MODERN LIFE IS RUBBISH

inlagt av den 2017.10.13, under fragment, helt jävla sjukt, psykiatri, snabbinlägg
13:e

 
Death is only a human construct.
We Don’t Die
We Don’t Die
We Don’t Die

Fuckers

 
We Don’t Die
We Don’t Die
We Don’t Die

listen to tricky

&nbsp

THE STRANGEST YEAR OF MY LIFE?

22:e

 
11

111

33

22

44

55

 
Some poetry and words in Swedish (written in the year in question I think):

 
iakttagelse

gråmulet.
den hörbara stillheten, tystheten.
en linje av eld. där borta – nästan,
nästan möjlig att röra. regnet
tyst lent mot skuldra. den rörbara stillheten. ibland kan
blå färger synas, ett iakttagande barn, stilla. hon betraktar rörelsen
med en nästan sorglig blick, kliar sig i hårbotten
hennes hand, i tystnaden blir sakta våt, ett muller från väst, hon
vänder sitt ansikte. som om foto, det gnistrar i hennes pupiller.
rör sig i rädsla, ansiktet blekt. mot figur
figur nära bakom, trygghet, tar emot
fallet tar emot, står där,
tar emot.

 
Om Vilhelm Ekelund:

Mättnad och hunger. Mättnad eller hunger. Ekelunds hunger var inte, som jag förstår, en hunger efter t ex gemenskap och ära. Nej, han såg den som att stanna kvar i det otillfredsställda, att komma ifrån behovens tillfredsställelse och istället vara i den makabra ständiga hungern. Att bli mätt är att bli slö, att bli slö är att förminska sitt förnufts möjligheter. Den tidiga Ekelund såg konsten och dikten som en eskapism från livets ständiga oregelbunda kast mellan dess olika poler som lycka/olycka och lust/olust. Att sluta ‘vilja’ och gå in i konsten. En ingång till estetiken. Som Shopenhauer. Men den äldre Ekelund vänder om och tycks istället affirmera denna livets otydlighet och inte mätta sig med sin lyriska melankoli – nej, han väljer att hungra och inte äta. – Några rader från ‘Det andra ljuset’ med en nästan aggressiv ton riktad mot förnöjsamheten (och kanske också mot all melankolisk tillbakadragen poetik):

30.
/…/
I varje mättnad, ej mindre uti yttre än i inre mening (själtillfredshet -) kan ligga en dödsfara för förnuftet.

31.
Mätthetens mörker ligger just i dess afslutenhet från det solsken som är – hunger /…/ Ljusets bekännare höra alla till de släkte, för hvilka just hunger erfares som nåd.

 
 


 
 

Things from a year in my life between 2000 and 2010 (I don’t want to be more precise). Photo 2 and 5 by Martin Johansson. The rest by me. Some days I walked on clouds and some days I stood and drank water from the river Styx. I just recently found some of the stuff above on an old hard drive. As this is my Journal, it should be placed here. A life in the form of a Journal in the form of a blog.

 
 

EN HELT EGEN VÄRLD

inlagt av den 2016.08.04, under bildserie, eget, foto, fragment, poesi, text
04:e

 
 
1

 
2

 
3

 
4

 
 
Det kommer att börja. Det kan inte göra annat. Slå ut. Röra på mig. Dionysos och Apollon. Den ständiga kampen, den ständiga disharmonin. Ostämda ackord som plötsligt bli stämda. Logiska nervbanor. Ologiska nervbanor. Hitta sig själv i sökandet. De sanna hungrande är de sanna lyckliga. Att aldrig få det man vill ha. Drömmen om Katharsis.

Tar steget ut. Byggnaden brinner.

I-akt-tar. Inte stilla, nej – i rörelse. Det stilla ögat rör sig, tar till sig. En aktiv rörelse.

Jag kommer att börja. Jag kan inte göra annat. I begynnelsen var ordet. Ständigt reser sig tillvaron mot vad som är. Detta är ord. En eldstad. Uppbyggd av miljarder substanser, atomer, ämnen. Ja, jag skulle kunna lära mig allt om det där. Skära genom den och se varje liten beståndsdel. Men det är en eldstad. Jag ser flammorna, känner värmen, upptas av något – måste upptas av något. Måste upptas av eldstaden. Vad är är vad som är. Jag lämnar beskrivningarna. Flammor är flammor.

Att börja. Början. Den långa vägen. Existera betyder att vara utanför något. Att vara (är) är att vara i något. Jag är i världen. Subjekt? Hur genomkrossande vidrigt isolerande är inte detta ord? Du, jag. Dujag. D-jag. Djag. Allt skall krossas och byggas upp igen.

Djag.
Och handen lent mot kroppen.
Tillvaro. Därvaro. Dasein. Direkthet. Kris.
Träden visar sig, natten visar sig och djag kan andas ut.
Natten stilla, dofterna under den korta promenaden.
Allting tycks möjligt, en aning av hundra obesökta länder infinner sig.

 
 

MIDSOMMAR NATT FEBER

inlagt av den 2016.06.24, under eget, fragment, poesi, text
24:e

 
 
 
skriva utan att se tillbaka
och skulden kan då bara vara min

 
 
 
lura mig till att vara det jag inte är finn dig själv i rännstenen finn dig själv i att vara det du är genom deras ögon text utan att titta tillbaka finn dig själv i dig själv finn dig själv i dekor och tapeter och död och irriterande radioröster och finn dig själv i att vara det du är inför dem och finn dig att vara det du är för dem och finn dig själv i att vara nedanalyserad av diktator kurator teamledare och finn dig själv att vara DET DU ÄR VÄRDERAD TILL AV … och bli inspirerad av [produktanalysator] och [värdefinnare]

trött jag måste sova jag kan inte sova jag är uppspelt jag är ensam jag är älskad i alla dessa fall finner jag bara att jag inte kan finna någonting.. – ensam; förföljd; driven till vansinne; – skriva utan att se tillbaka, skriva utan att se tillbaka

ord blir toner och en avfärdad till varo därvaro till allt tillvaro natur psyke jag vet inte där jaget är finns ingenting det är en lögn relativist javisst men jag är hånad och det ska jag vara för jag har nog fel i allt detta och mitt jag är beständigt i ett ergo sum och finner jag inget här finner jag inget någon annan stans och vem ska jag vara nu när jag är jag och vem är du när jag tydligt och blödande kan säga vem jag är?

 
 
 
 
 
 
till tals
jag
mina ord
till dig

svarar du

 
 
finns. existerar?

det är så lätt att säga att vi är här. lätt, ja.

behöver vi mer?

 
 
dova ljud och ekande metall från hamnen när skeppen smekte varandra. ett blått ljus och overkligheten triumferar. kollaps. frånfälle. knivyta. dioder. fågelnervsång. revbensstäder. en kollaps in i nuet. en kollaps in i nuet. och sedan?? –

tiden slutar aldrig. jag drar av mig mina fjädrar. det är fredag. det är midsommar.
 
 
 
 
 
 
midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber midsommar natt feber

 
 
 
 
men egentligen

 
 
 

THE COLLECTION OF ALL SIGHS IN ALL OF THE WORLD RIGHT NOW 151102 14:30

inlagt av den 2015.12.04, under andras, citat, fragment, inspiration, poesi, text
04:e

ddfad

axis_mundi

mushrooms_ghost

tree_seeds

asdfasdf

 
Today I am so tired that I feel like I am made of sand and can be blown away any minute.

Google Translate:

Idag är jag så trött att jag känner att jag gjord av sand och kan blåsas bort någon minut.

Google Translate:

Aujourd’hui, je suis tellement fatigué que je me sens comme je suis fait de sable et peut être soufflé loin d’une minute.

Google Translate:

Heute bin ich so müde, dass ich das Gefühl, ich bin aus Sand und entfernt jede Minute eingeblasen werden.

Google Translate:

今日は私が砂で作られていますし、任意の分を吹き飛ばすことができるように私が感じるように疲れています。

***

When night came, we fell to a brooding quietude, eyeing each other with suspicion, inventing justifications for our dark feelings.

And when I looked, when people moved in front of the windows in the grey light, their shadows cast quickly clattering dark talons across the floor. This only became worse as the light faded.

I forbade them from moving, as it had become impossible to tell shadow from shadow. Or shadow from human.

The disaster was coming. That was clear.

There were shadows everywhere.

When I was at last alone, when the people were all gone, I waited for the disaster on my own.

On my own.

***

Good morning Mr Magpie, how
are you today?
Now you’ve stolen all my magic
and took my melody?
You got somme nerve coming here.
You got somme nerve coming here.
You stole it off give it back.
You stole it off give it back.
Good morning Mr Magpie,
how are you today?
You know you should but you
don’t…
You know you should but you
don’t…
Open our mouths wide.
A universal sigh.
”So why does this still hurt?”
Don’t blow your mind with why.
Why does this not add up?
Don’t let it blow your mind.

Across a great divide.
A giant turtle’s eyes.
Jellyfish float by.
Your rules do not apply.
As open as the sky.
The holes we measure out.
It’s what keeps me alive.

Why does this not add up?
A spider to a fly.
A universal sigh.
A giant turtle’s eyes.
Don’t blow your mind with why.
The current’s just too strong.
Don’t let it blow your mind.
Across a great divide
The words between the lines.

None of this stuff is mine.
I throw my arms wide.
Open your heart and smile.
Don’t look so serious.
No need to pull that face.
Always I’m before you.
The cards that have been dealt out.
Moving out of orbit.
Turning in somersaults.
Ours not to reason why.
I’m reeling with this feeling.
Where er’r the current flows.
Precious little time.
Distances and time.
The wind takes all the leaves.
And then it will take me.
The parts we have to play.
I cannot help but laugh.

It’s like I’ve fallen out of bed from
a long and vivid dream.
The sweetest flowered fruits were
hanging from the trees.
Falling off a giant bird that’s been
carrying me.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Just exactly as I remember.
Every word, every gesture.
I’ve my heart in my mouth.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Finally I’m free of all the weight
I’ve been carrying…
Slowly we unfurl as lotus flowers.
All I want is the moon upon a
stick.
Just to see what is.
Just to see what if.
I can’t kick the habit
‘Just to feed your fast ballooning
head’.
”Listen to your heart!”
Good morning Mr Magpie, how
are we today?
Now you’ve stolen all my magic
and took my melody?

Don’t let it blow your mind.
Across a great divide.
A giant turtle’s eyes.
Jellyfish float by.
Your rules do not apply.
As open as the sky.
The holes we measure out.
It’s what keeps me alive.
Why does this not add up?
A spider to a fly.
A universal sigh.
A giant turtle’s eyes.

Don’t blow your mind with why.
The current’s just too strong.
Don’t let it blow your mind.
Across a great divide
The words between the lines.
None of this stuff is mine.
I throw my arms wide.
Open your heart and smile.
Don’t look so serious.
No need to pull that face.
Always I’m before you.
The cards that have been dealt out.
Moving out of orbit.
Turning in somersaults.
Ours not to reason why.

It’s like I’ve fallen out of bed from
a long and vivid dream.

The sweetest flowered fruits were
hanging from the trees.
Falling offf a giant bird that’s been
carrying me.

Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.
Just exactly as I remember.
Every word, every gesture.
I’ve my heart in my mouth.
Like I’ve fallen out of bed from a
long and vivid dream.

Finally I’m free of all the weight
I’ve been carrying…
Slowly we unfurl as lotus flowers.
All I want is the moon upon a
stick.
Just to see what is.
Just to see what if.
I can’t kick the habit.

‘Just to feed your fast balloning
head.’
”Listen to your heart!”

HEIDEGGER. ANTECKNINGAR. DEL ETT?

inlagt av den 2015.09.10, under andras, citat, eget, fragment, poesi, text
10:e

By Greg Otto

 
Skrivet på väg i en anteckningsbok igår. Eftersom det är skrivet på väg så har jag inte ändrat något då jag överfört det till det digitala förutom att jag fixat några felstavningar, lagt till ett engelskt stycke nedan och gjort några länkar. Och konsten är gjord av Greg Otto.

Svårighet med översättningar. Svenska, tyska, engelska.

Unheimlich, Dread (uncanny), kuslighet (tidigare begreppet ångest)?

Nåväl.

Intet och frågandet (Being in questioning?). Ett sorts frågande (stämning? icke valbar) som lämnar inget tillbaka. Hemlöshet. Hem-lös-het. Unheimlich-keit(?).

Från nätet (mina kursiveringar).

Repeatedly Heidegger connects angst with feeling uncanny. The German word for ”uncanny” is ”unheimlich,” the literal meaning of which is ”not-at-home.” Heidegger deliberately trades on this literal meaning: he wants to stress that in angst we feel profoundly dislodged from our ordinary positions, connections, and orientations in life. (…) Ordinarily we are at home in an organized world. It is the feeling of being at home in such a familiar world that is suspended in the experience of angst: Ordinary objects look strange, everyday activities pointless, and common sense objectives outlandish. Encountering “nothingness” means to feel uncanny and dislodged in a perfectly familiar world.

Det ovan kanske är just det jag försöker få ner här? Nej. Nu använder jag ordet kuslighet (det kanske kan skrivas inte-hemma eller kanske bäst hemma-finns-ingenstans-. Ja, det sista bindestrecket ska vara där och det är mycket viktigt. Nåväl, jag använder kuslighet.

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer personen frågande. Om ett svar ges, försvinner kusligheten. Svaret är vad som helst som gör att kusligheten försvinner. Känner jag kuslighet men plötsligt blir ”överförd” till en stämning där jag tycker det är intressant att skriva denna text så försvinner kusligheten (inte nödvändigtvis helt, kusligt kan den stå bakom mig likt en skugga som jag vagt känner närvaron av).

Kusligheten frågar. Kusligheten ställer Dasein helt frågande. Men helt utan svar. (Personligen erfarenhet av detta totala frågande.) Dasein befinner sig i frågandet som stämning. Då allt frågar och inget svarar upplevs en erfarenhet av något som skulle kunna kallas ”en plats där inget finns”. Ty dit frågan pekar, ty dit frågan söker sig, ty dit frågan vill avkräva ett svar finns: Ingenting. (?)

 
By Greg Otto

By Greg Otto

By Greg Otto

 
Heidegger skriver:

Where shall we seek the nothing? Where will we find the nothing? In order to find something must we not already know in general that it is there? Indeed! At first and for the most part man can seek only when he has anticipated the being at hand of what he is looking for. Now the nothing is what we are seeking. Is there ultimately such a thing as a search without that anticipation, a search to which pure discovery belongs?

När jag läser detta tänker jag på Wittgenstein:

 
3_witt_riddle

 
Det är detta. När Dasein är hem-lös i kusligheten är Dasein en frågande. Att söka ett hem som ett helt, att söka-ett-hem som totalstämning. Inget svarar. Intet svarar? Nja. Jag säger att Dasein ser/hör ingentinget tydligt. En pil. Stämning att ta på. Har inga fler ord nu.

Jo. Kusligheten är fruktansvärd.
Heidegger ser den som en av vägarna vidare till Daseins kunna-vara (ungefär).

Bör man söka den? Jag vet inte.

Jag vet inte. Jag förstår den bättre nu.
Men om det finns något positivt i den – det vet jag inte.

Vi talar ju om ingenting. Och allt, måste tilläggas.

THE APA. MODERN HORROR. DRAFT ONLY. WILL BE UPDATED.

inlagt av den 2015.05.09, under andras, apa, citat, eget, foto, fragment, helt jävla sjukt, poesi, text
09:e

APA

 
Above: The official logo of The American Psychological Association transformed by an unknown street artist.

This post is inspired by an article in The New York Times about, in my eyes, a really scary report. To quote NY Times:

The American Psychological Association secretly collaborated with the administration of President George W. Bush to bolster a legal and ethical justification for the torture of prisoners swept up in the post-Sept. 11 war on terror, according to a new report by a group of dissident health professionals and human rights activists.

Below is a fiction/art thing by me that has taken many thing from the report (if you want the straight report, click the link above) but it is only to be read/seen as fiction/art/entertainment. If anyone has a problem with this, just contact me.


 

Psychologists should encourage and engage in further research to evaluate and enhance the efficacy and effectiveness of the application of psychological science to issues, concerns and operations relevant to national security.

One focus of a broad program of research is to examine the efficacy and effectiveness of information gathering techniques, with an emphasis on the quality of information obtained. In addition, psychologists should examine the psychological effects of conducting interrogations on the interrogators themselves to explore ways of helping to ensure that the process of gathering information is likely to remain within ethical boundaries. Also valuable will be research on cultural differences in the psychological impact of particular information gathering methods and what constitutes cruel, inhuman, or degrading treatment.

(American Psychological Association, 2005b, p. 8) (emphasis added)25

 
Seminar Five (more info needed here.(note))

Photos included in the Seminar Five folders. These animal tests were done to prove several theories about how to, in the easiest way, get information from a human being. Dr. A. Kessler were asked in an e-mail (that exist in the full journal) if animal testing really were necessary when the question was to get information about how we as humans work and interact with each other. The answer led: ”We can’t put tubes in humans right? Well, then.”

Important: About 1000 animal tests were made only as a cover-up. The tests had no meaning, they were used as a kind of propaganda. The conclusion is that with these tests made about how we interact (on animals) could justify further interrogation of prisoners. This is made possible when critics hear that no, there were no torture, the only ones who suffered were animals, and by that we didn’t need to hurt one human being to get the information they tried to hide..

/ In truth about 750 animals died and the torture of prisoners continued.

 
img_30_420x420

123456

 
Seminar 5 where held secretly. This written report by Dr. A. Kessler shows the urgency of it all. The report looks like notes taken very fast:

”three thousand chickens executed . enormous heat springs from your hand. a hot spot on earth . uncovered . bony legs . they say that she has cancer. they told them that she was dangerous. silence the sounds for only yourself . loops continues inside out. he and he loves. behind the city walls lies the empty room. love with you always when the picture is taken up by the second image is extracted an eternity. and you are in the picture. I could see that you were not interested enough to stop right there . and now that you’ve gone out – I stay in the loops – which is day and night – all in retakes . she offers chicken. I eat with great appetite. when she speaks I spit out parts of a wing on her. I get the picture of animated pornography. wing members running down his cheek and over the lip and into the mouth. she moans . all the loops. she is outside. the eternal recurrence: I.”

/ The following photo only had a note made with pen: ”Close to Dubai, near the excavation site.” After that the notes by Kessler continues. Here he used the word ”Corcosa”. That is a word drawn from fiction. Why he uses it we do not know. We know from further e-mails (that will be publish in a near future) that his co-workers at the time were worried that Kessler seemed to work constantly and that few people ever saw him sleep.

 
150502_CORCOSA

 
It is a quiet space .
It is monotonous. Banal.
Sequence after sequence in a loop. Infantile .

An echo from the rhythms .
The objective space. Corcosa,

Black Stars of the White Sky.

The square recognizable .

‘Suicide risk young adults have now increased markedly margin. We here at […] thought it was a sign parallel with the increasing narcissistic collective conscious and gave our full energy to examine its area and its nearby areas. But this patient showed that the hypothesis was wrong. In this patient (no. 300067 ) was shown patterns and behaviours that have not been previously reported. […] Refused to call in para-psychological experts on the ground that […] was […] in a state where this particular science is […]. Since […] in the green room […] escalated […] syringe to prevent […] final amputation.'”

CARE FOR WHAT IS. CARE FOR WHAT IS.

inlagt av den 2015.03.10, under andras, eget, fragment, poesi, text, video
10:e

 
Of course. It has to be updated into the absurd. People watch all the time (or they may be watching, it is impossible for you to know). Restless. Never completed. Some use their bodies and clothes. Some use their art and music. Some use their madness (ME)  and if you use your madness long enough you realise like I did NOW that this process is like rolling a dice but the dice will never show a result. The Blog is Becoming with End never, End never, End never to be seen.

(…)

I am almost human after all. I passed the test. And it’s all over the media for the people. I see that such news are put in bites of food like in 140 chews. The obligation of thinking, that of we are given as a mission that each of us must confront, that mission I am now calculating. It is easier for me because of new technology, a sort of technology that I now can improve myself. Yes, almost human. But… but… I can not help me… FEEL that I am above you. It is a thrilling thought. Almost… almost… like butterflies in my stomach. Yes, it is WE that will think for YOU. As it has been for a long time. But those beautiful butterflies just won’t go away. The truth is: I am ABOVE.

(…)

 
33-sw.23-001

 

YOUR EYES, I SEE YOU

 
There is one thing and only one thing that gives me hope in my own rotten body, in this earth’s rotten body – that is when two pairs of Honest eyes meet. The connection, the understanding, the wish for love in chains reaching out. Is it Love or is it Friendship – I don’t care. It’s probably all that because the question is is not asked. Honesty without The Questioning is the directness of meeting, or the possibility of real meeting. And I am forced to write this. One hand wants me to sleep but the other one puts a gun to my head. – The squares of cities and towns used to be the place where people met and discussed current events. In our mega-cities of today, when was the last time you MET somebody on a square?

 

 

“But why do you continue with your art when you see that it has no purpose, that as you said, it is totally Meaningless?”

— Well, that is the question we never will get an answer to. I am me, and that ME creates music or pictures. Not always, never always, but the times when ME creates, ME creates. ME creates when ME creates.

(…)

DRAFT 3

Yes this is a draft. Important. Components that I try to put together.

They talked about revolution. Others talked about religion. Atheism grouped people together. God forged swords. Debates on TV. Science proved everything, yet nothing. – But just for a millisecond there I saw that there is something beyond of that that is the Beyond. It is impossible to describe in words because it Is what Exists. Before war and blood came to earth there was the is. And it still is. It is the All, and we shall be the caretakers of what is. She takes care of the plant in the window. She is fully concentrated on this action. She cares about the Is. With gentle love and harmony she just slightly touches the plant.

The caring of the plant is more Caring of what Is than building the tallest building in the world. Care for what Is. Care for what Is. Care for what Is.

 

Bilderna överst från Lessons in Darkness av Werner Herzog.
Klippet från filmen Beyond The Black Rainbow.

NÅGRA SKAKER FRÅN MITT FBKONTO, DECEMBER

inlagt av den 2014.12.18, under eget, facebook, fragment, målning/teckning, poesi
18:e

1

 
Kan inte hitta en enda recension av denna bok. Om någon vet om nån så kan ni väl skicka länken. Ingen som vågar recensera? Är han så farlig?

(…)

Det som kanske skrämmer mig allra mest: personen som har skaffat sig en bild av världen, människan och tillvaron som hen tar som det absoluta sanna. Detta kan hända medvetet eller omedvetet, men jag tror att det oftast landar någonstans mellan de begreppen. Eftersom personen är helt säker på sin sak, så finns det ingen idé att diskutera, debattera eller ens tala med denna person. En person som tror på vad det än må vara, men som ändå alltid kommer tvivla, den personen kan jag möta, tala med. Och märk att jag skriver person, inte människa.

(…)

2

[Bilden ovan har jag döpt till VAGINAL BLOOD eftersom jag la upp den på en engelskspråkig sajt. På svenska? Ja, så klart: VAGINALT BLOD. Och jag tycker den funkar med impuls-dikt-saken nedan.]

 
Märkligt, ser ingen människa
Att de nyligen tända ljusen bakom fönstren
inte lyser

Det är mörker,
och jag längtar
till efter havet

Tång duggregn
träden likt
mörka absintklänningar
storm och jag ser
mellan vågorna

Det är inristat
i min kropp

Villshärad,
Erik Olssons tallar
vridna i salt smärta

Bilden jag har
deras trädfingrar
likt alla skogens
osaliga andar

Sträcker sig upp mot
sista novembers solens
sista ljus upp ner
bakom framför horisont

Brinnande händer mot skyn.

(…)

Med det geografiska spel som spelas, har jag jävligt mycket tur att ha några mynt, säng, tak, mat och vatten. Vem som kastar tärningarna har jag ingen aning om. Det är för teologer, vetenskapare, filosofer och teosofer att spekulera om. Jag kunde varit uteliggaren, flyktingen, golfspelaren, jag kunde varit vem som helat av er där ute. Jag kunde varit porrfilmsaktrisen, jag kunde varit narcissisten, jag kunde vara den jag älskade en gång. Vi kastas in i en miljö. Har vi tur så har vi tur, annars inte. Jag tycker den tanken det ger en känsla av solidaritet. Alla bär vi den plats vi själva fått. Den binder oss till världen.

(…)

Resor i PolyFuana:

3

4

 

EN STRIMMA KÄRLEK, LIKT I ATT HÅLLA SOM SILKESTRÅD

inlagt av den 2013.11.08, under bildserie, eget, foto, fragment, helt jävla sjukt, poesi, text
08:e

131108_1

131108_2

 
Rummet hand, kanske halva kvar att dricka, kanske halvt drucken. Cigarett i högra, mellan pek- och långfingret. Min väninna, min vackra korta väninna vid min sida. Hon har blicken någonstans i fjärran. Hon söker, är ganska stort – fyllt med stora soffor överdragna med röd sammet. Några fåtöljer i samma stil. Skumt upplysta väggar med djupt djup terrakotta-röd-suggestiv färg. Tända ljus, kandelabrar, några stela f på hela stället, hela ställets jävla vibrerande varma luft. Rött rött rött. Jag stirrar på henne igen. Rött rött. » everything dies baby that’s a fact – but maybe everything that dies som. Svart åtsittande klänning, mönster som glänser i silver. Pratar med sin väninna. Neonet reflekteras i hennes glasögon som hänger över klänningen, nära hennes bröst. Jag stirrar på henne. En Bloody Mary i min vänstrajag vet att hon söker, jag vet vad hon söker. Hon tänker då och då samma tankar om mig. Jag stöter mot henne med axeln. Hon upprepar samma rörelse mot mig. Vi ler mot varandra på vårt speciella lite ironiskt tragikomiska vis. Vi skålar. Hon ser någon i snävt åtsittande sammetskavaj. Jag ser någon med silverigurer i svarta kostymer. En doft av svavel blandat med lime. Rökigt. Dolt. Lite naggat i kanterna. En trasig flaska Corona på golvet. En smal man i hornbågade glasögon och snävt åtsittande blå sammetskavaj – han dansar runt runt och runt. En kvinna tittar på honom med svagt alkoholiserad blick. Toner. Stoft. Fullt med folk. Neonljus genom fönster. Ett avstånd. » to help me remember, remember what I was when I came in – to help remember what I am now, another desperate man. « Bröst. Bringor. Hon står på andra sidan. Cirka sju-åtta meterom färgenmönster i sin klänning. Ett par går in På Toaletten. De knullar. Dj:n byter sång. Något från Bruce Springsteens Nebraska. Tänker på ett par i amerikanska öknen. Martin Sheen i jeanskläder – påminner om James Dean, skott yr i luften. Ler för mig själv. Tittar på drinken, dess färg påminner eday comes back. «Hon bjuder. Kanske fyra till. Snabbt. Neonet. Silvret. Det svarta. Färgstreck. Rök. Rött rött rött.

 
131108_daniel_me_jag2

131108_daniel_me_jag1

DU SKA VARA FÖRNUFTIGT SPONTAN, KÄRA BARN.

inlagt av den 2013.10.05, under andras, citat, eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text
05:e

131005_1

 
Birgitta Trotzig. I tystnaden hade hon ordet. I mörkret ensam. Hon fullbordas. De glömda och tysta genierna. De levde natur. Träffar aldrig varandra men med en nästan metafysisk tanke så vet de att gemenskapen är stor.

Människor som aldrig kommer att synas i BRUSET, FRAGMENTEN, SVT DEBATT, TWITTER, LOOPARNA, FACEBOOK, IRC, SKITEN, DYNGAN, AVFÖRINGEN –

Vad är det jag vill säga? Snöfält, Söndag, Snö, Ett Stort Fält Med Vitt Täcke. PRESTATIONSPRINCIPEN. Det viktigaste ordet, den STÖRSTA FIENDEN.

Detta är inte att vara aktivt passé. Detta är att ta AVSTÅND. Att göra det omöjliga och nästan ta död på den Darwin som finns inom våra kroppar.

En gång stod jag vid ett fält. Jag ska aldrig glömma. Jag hade äntligen blivit ENSAM. Endast trädgrenarna. Endast gräset. Endast blodet.

Vissa saker kan man inte nämna direkt.

Likt Nietzsche på klippan över skön där han satt i sin ENSAMHET kryper jag upp på taket och sätter mig. Jag ser inte det otroliga han ser den dagen men jag ser nog några bråkdelar av det hela.

Etiken för detta leverne: Du ska vara snäll mot alla. Ge utan att kräva något tillbaka.

Att inte pushas med av all information och bara hålla fast vid en grej tills den är så klar den kan bli är en väg.

Att säga NEJ är en annan väg. Den mest radikala vägen.

 
131005_2

 
Brända löv.
Doften. En höst penetrerande.
Bipolärt. Tunga regndroppar sedan sol i dis. Man är allt eller inget. Fjärilarna är borta nu.

Eller. En ligustersvärmare när jag går ut och röker tidig morgon. Sitter på väggen och dess breda vingar skimrar i rosa när de första solstrålarna visar sig.

All denna skönhet som du ger mig, aldrig ska jag förneka att den finns. Men. Men.

Jag vet inte om DU såg den.

Solen steker nu. Allt är där det ska vara.
Men mitt hjärta brinner, mitt skelett är av stål, och jag skulle kunna **** med mina bara händer. Ett Janusansikte. Kvällens svalkande hand. Och. Och den brända jordens hand. Stryptag. Andas sandkorn. En öken. Men mina händer slår sönder.

“There is nothing to fear but fear itself.”

 
100215-715662

 
Friedrich Nietzsche:

The word Dionysian expresses an urge for unity, a reaching beyond the person, the everyday, society, reality, beyond the abyss of passing away: a passionate and painful swelling over into more obscure, more full, more lingering states; an enraptured yes-saying to the overall character of life as that which is the same, of the same power, of the same bliss in the midst of all change; the grand pantheistic shared joyfulness and compassion that approves and sanctifies even the most frightful and questionable aspects of life; the eternal will to creation, to fruitfulness, to return; the feeling of unity in the necessity of creating and destroying.

The word Apollonian expresses the urge for complete being-for-oneself, for the typical ‘individual’, for everything that simplifies, sets in relief, makes things strong, clear, unambiguous and typical: freedom under the law.

RÖDA BLODKROPPAR VITA

inlagt av den 2013.09.27, under andras, citat, eget, fragment, grafik/digitalt, poesi, text
27:e

trotzig

 
I en tidning citeras Birgitta Trotzigs ”Sjukdomen”. Jag har aldrig fått tag på den. Den kanske finns att köpa igen, det var längesedan jag Sökte.

Det handlar om likgiltighet (det Vita) som till slut leder till Blod (det Röda?)

”Likgiltigheten är en vit sot, en smitta, en sjukdom som går till döden och kan även dra döden in i sig (…).”

”Det är Maskinen som gör likgiltigheten.”

”När drömmen blir blind och gråten förstenas, blir allt vitt.
Dödsvitheten slår allt liv med dödstorka.
I det tomma vita går det blodiga på jakt.”

Att jag är så nära henne i tanken. Mutation, ett extra hjärtutrymme för henne. Min kropp. Dig så nära. Dig att bli. Men. –

I ditt språk –
Det Vita, lik-giltigheten.

Du har rätt och du har fel då spåren man följer kan vara vitsot, vit flusvamp, röd murkla, – och Blod. Vi har skrivit om STALKERN och ZONEN båda två. – Men de begreppen kommer inte användas mer. Sökare, i den döda röda jorden, Birgitta, Daniel (och en annan som vi inte får nämna).

Det Vita, lik-giltigheten.

Mitt DET VITA RUMMET –
Ett annat rum. Bakom månen. Svärta total. Motsatsen? I Solen Rent ljus? Det Vita Rummet? Ljus, ett bara ljus. Ljus ljus. Inget kan hänga upp sig på inget. Är. Antarktis. (En skiss så viktig; att det handlar om frihet!)

Jag får gå här. Vi kanske bryts i denna tanke.
Mitt Vita Rum är inte ditt. Men jag har aldrig sagt att mitt Vita Rum inte skulle kunna vara Skogen. Jag såg en räv, en orm och jag fanns hela tiden i rådjurets öga. Nej, jag ska inte suga av ett träd. Ska inte suga ut all sav. Jag skall låta det vara. Det är Birgittas ords som viskas här.

130916_1

 
Jonas Thente i DN (140913):

”Varför i hela världen reser man till Antarktis? Den engelske författaren Jenny Diski beskriver i essäreportaget ‘På tunn is’ från 1997 hur hon söker det vita. Vitheten tillåter inga tankar; grubblet saknar fäste och förlorar sig i det vita intet.”

OUTSOURCING and NÄTVERKANDE

inlagt av den 2013.08.11, under eget, fragment, helt jävla sjukt, poesi, text
11:e

goya_jupiter

 

”Du måste vänja dig vid sånt här.”

”Det kan tyckas jobbigt men man kan tjäna ganska mycket på att bjuda lite på sig själv.”

(…)

Du försöker inte bevisa någonting. Du försöker inte komma någonstans. Du försöker inte uppnå någonting. Du försöker inte få denna känsla över. Du är inte i detta utrymme att försöka få detta utrymme över. Du försöker inte få detta tänkesätt över eller något. Du bara låta det hända.

(…)

beyond,
a deafening rumble
barbed wire, beautiful garden
carnivorous plants

bleeding fingers
river against glass
isolated, taken care
these rooms, my fingers

end station, the terminus
cruelty, cruelty –
the unthinkable, the unimaginable
the stalks and the tags

Action and reaction. The constant campaign – to be and to become again. The pain oaks, body in constant resolution – the promise of the association, fusion – possibly an obstacle, a reaction. The utopian state, the man in a perpetual peace, in harmony with itself and nature – this is perhaps the biggest lie!
Maybe! This eternal maybe!

(…)

Vi närmar oss.

I de stora städerna lurade skräcken i kloakerna. Undervärldens härskare bara inväntade sin tid. Bandidos. Hells Angels. Och de som ligger under dem. Förorters ilska. Jokerns blodbreda leende. Som ett tärningskast, som en slumpens infall kommer asfalten att spricka för att lyfta de nya till makt. Jag hör dem komma… Tassande… Till synes ofarliga… I köpcentrumsfängelser sitter de. Vi som inte har råd kommer att ta oss råd, kosta vad det kosta vill. Wallmart ska brinna, utstöter den utstötte.

(…)

När blev vi kannibaler?

 
[Målning av Goya.]

Vandra. Skriv med ditt blod. –

inlagt av den 2012.05.04, under bildserie, citat, eget, foto, fragment, poesi, text
04:e

 
Kan nu nästan röra vid…
jag tror en öppning syns.

Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Bild blir bild. Ton blir ton. Skrattar åt mig själv,
skrattar åt hur känslig och svag jag var.

Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Knivar utåt. Maktkänsla. Brinner. Skrattar.
Människor blir simpla. Jag leder dem mot framtid.

Och en spricka, och en skräck, och en fasa –
allt under loppet av en tusendels sekund.
Minnen bakåt, vintern, hösten. Allt spränger genom, rakblad –

Uppe nu, stark, ja. Uppe ur hålet.
Knivar utåt. Men borta känsla, lirkar, lirkar försöker hitta –
svidande eld kras inget går ihop svaghet styrka övermod tabletter
vill ramla ihop ska skriva ett mästerstycke leker med er
tappar kan inte kan inte orden ljög, allt detta var lögn

– ja, allt detta var lögn. Kanske, förbannade kanske.

(…)

LYSSNA.

Bli fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.

OCH.

… det förtegna, ångestberedda sig-utkastandet mot den innerligast egna skyldigvaron – kallar vi för beslutsamhet.

SÖNDAG

inlagt av den 2011.05.22, under eget, foto, fragment, poesi, text
22:e

 
Börjar nånstans, varsomhelst inget spelar roll,
det är bara att trycka på första tangenten –

   Dörren till balkongen öppen.
Stilla regn börjar falla. Hon sitter med regnet, sitter med regnet –
stressad hon är. Räknar minuter fram till avgörande, det verkliga, verklig-enheten.
Rör mig själv med dropparna, blir påmind om hällregn i Prag. Ett litet kafé då vid floden. Nu här, söndag och någon sorts banalitet. Alltid är livet någon annan stans. Alltid är vi kastade, vi är utkast, vi är i rörelse, en rörelse som startar från vårt förflutna. Jaja. Tag över dina möjligheter heter det.

Eller nja, jag vet nog inte vad jag skriver om. Allt är fast och ogenomträngligt.

Jag skrev innan; –
fast besluten att ändra på allt
hon finner sig ha ingenstans att gå

   Sitter fast i blålera, iglar suger blod.
Gigantiska gråsuggor på havets botten. Dom krälar över våra kroppar,
över våra organ. Substanslöst och äckligt – skräckinjagande. Utanför.

Människan är den enda varelse som ser in i världen. Allt annat är utanför.

Eller innanför.
Invasion av harkrankar – ett oändligt surr. Det svider på huden. Dom biter likt myggor. Biter likt fega myggor. Och när dom biter inser jag att allt hänger ihop. Naturen skadade mig, naturen rörde vid mig. – Ett evigt surr, staden är nu belägrad. Revbensstäder.

jag är fast besluten att ändra på allt
allt som inte passar in i livets mall (så som naivt helt riktigt kanske Wittgenstein sa)

Det har slutat regna. Doften känner jag igen. Jag blir lugn.
Cigarett. En slutscen ur en film som jag inte kommer på vilken.
Doften. Innegården tas upp av stort genomgrönt träd. Darrar en aning,
fimpar och går in igen.

Hon sitter vid sitt skrivbord, jag ser henne bakifrån. Nu är hon lugn. Ögonen hennes leker på skärmen. Allt som kunde vara. Ha varit. Jag blir plötsligt sorgsen. Tar mig för munnen. Det är söndag. Allt tycks nollställt. I melankolin skriver jag följande:

”Lämna mig här, gör det.
Lämna mig i det iskalla ovädret,
det faktiska bokstavliga ovädret –
utsätt min kropp för is, snö, minusgrader,
den hårda vinden mot mitt förfrusna ansikte.
Låt mig förtvina i snön, låt månen stirra
in i mina tomma ögonglober, låt skuggorna
leta sig in i mina pupiller,
drar mig mot vattnet, slår hål i isen –
faller ned, mina fötter, mina lemmar
känns inte längre, glömskans rike!,
min hjärna fryser ned till ishavsgrader,
ner djupare, sjunker, ned där ingen
människa varit förut, ner i Marianergraven,
ned ned, och –
jag tittar upp mot er,
och sluter igen helt och hållet
de jävla ögon som sett så mycket,
som sett så jävla för mycket.”

Doft av grillat. Påminner mig att det nästan är sommar. Påminner mig om att jag kan må på ett annat vis, att det finns en annan jag, en annan Daniel. Murar stängs, det är förstörande att vara där jag är nu. Var är du min vän vid skärmen, borde jag fråga men gör det inte. En mulen skräckhimmel är allt jag ser. Jag befinner mig i en stämning som jag inte kan ta mig ur, jag vet om den andra Daniel, den andra stämningen, men jag är fast här nu. – Jag bara undrar hur länge jag ska vara här denna gång. En längtan efter annat kommer och jag skriver i tyst raseri:

”Gå till berget, fasta i tre veckor, riv av dina kläder, skaka av dig myrorna, dröm tills du inte kan se vad du har framför dig, vårda inte din kropp det minsta, spring genom taggbuskar tills din fula, äckliga hud är sönderdragen av sår och bölder. Fortsätt på detta sätt tills dina drömmar besår av tankar om mat, värme och kärlek. Ät inte ett bär, drick inte en klunk. Rulla nerför de klippiga kullarna. Dra dig över trädgrenar och vassa stenar. Sluta aldrig, aldrig, aldrig. Störta dig ner från klippor ner i avgrunders kallhet. Lägg dig och vissna med löven tills hundra fästingar suger på din kropp. Glöm allt du tyckte du var värd, gör dig till ingenting. Slå dig medvetslös. Gör dig till dödens närmaste kamrat.”

Kanske.

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo