EN FRÅNVARO

inlagt av den 2017.06.13, under andras, citat, eget, grafik/digitalt, handling, omsorg, text
13:e

 

En frånvaro som ett osynligt sår, ett inre sår. Märks inte själv. Märks bara till sina följder – en nästan omärklig förblödning, stelnande, bortdöende.
Som ett sår alltför djupt, alltför livsfarligt så att själva nerven, den som kan förnimma smärta, också är skadad och inte längre kan meddela sig. Bara blodförlusten, livet som långsamt förlorar sig i intet, stelheten som sprider sig.

 
Ur Ett landskap av Birgitta Trotzig.

Jag har kursiverat och gjort ett ord till fetstil. Nämligen frånvaro. Jag kommer att komma tillbaka till detta. Just denna text ovan är så innehållsrik och för första gången på länge kände jag en ny känslo-tanke-blod-process. Nämligen möjligheten!

Varför känner jag ständigt i alla situationer en frånvaro? Jag har tagit mig att göra om en dikt av Samuel Beckett. Dikten heter SLUTKLÄM men läser ni den så kommer ni få en annan version som jag har slagit fram i gnistor och eld med hammare ständigt slagande-slående neråt neråt –

Beckett är svart. Trotzig är vit, men hon lyckas fånga sig ett liv.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det blir ett inlägg någon gång i framtiden om: En frånvaro.
Jag tar Beckett in i spelet och blandar med Trotzig. Är frånvaron medveten?
En gnagande (men så tyst, ohörbar) frånvaro i ögonen på de i bussen eller i tunnelbanan.

Jag har sökt länge. Jag hittade det hos Trotzig.

En frånvaro.

Kanske den kan illustreras av en annan dikt av Beckett.
Jag har länge haft den nedskriven men den är så kort
så den har rullat i mitt förstånd länge. Jag avslutar
med den. Den kommer nedan. Frånvaro. Blod. Jag kommer
att ta med Kafka också. Dom mörk-mörka-långa slingrande
gatorna. Han visste att Gud var död, Josef K. Han var
inte längre en människa, men han var tvungen att leva
vidare som människa. Beckett:

 
 
utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

 
 

WE ARE ACCIDENTS WAITING TO HAPPEN

inlagt av den 2017.05.29, under andras, eget, poesi, snabbinlägg, text, video
29:e

 
guess i should write
something

but the nanosecond is enough
for being accident or not

i am nothing in a world of nothing
the world of nothing has made me nothing

i still feel you
i still see the neon light outside your window
reptile skin, goya, saturnus

the words break frozen
i love you with all
but in mine

body i taken everything
as something as will pass
seen cracks in my love for you

the behemoth, the leviathan
coz they will come

you are somewhere else
I am still right here

ZONA

inlagt av den 2017.05.20, under andras, citat, eget, foto, ljud, målning/teckning, omsorg, poesi, text
20:e

 

 
 
Kan du hålla tyst?
Jag vill bara att du är tyst
under den stund jag
ska men inte talar, är tyst.
Och var tyst sen.
I tystnaden, i inväntandet
utan någon förväntelse
där tid inte har någon existens
i mig blir det där till, det det onämnbara

Fast så sällan.
det onämnbara – år..

Ja, hunden är också i nåd.
Jag blir glad. Min vän.

Den som vet talar ej

Den som talar vet ej

Gräset, de höga gräsens eviga rörelse,
se de talar till mig. Talar till mig
i deras tystnad. Kan ni förutsäga
varje grässtrås rörelse över detta mäktiga fält?
Och varför skulle vi vilja förutsäga det,
min herre vetenskapsman,
min herre författare?

I tystnaden fullbordas jag.

 

 
The Prayer of Tarkovsky’s Stalker:

Let everything that’s been planned come true.
Let them believe.
And let them have a laugh at their passions.
Because what they call passion,
actually is not some emotional energy,
but just the friction between their souls and the outside world.
And most important, let them believe in themselves.
Let them be helpless like children,
because weakness is a great thing, and strength is nothing.
When a man is just born, he is weak and flexible,
when he dies, he is hard and insensitive.
When a tree is growing, it’s tender and pliant,
but when it’s dry and hard, it dies.
Hardness and strength are death’s companions.
Pliancy and weakness are expressions of the freshness of being.
Because what has hardened will never win.

 
 

JAG SÅG DIG, EN SPRICKA
I EN TIDS-RUMS-DISTORTATION

inlagt av den 2017.05.20, under eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
20:e

 
rädd för att det var sista gången
jag såg dig, det var en chans på omöjlighet suffa suffix till slut en jaävala tomhet din dina öon mot tapeten och biter o 40
sista chans att att

drömde om att du verkligen, att du
hade tagit dig dit, utan att dö

som första människa i historien

du är bara värme
du är snön springandet ramlandet skrattandet
och en svart stjärna på den vita himlen

ja, så är det
har man olika versioner av sig själv?
måste jag nu gå vidare in i det okända?

i turin 1889 gick nietzsche på gatan
han såg en kusk skrika och piska en häst
nietzsche sprang fram storgråtandes
och tog händerna om hästen, kramade den
sen segnade han ner och gick in i
den 11 år långa tystnaden.

nietzsche skrev om rättvisa
och efter ett liv i mardröm
kunde han inte se mer ondska –
kuskjäveln, bort med dig från
hästen.

Och han sa i min nattdagdröm:
Vad jag än kallar det, det mörka,
hos vissa individer och kanske
hos alla, så kommer smärtan
aldrig upphöra i denna värld –
jag ser därför människan som
obotlig, ett farligt vapen,
och som vi vet ligger människans
öde i att förstöra sig själv.

Det vet vi. Och vi ska dö.

Jag minns: Sista gången. September. Kallt. Frost. Parken. Du var inte där.

Vissa människor är himlens tysta. En varats herde.

 

JAMES – GETTING AWAY WITH IT

inlagt av den 2017.05.07, under andras, eget, helt jävla sjukt, inspiration, poesi, text, video
07:e

 
Getting away with it? I hope.
Daniel and Grace swims like dolphins now.
On Jack Daniels and cigarettes and White Horse.

You can lose everything in a minute. He says the words
and leave the apartment. It’s early Sunday morning
and you drink everything you got. Not alone, no,
not alone. Severe Panic. Crank up Portishead; The Rip high.

If we fucking humans shall survive,
talking to middle-class Swedish 20-25-or-so kids;
stop what you are doing and for fucks sake look
on the streets on the outskirts of Malmö and Stockholm.

It is fucking misery. But you will never ever have an
idea how it is if you don’t fall down yourself. Hellström
sang about how ”powder” kept him up on parties. And he sang
about Stesolid (Valium) in a kewl way.

Now Avantgardet has taken reality about dirt a big bit further.
This fucking country gets a real kick in the ass the angry-melo-beautiful ”Åh Sverige”.

As Hellström, Avantgardet are kewl. Big kewl. That’s very dangerous.

So middle-class kids that’s the lesson:
To get benzodiazepines or amphetamine or Antabus.
To go to rehab meetings every week.

To shake and have sweat pouring down your face on
a bus full of trendy good looking swedes.

Kids: There is not anything romantic about it.
It’s play at first. Month pass and the same story always get told:
You haven’t taken a shower for 3 month. Addiction.
Again: There is nothing romantic about it. Not at all. Just.. pure misery.

That is not play.
That is suicide.

This is not play.
This is suicide.

 
 
 
Encore:

HER WORLD

inlagt av den 2017.05.07, under eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
07:e

 

SHY WOMAN

 

AND HER WORLD.

 
 
 
 
 
AND CLOSE TO MY WORLD:

 
 

 
We maybe could have fit together. Embrace. Grace.
But none of us will see none of us again.

Having discussions in my head.
There is walls. Inside and outside.

And I have a computer. I write. I Hate It.
I have a sticker on that it says: ”STEAL THIS COMPUTER!”

I really miss you tonight.
And I don’t even know who you are.

I calmly give you my open hands.
Lines from a strange life. They are yours.
We have not seen all yet. No. There is the possibility of a life.

 

LIGUSTERSVÄRMARE (Sphinx ligustri)

inlagt av den 2017.05.03, under andras, eget, inspiration, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
03:e

 

 
 
Har du sett en?
Kommentera gärna.

Jag har sett två stycken
i närhet av växten liguster,
vid klockan 3-5 i gryningen,
innan solen värmer bort daggen.

Har även sett en larv en gång.

Och jag upptäckte till min förvåning att Birgitta Trotzig har skrivit om den tysta lilla varelsen i den prosa-poetiska boken ANIMA.

 

#SAMTIDINFINITY

03:e
© DJ

SAMTIDINFINITY © Daniel Johansson 2017

 
 
So, what is Infinity?
(For me it is the art I’ve done above.)
(For me is the words of Trotzig. Below)

From Wikipedia 170502 23:30.
First things I found and copied in here.
Read about INFINITY at link above.

Logic

In logic an infinite regress argument is ”a distinctively philosophical kind of argument purporting to show that a thesis is defective because it generates an infinite series when either (form A) no such series exists or (form B) were it to exist, the thesis would lack the role (e.g., of justification) that it is supposed to play.”[32]

Computing

The IEEE floating-point standard (IEEE 754) specifies the positive and negative infinity values. These are defined as the result of arithmetic overflow, division by zero, and other exceptional operations.[citation needed]

***
 
 
Birgitta Trotzig:

GRUNDBILDERNA

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

DOMEN

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare.

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

TITEL

Djupt ner i roten övertygad om att detta blomstrande livskraftiga kapitalstarka förkrigsliv var dödssjukt – fel, dömt, ont, förgäves. Avskuret från livshelheten. Dömt.
Sönderfallets, den ljudlösa sprickbildningens värld. Tillvaron förvandlar steg för steg, genom skenbart betydelselösa ord och händelser, sina verkliga drag. En dag ska den rycka den sedan länge overkliggjorda masken av seder och bruk, arv, traditioner, moral från ansiktet och visa sig i sin verklighet – massgravarnas.

 
 
 
Jag stal några rader av Trotzig på Excerpter.

 
 
————————

 
Det finns ingenting, Det finns någonting, eller ingenting.
Människor rör sig i tunnlar. Intentionen. Köttet. Märkesjeans. Filmen som är på. Mat. Sova…
Ett samhälle av tunnlar! Jag undrar hur många tunnlar hann där på gatan har.

Allt finns tillgängligt. Men det gör att man inte längtar längre.

LYSSNA: I storstäder går antagligen 65% av människorna med lurar i kött-öronen. I grov tidstunnel blir individen styrd Paranoid Android Fred och en en kvinna som faller och tappar alla sina varaor ingår inte i tidstunneln; framåt bara.

DET ÄR MÖJLIGT ATT VISSA AV OSS HAR BLIVIT ZOMBIES. NEJ, INTE RIKTIGA ZOMBIES. BARA DET ATT… det verkar inte finnas någon själ eller något fungerande GABA-ssystem i hjärnan. DE NYA MÄNNISKORNA KOMMER GÖRA PRECIS ALLT FÖR ATT KÄNNA! DET LEDER SOM BT SÄGER KANSKE TILL massgravarna.

Cronenberg. Crash.
The girlfriend cry because she didn’t die in a car crash with her boyfriend who drove the other car. He whispers ”Maybe the next time, maybe the next time..”

Ingenting. Infinity. Samtidigheten,

 
 

 
They have sex right on the spot of the crash.
Heavy traffic around. Having sex in public, fail to die in a crash.

They are only bodies and can do whatever they like.

To ”feel” is a blessing. To drive a car ready to die make her feel mercy and a blessing.

 

TROTZIG

inlagt av den 2017.04.25, under eget, foto, omsorg, poesi, snabbinlägg, text
25:e

 
Detta fotot tycker jag kapslar in Birgitta Trotzig i hennes mörker och i hennes lek. Ord om liguster-svärmaren på det daggfyllda nyutslagna gröna bladet mitt i natten. Nytillkommen som den är samlar den kraft där ute i mörkret. Nu. Dess rosa vingar i de första solstrålarna. Jag har sett det rosa. Då är livet komplett. Det finns inga frågeställningar. Men Trotzig har mörkret med samma kraft i sig samtidigt – samtidigt dör ett barn i ett krig. Samtidigt. Den lyfter sina vingar. I luften är den livet. Men allt händer samtidigt. Samtidigheten. Splitterbomber täcker den torra jorden. Men det är inte inom henne. Det är här nu. Samtidigheten.

 

RED. LYNCH. THEREISSOMETHING…

inlagt av den 2017.04.23, under andras, eget, foto, grafik/digitalt, poesi, snabbinlägg, text, video
23:e

 
…strange. Why are there hair-straws that are not mine in the toilet sink? They grow UP from the sink. They are RED. So this picture tells the whole grim-some tale of this like a 1023 page book by The Messenger might be able to. But I have beat him this time. But remember that THE MESSENGER is YOU, yeah, YOU.

To make me a shield for a month or so I leave here with a MELANCHOLIC pic (remember the humorous tone here that isn’t here ‘or?’).

 

 
Remember Mercy. Love. Skin touching skin. The possibility of it! When you realise that the person sitting beside you just looked in your eyes and said something that truly made a mark in you. And he or she asked to see you again. Some of us carry hearts of stone. That look in your eyes made a little crack. Our life’s aren’t over. We can love again. People has travelled oceans of time just to see his love again. Elisabeta. Mina. The princess is a river.. Please, give me peace.

Lykke, Lynch.. please me now as I enter the boat out to the sea of sleep, where everyone is Innocent..

At least for a short while, My Dear Friend.

 

DE TYSTA

inlagt av den 2017.02.02, under eget, grafik/digitalt, poesi, text
02:e

 
white

 
 
Trasiga löv.
Doften. En vinter penetrerande.
Piller. Tunga regndroppar sedan sol i dis.
Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Fönstret är inte riktigt stängt.

Bilden av det tysta geniet.
Kanske omöjlig att framföra. Jag greppar i den allmänna sfären fortfarande, jag kan inte kalla mig tyst. Men de finns. I tystnaden.

Jag beger mig in i Birgitta Trotzigs värld igen.
Hon är det där minnet av något underbart som jag aldrig riktigt kan minnas. Hon skriver:

 Resultat, självbehärskning – allting är förgäves, allting som människan kunnat tro var förvärvat och säkert, är borta som om det aldrig hade varit. Där är bara den outhärdligt färska smärtan som åter och återigen bryter upp och sköljer fram och för med sig ett mödosamt uppbyggt liv – heder och ära, tålmodigt, genom tusen förödmjukelser timrad självaktning, mödosamt tum för tum vunnen frid, allt virvlar bort som hjälplösa stickor och strån i en stormflod.

Av allt skvaller, allt medialt sjabbel, borde det inte finnas de som sitter ner, som har tagit del av det mesta och finner sig i att göra avkall på mycket, avkall på all framfusighet, alla vassa armbågar, all vilja att visa fram sitt kött? Göra detta för det är deras ända sätt att överleva, bli spöke?

Den tysta människan. Är du tyst så når du inte ut. Det vet du. Prestation in i det sista.

Prestationsprincipen.

Långt bak industrier till nu tjänster insprängda i vårt kött?

Hon står vid strandkanten. Ser en krabba röra sig mellan stenarna. Molnen täcker solen då och då. Hon lyfter upp en krabba och skrattar. Sen lägger hon ner den igen. Och här finns räkor och märlor och maskar. Äventyret är grandiost. Är hon ett barn? Ja, jag vet inte. Bestäm du. Grön och brun tång och en plattfisk som snabbt simmar bort. Glädje.

Den tysta människan.

Nej, sa någon, jag vill inte vara med om detta.
Jag kan inte vara med om detta. Jag är tyst, så tyst.

Så tyst att jag hör att vi tysta är de enda som gör revolution.

Att framföra något vore en mardröm.
I ensamheten. Jag fullbordas. Tystnaden har det fulla ordet.

Att komma fram till varje pris. Att den tyste ändå rör sig fram mot oljudet. Anledningen att skriva blir en anledning till att nå ut till dig, djag, dom – de tysta. Och att ge ett kall; stanna där du är, stanna i tystnaden.

Och slutligen då vår gemenskap. Vi kommer aldrig att träffas. Aldrig tala med varandra. Om vi möts någonstans så möts vi i tystnaden, tanken (som aldrig helt kan veta, detta är den tystes förbannelse). Men vi finns och existerar, och det är vad som är viktigt. Och nu vet du att jag existerar.

Vi är här.

Utspridda i hålor, lägenheter, villor, parkbänkar.

 
 


 
 

ATT STÄNDIGT VARA PÅ VÄG –

inlagt av den 2017.01.18, under andras, citat, eget, foto, grafik/digitalt, omsorg, poesi, text
18:e

 

 
 
Beauty is unbearable, drives us to despair, offering us for a minute the glimpse of an eternity that we should like to stretch out over the whole of time. / Albert Camus

 
Förmågan att försvinna i musik, i stämningar, i dimma eller vad som är för ögonblicket genljuder i vad Nietzsche säger: – ”att kunna sätta sig ner på ögonblickets tröskel”. Men för den som har förlorat denna förmåga? Bara tanken på att få den tillbaka genom vilja är patetisk. Men, denna journal och textsamling går vidare för mig och för de fördömda, de som glömt musiken; – jag arbetar på detta problem med inälvor, synapser och preparat.

 
***

 
A change of speed, a change of style.
A change of scene, with no regrets,
A chance to watch, admire the distance,
Still occupied, though you forget.
Different colours, different shades,
Over each mistakes were made.
I took the blame.
Directionless so plain to see,
A loaded gun won’t set you free.
So you say.
We’ll share a drink and step outside,
An angry voice and one who cried,
‘We’ll give you everything and more,
The strain’s too much, can’t take much more.’
I’ve walked on water, run through fire,
Can’t seem to feel it anymore.
It was me, waiting for me,
Hoping for something more,
Me, seeing me this time,
Hoping for something else.

 
/ Joy DivisionNew Dawn Fades

 
 

 
 
Jag önskar verkligen jag inte hade erfarit den.
Igen: ”Beauty is unbearable, drives us to despair,
offering us for a minute the glimpse of an eternity…

Livet utan den är livlöst.

Allt har ett slut,
det har jag fått inpräntat i min skalle sen jag föddes.

Det jag behövde offra för att bli och se,
var det extremt svåra att släppa att det finns något sorts slut.

När tid (alltså något som rör sig mot något) upphör,
lägger är;ets-så-svala-hud och hand på vår axel.

Man blir. Och vem skulle
kunna tro i denna värld, att konstnären
likt Stalkern som långsamt tar sig in i Zonen,
är den mest nyktra människa som finns.

 
Henry Miller hör mig:

 

När jag tänker på att uppgiften, som konstnären underförstått griper sig an med, är att kullkasta rådande värden, att av det kaos som råder omkring henne skapa en ordning som är hennes egen, att utså split och oro så att genom den emotionella befrielsen de som är döda kan återkallas till livet, då ilar jag med glädje till de stora och ofullkomliga, deras förvirring ger mig näring, deras stammande är som gudomlig musik för mina öron.

 
 
Om ni tvivlar på mig, på mina val och på det sätt att jag nu kommer att leva – ni har all rätt att göra så. Men, jag kommer tyvärr inte lyssna på er. Jag bestämmer – Jag, id, Dasein.

 
 
Lev farligt!” säger Nietzsche

 
 
 

Men han säger också:

The most common lies a man tells are to himself.
Och: ”Faith: not wanting to know what is true.

 
 
 
Diskrepans. Enten – Eller.
Demokratin fanns kvar i Kurtz. Därför kunde han aldrig bli ett med djungeln/skogen.

 
 
 
Men det är ingen djungel jag söker. (Nära på, men inte.)

Det är Zonen, den Nyktra Konstnärens blick i musik, bild och ord. Sten efter sten. Mellan 0 och 1. Förlösning. De sista ordet måste vara att (vi, du -) jag känner hopp!

 
 
 
 

 
 
 

SÄLLSKAPET – JÄRNSTADEN

inlagt av den 2017.01.07, under andras, eget, poesi, text, video
07:e

 

 

   Ur mörkret tecknar sig byggnader, gator, avfarter – allt oklart, ej färdigbyggt. Tycks se klart men det är ett vansinnets förnuft som letar, som talar. Dynatten klänger på kroppen likt viljeslukande iglar. Rör sig framåt, söker – oändliga fält, gamla nedgångna flygplanskroppar; de första höghusen syns som groteska kadaver i det rödskimrande nästan allomslutande mörkret

   Staden en kuliss. Mörka kroppar försvinner runt hörnen. Sprickor i asfalt, kackerlackor; ett surr börjar höras. Klättrar över väggar, tar sig in, biter sig fast. Torg skorstenar allt rinner ur blicken när blicken vill fokusera. Gator bort det vill sig inte det fallerar, finner sig bortkommen döden en trasig flaska nej det vill sig inte. Fält av ljus, en platå av något, en fälla, en start på nytt, igen en start på nytt – allt startar på nytt.

   Vansinnet; nu gator som rör sig åt alla håll –
   åt alla håll, centrum är överallt och ingenstans –

   Himlen var blå, när himlen var blå.

 
 
 

(Fan-made video av mig till Sällskapets ”Järnstaden” med Thåström på sång. Har lagt upp den här tidigare men jag gillar den så den får en chans till.)

JAG SKREV DET HÄR PÅ FACEBOOK

inlagt av den 2016.12.28, under eget, facebook, snabbinlägg, text
28:e

 
Vad jag tror om kommande året 2017? Vi kommer bli överraskade, kanske får erfara något vi aldrig har erfarit. Trump och Putin blir kompisar. Brexit. Mängder med terrordåd eftersom IS säkert kommer bli svagare och svagare där de strider. Sveriges välfärd kommer sjunka på många plan. Det har inte med flyktingar eller politiker att göra. Jag tror bara att vi blir… mer och mer blasé. Men mest tror jag vi kommer få vara med om något nytt. Antagligen något skrämmande. Kanske början på en helt ny världsordning. Och värmen över Arktis som till och med överraskade forskarna. Hur blir det nästa år. Vad är EU just nu? När lämnar nästa land? Ungefär såhär tänker jag mig 2017. Ännu mer komplext. Människor är rädda för människor de inte känner. Dyra larm installeras. Som ett pussel på 1000 bitar som ligger klart. Sen föser man bara ner det på golvet och bitar flyger hit och dit. Där finns några samlingar bitar som fortfarande sitter ihop men det är inte många. Det pusslet är mitt 2017. Fragmentisering. Kristallglas som faller i marken.

***

Ett råd. Jag tycker hur gammal och världsvan och uttråkad man än blir aldrig släppa tanken att det kan finnas något helt totalt annorlunda än detta. Jag menar inte religion. Något som inte har med detta här att göra på något vis. Bortom det som är bortom det som är bortom. Det totalt annorlunda!

 

MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

01:e

main

 
 

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ‘Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
 
 
 
I am alone. The world is alone. GTranslate to eng of a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio: SIGUR ROS – COLD
 

pagetop

  • LANDSKAP

     
    FRÅNVARO (Han)

     
    - har rymt, vet inte varför. Från yttersta ytterområdet slätten som nu ligger försvunnen i mörkret liksom översköljd av ett svart dånande hav. Iskall svart vind slår emot, våta fält, motorvägarnas avlägsna ljuskaos – springer, springer i riktning mot centrum där det ligger och lyser oändligt långt bort. Ständig Frånvaro.

     
    Tack till Birgitta Trotzig


  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • URVAL


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo