från minut till minut.
Steklar Iglar Spindlar Skorpioner Vattenverk Gammastrålning STALKER Gud Jesus På Vinden I Kloakerna Megabyte Gigabyte Terabyte Venus Jupiter Sisyfos Avstånd Antändning Orgasm Helhet Halvhet Ditt Endaste Skrik. Einstein hade fel. Einstein hade rätt. En matematisk gåta som ingen människa någonsin löste.
Det relativa.
(…)
Jag ser inga vägar, inga stigar, inga tunnelbanor,
inget pekfinger mot en bestämd plats.
Jag ligger i ett dike vid sidan av. Våren är här,jag ser blommorna.
Eller så är det höst, jag vet inte. Jag tror jag ser snö.
Rönnbär lyser sammet. Några av dem har ramlat ner
på en rostig gammal bil. En kråka pickar i sig dem, en efter en.
Sedan flyger den iväg – bort, bort. Den flyger fantasi, inte vilja.
Skönheten omsluter mig, oss.
Jag ser inga linjaler, inga klockor,
inga stora objektiv som vill fånga in avlägsna döda stjärnor.
Min bröstkorg öppnas upp och köttet omsluter mig.
Jag är inverterad.
Vänster hand blir höger hand.
Vänster hjärnhalva blir höger hjärnhalva.
Jag tror, jag tror att fåglar har stora hjärnor.
21:
Dock
är dörren stängd, sekunderna vandrar plötsligt vidare, tiden, den raka linjära blir uppenbar, ljuden runt omkring hörs igen, cirkeln slås itu – du ramlar ur bilden. Och då hon/han lyfter sin kropp från stolen, lyfter sin väska, drar anden ur dig och vandrar mot dörren stapplar du strängt som en oxe i strid mot dig själv, mot dina gränser och frågar jämrande tyst om ett svar, ett svar från det okända – från ditt okända.
ZONEN
ZONEN
ZONEN
Joy Division – Atmosphere
26:
1 Känner en oändlig kärlek för de jag har nära mig. Alla är verkliga, fasta, de tycks stå bredvid mig fastän de är långt bort.
2 Letar efter sammanhangen, men det är inte så farligt. Inhalerar mitt nikotin, ser bilder som är stadiga. Det är mulet, det gröna är dovt. Katten rör sig över gården, ser mig, blir stilla, springer vidare. Hör musiken, den är verklig. En rädsla för framtiden spränger sig in likt en djupt ovälkommen gäst. Kan inte skaka av mig den. Kramar en trädgren…
3 I ensamheten blir jag verklig. I tystnaden fullbordas jag. Dessa ord är likt mantran. Tar den stilla sena promenaden. Träden ruvar på hemligheter. Varje sten ruvar sin hemlighet. Vinden som rör sig genom allt omsluter mig. Ett barn föds. Allt talar allt. Allt visar allt.
4 Birgitta Trotzig: – ”Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan hade kunnat tro vara förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Det är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod. – Men i mörkrets hjärtpunkt är din örtagård.”
5 Var att leta när man tror sig ha letat överallt? Tillbaka till fröet, tillbaka till där allt startade. I ensamheten, i mörkret – stilla i mörkret. Din svaghet är din kraft. Kraft!? Vad är kraft? Kanske vi talar om en annan kraft än den du nu tänker på! Blomman över avgrunden!
6 Havshorisont, frö, begynnelse, trädfingrar, stenhäll, glöd, violett, solljummen, – fast form, gemensamhet, till alla, kärleken, drömmen, det absoluta, den andre, tillvaron, – allt talar allt, allt visar allt. ”I tystnaden fullbordas jag.” -
7 Hjalmar Ekström: ”Tystnaden blir äfven i denna världen, där allt strävar efter det rakt motsatta, något som intensivt ingriper i allt, intensivt utlöser krafter och gärningar genom den tigande. Den mäktigaste gärningen och det mäktigaste verkandet är stillheten och orörligheten. Den största kärleken är att gå bort och bereda de andra plats, alltså tillbakaträdandet. Med ett ord: att vara död här i lifvet är en handling och ett talande i motsatt riktning mot världens och därför så mycket djupare och vidsträcktare ingripande än alla världens handlingar och ord.”
07:
Fernando Pessoa; – ”Den violetta extasen, den döende solnedgångens exil bland bergen.” Jag väntar på vitberget med dina ord. Knot-ekarnas fingrar rör redan din rosa dimma. Symetriska figurer i dödblå rymd. Toner skall komma. Fen flyger ur glas – ja, det skall komma.
[Foto av Martin Johansson.]
04:
Vi väntar här. Håller andan.
Tidens slav är jag inte.
Är inte jag. Bakom dörrar och väggar dansande…
Hör du mig? Och hur skulle..?
14:
Från vardagen (just här nu) och; -
Werner Herzog, Ray Bradbury, apokalypsen.
Sammanbrott. Jag räds -
Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.
En människa. Inte mer, inte mindre. En i mängden. En bland alla, där på gatan, i suset, bland alla hela tiden.
Sitter på en bänk. Men dansar.
Dansar över rost. Träden runt om oss gråter.
Gnistor i luften, blinkar – natten slukar hela dalen.
Född i säcken, kattunge nedför floden. Bilder på gudar.
En enarmad man
räcker sig min hand
jag tar den
vi springer
bland skuggor trädfingrar daggfyllda löv
jag känner mig som om
världen sa nej
till min födelse
men någon
lät det hela passera
rasar ned för backen
in i det gröna murverket
Rivas, slitas, uppkastningar. Blandas, beviljas, rusas – krossas.
Min lyra är spänd, mina muskler hårda.
Jag är skyldig till att vara människa.
Vem är du som bestämmer? Är du där inne i skogen?
Är du den store arkitekten? Är du den enarmade mannen?
Rusar på rost. Klänger på tomhetshylsor.
Mitt sår doftar bränt kött.
En jävla människa. Inte mer. Inte mindre. Jag lovar.
Varför tror ni mig inte?
Vid den äldsta bäcken,
den djupaste bäcken. Bottenlös. Jag skakar.
Var är det Där Andra? –
vardagsfimpar, nej
vardagsfimpar, nej
vardagsfimpar, nej
Finns det något annat?
Det mullrade tidigare idag. Ett dovt klagade ljud kom från öster. Det förde med sig sin tunga sång in genom de öppna fönstren, genom springorna, mellan träverken.
Det tilltar.
Samtidigt slår små kalla droppar ned mot fönstren. Min hud blir knottrig, en iskall frisk känsla vandrar från mina fötter upp genom kroppen fram till mina fingrar som för stunden spelar på gitarrsträngar. Mullret blir ännu dovare. Himlen, som var en solgult lysande silkestråd tidigare, vänder sig hotfullt emot oss härnere och som om rent plötsligt vävs hela omgivningen in i ett disigt mörker. Jag ser grannen tända lampor i köket och genom fönstret stirra uppåt med aningen förbryllad blick. Dropparna slår hårdare och oftare mot taket. Jag blir lite meditativt sömnig, och på samma gång kittlar det i magtrakten och en något spirande växande känsla växer fram till mina fingrar. Ängens midjehöga gräs rör sig i takt till vinden likt vågor. Ett lugnt havs vågor. Upp, ner. Revolterande, försonande. Det är som en koltavla, en teckning med vilda träd och buskar, en välvilja som involverar, kolet sprids över pappret med svarta fingrar. Muller igen. Nu är det nära. Grannen står utanför på sin altan och röker en cigarett. Hon har ett förväntansfullt leende på sina läppar, blicken uppåt mot skyn. En katt stryker runt buskagen, är redo att hoppa, att fånga sitt byte. Jag ställer ned gitarren, som om ett skådespel befinner sig därute. Förväntansfull. Min rörelse. Katten hoppar aggressivt in i en buske. Grannen lägger armarna i kors. Muller. Det är musik i luften. Jag blundar. Den lugnaste extas. En aning av frihet. Intensitet.
10:
känner tårna krama trasmattan
köket är en plats, du skakar
söndag, byggnader som reser sig över dig
vila var är vila var är vila
mars och sömnen genom fönster
om det kunde vara annorlunda nu ensam
du kan inte stå upp det är bara att svälja
det är dagen efter det är musskit i hörnen
det är människoskit i hörnen
utanför röda gator, bussar, horor,
skakar skaka skakar det är en omöjlighet
söndag söndag söndag.
de bygger omöjliga
genomfartsleder likt rakt in i mammons käft
köket är en plats som andra
du är här i det röda
grenar och något som kunde finnas
en plats vid sidan av platsen
[Foto av Martin Johansson.]
10:
Det är juni. Vi är stoft av miljarder stjärnors stoft.
Fönstret är inte riktigt stängt, det doftar dagg.
Fönstret är inte riktigt stängt, det stinker avgaser.
Bilden av det tysta (geniet). Kanske omöjlig att framföra. Nå, ett försök -
Jag beger mig in i Ulf I. Erikssons Exempel – anteckningar i levnadskonst igen. Här finner jag kraft, här finner jag till och med mening(en) med att skriva.
Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött?
Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du.
Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.
Den tysta människan.
Nej, sa någon, jag vill inte vara med.
Jag kan inte vara med om detta. Dom får göra vad dom vill med mig.
Jag orkar inte, jag kan inte komma upp ur sängen. Jag är tyst, så tyst.
Vilhelm Ekelund:
Andras ”mening” om dig. Låt ditt lif uppgå i det sköna. Detta är göra meningarna meningslösa. Andras mening! Det står dig fritt hvajre ögonblick att öfverskölja det, undanskölja det som en glittrande stormvåg sköljer rutten fisk från en sten i hafsstranden.
Att framföra något vore en mardröm. Enkelt liv, dofter, ljus.
Tillbaka till det lilla. Fattar pennan för att skriva för byrålådan (nästan).
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.
Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Jag vet, jag har erfarenhet av det hela. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dem – de tysta. Och att ge ett skall, ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.
Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala men varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden. Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.
Vi är här…
Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.
Samuel Beckett:
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål
Forts.
20:
1.
Sitter i solen. Noterar människor, fåglar, insekter. Alla i rörelse, på väg mot något. Jag sitter stilla. I-akt-tager (iakttager, som du hör en aktiv syssla). Jag är egentligen lika aktiv som humlan mot blomman. Tanken rör ibland, handlingen dödar ibland. Att inte tjänstgöra är en hård väg, den går mellan hemsökta ödestorp. Att inte nyttogöra sin tid är ett offer. Att bevilja kroppen att bara sitta är svårt likt att acceptera att allt är inget. Ensamheten är guld, varje socialt kontrakt en pina, en.. nja.. mardröm (icke-etiken spränger här, jag förstår att du tänker så.). Jag läser Ulf I. Eriksson. Så här kan det låta:
Ge upp hoppet! Förbli i det övergivna. Gå din väg i mörka natten. Du är själv natt, täckt av dy och is. Tacka nej till varje inbjudan. Säg ja till ensamhet och ångest. Förbli i det enfaldiga och asociala. Lev på gränsen. I gränslandet av tystnad. Människorna älskar dig inte – men är i behov av husdjur. Du skulle själv vilja vara ett. Bli infångad. Du intalar dig att ditt frihetssökande bara är självbedrägeri och jagande efter vind. Du är alltid bara fri inom gränser.
Ben värker, rygg svider. Allt detta sökande efter ”det”. Samhället dyrkar guldet och oljan, och ditt utanförskap tycks oändligt. Ensamheten kvarstår. Men kanske en ensamhet spelad i dur. Jag behöver icke dem, de behöver icke mig. Du får dina piller, du har dina droger. Allt för att passa in, allt för att kunna säga ja. Du har dina sätt att hitta kraft, dina sätt att säga fan-ta-dem. Men du passerar genom allt detta och finner dig igen på djupen, du känner dig brännmärkt för livet. Om allt slutar i ensamhet, varför inte bejaka denna sista hållplats? Stora ord, jag vet. Nästan omöjliga ord, jag vet. Ensamheten, ensamheten. Aldrig vara någons husdjur. Aldrig tjäna. Fri på egna ben, ett lugnt medvetande. Vid havskanten, vid snäckorna, vid dina nya vänner. Strosa fritt, le djupt, bli havet.
2.
Kropp eller själ spelar ingen roll, den gamla dualismen rör dig inte. Handen över huden är handen över huden. Känslan är känslan. Du springer nu därför att du springer. Natten är här och Gud är död men du existerar. Din är stunden, nuet, ingen kan ta det ifrån dig. Du är inte fri, nej, men friare. Smärtan är fortfarande din, du är den som inte kan stanna på en plats, den nomad som måste förstöra det gamla för att hitta det nya. Att stå inför kris efter kris, att behöva bryta upp igen och igen. Men det är dina ben du står på, ditt tankerynkade anlete du rör vid. Det är din smärta, din ångest. Du är suverän. Du är (ensam). Nietzsche: ”Benägenheten att låta sig förödmjukas, bestjälas och utnyttjas skulle kunna tolkas som blygheten hos en gud bland människor.” Nietzsche igen: ”Den absoluta nödvändigheten bör helt frikopplas från ändamålslighet: annars har vi inte ens rätt att försöka offra oss och ge oss hän! Först vardandets oskuld ger oss det yttersta modet och den yttersta friheten!”
17:
Jag är en hemlös betraktare i staden. Den omringar mig, trycker till mig hårt. Mina sista allierade har deserterat. I sju timmar har jag vandrat, fram och tillbaka, runt runt. Äckel! Äckel! Äckel! Jag äter min lunch på McDonalds och köper nya kläder på H&M. På toaletten byter jag om. Det känns som om jag har en svart orm i mitt svalg. Jag kan knappt andas. Om bara något kunde locka mig ut ur min grotta. Klockans klämtande säger att tiden är nära. Jag tjänstgör, jag tjänstgör inte. Jag tjänstgör. Jag tjänstgör inte. Vad sa du? Tala tydligare! -
Låt oss arbeta på att bota oss.
Bliv som ett barn
bliv döv, bliv blind!
Ditt eget jag
till intet måste bliva
allt som är något, allt som är ingenting
driv det iväg! !
Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!
Gå utan väg den smala stig
så finner Du
det fotspår som är öknens
Hasta då till målet; säg farväl till fåfänga förhoppningar, kom dig till hjälp, om du minns dig själv, medan det ännu är möjligt.
Sätter mig i mina nya kläder på en bänk vid vattnet. Jag har suttit på samma bänk med andra, men nu sitter jag själv. Det är måndag, vad människor gör vet jag inte. Bara en sak är säker: saker och ting hänger inte ihop. Det regnar inte för stunden, men det är dovmulet. Jag är oändligt ensam. (Jag kommer att tänka på Stalkern.) Tar upp en tablett ur fickan och tittar på den. Blir sorgsen. Var har jag tagit vägen? Djävulska äckel! –
– Äcklet förnimmer den obarmhärtiga upprepningen i livet, en återkomst av brist – tillkortakommanden, småaktigheter, brist-sjukdomar. För äcklet överväger livets flugkulör. ”En lång skymning haltade framför mig, en dödstrött, dödsdrucken sorgsenhet.”
Jag går hem. Stökigt i lägenheten. Böcker och sladdar. Vin från helgen. Trädet på gården börjar slå ut, men stammen är fortfarande så oändligt oförståbart murket svart. Jag faller ner på sängen. En syndig, sjuk människa. Min kropp känns som en svamp. Den suger upp fallet blod och bläck. Och sen skrattar jag såklart. Vad är det här? (Tankar/känslor om aktiv dundrande kraft spränger i mitt huvud, var är den, var är den?) Nej, sluta nu. Gör dig ledig för dig själv! Jag tittar noga ut genom fönstret och ser faktiskt några solstrålar som sakta letar sig fram. Knyter min vänstra näve. Jag tänker på Vilhelm Ekelund – soldaten som trodde in i det sista på tillvarons öppna(nde) glädje.
Låt rummet fara, låt tiden fara,
och gör Dig inte någon bild!
Hasta till målet!
Och saker och ting visar sig i sitt rätta ljus andningen blir lugn minnen placeras i rätt ordning skönhet och musik och poesi i allt som ska vara allt jag ler jag älskar alla jag är tacksam en vändning en bortom-molnen-upplevelse en allt från allt till allt som är allt. Och saker och ting ler och saker och ting är vad de ska vara och saker och ting är inte skam, avundsjuka, svartsjuka, fåfänga jag ler när jag ser dig komma nu ska vi ha en natt tillsammans natten är en sol jag verkligen är verkligen fastankrad i världen.
Kropp. Gräset under mina fötter. Allt talar en oändlig kärlek.
Käre främling, vi talar om molnen!
I det nakna ögonblicket återskapas mitt livs förlorade suveränitet. Jag lämnar det möjliga bakom mig – ruinerna av nyttohandlingarnas aggressiva ordningar, av nyttonjutningens självrättfärdiga boningar. Jag upplöses i detta hav av tystnad. Natten lamslår mig med sitt meningslösa, förtärande ljus. Medvetande tömt. Utan synligt angreppsobjekt, utan – identitet. Förbrukat, förslösat. – Suveränitet: icke-vetande, icke-handlande. Oändlig tystnad: fullkomlig glädje.
Vem är fri?
Vem är fri?
Är jag fri?
Den frågan ställer jag icke nu. Nu,..
[Jag har samplat några författare i texten ovan, vill ni veta vilka så mejla.]
15:
Regn, skärgårdsstenar, frihet
i mulen himmel
Köld och kättingar
glömda av kapten
The National – Sorrow
[Målning av Oluf Høst.]
