FOTO: Glöd igen
04:
INSPIRATION: texter av Birgitta Trotzig
01:
(ser) ansiktet – blint tillbommat, otillgängligt, förstört, fånigt? Gatljuset vandrar över ögonvalv, kindbågar, näsrygg, läppar. Ögonen djupt i skugga som vattenytor i mörker under valv, ansiktet en under krig övergiven skändad katedral, tomma skuggor och strålkastarljus flackar över plundrade ytor.
Rörelsen i ansiktet:
”Följ den blinda fläcken!”
”Var inte rädd, bli dåre!”
jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen
FACEBOOK (igen)
30:
Tanken springer vidare, kan inte riktigt följa mig själv.
Frihet. Drömmen om att vara den sista människan på jorden. Att aldrig dömas av blickar. Naivt. Att bete sig som den sista av människor inne i centrum, bland människorna. Frihet. Vara-sig-själv. Att slippa vara en skådespelare. Slippa att inte titta i ögon, att inte stå för nära i bankomatkön. Den rejäla och ärliga friheten. Att springa gatan fram skrattandes. Och Nietzsche skriver:
Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv”) med vittnets ögon eller om han är ”glömsk av yttervärlden”: vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.
Som ni ser så är jag väl den som ser sig själv med vittnets ögon (hemsidan, bloggen; är de inte just smink, om än i vissa fall ett ganska anonymt smink? har man kunnat bygga en bild av sig själv så enkelt någonsin förut? texten, bilden, allt som ska visa vad och vem jag är. i detta fall tänker jag på Facebook och ryser plötsligt till av obehag – ett skådespel, en pjäs rör sig framför mina ögon och jag ser inte en enda människa. Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta ansikte).
Avstånd i millisekunder. Men ingen har någon aning. Bonden med plogen.
FRAGMENT: bortom det Röda -
27:
vad är det för svärta – på mina fingrar?
vad är det för smärta
det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som mitt innersta
jag slog mig tre gånger på kinden – sammet till bly
det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskagen
jag fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
- rev ur min ryggrad
det var jag som väntade på mig
(…)
blodet
skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
spräng detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
- säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat, vår stora middag?
låg lilaröd dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, rök från avlägsna bränder
(…)
på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger jag på en säng. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. jag brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande – tre demoner, alla redo att spetsa mig.
(…)
tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcket. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för många år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.
tanken upprepar sig. avstånd tilltar.
kanske.
[Foto av Martin Johansson.]
FOTO: Pripyat (virtuellt)
25:
Jag har tagit skärmdumpar från spelet STALKER: Call of Pripyat och behandlat dessa i Photoshop för att få fram dessa ”fotografier”.
FRAGMENT: den sköra relativiteten
23:
Clint Mansell – Memories (Someone We’ll Never Know)
(På busstationen)
i kön
i busskön
tio till femton människor på rad
tio minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon som går förbi
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i kön
tio minuter kvar nu
i bussen
tjugo till tjugofem människor i sits
femton minuter kvar
inte ett ord
någon hälsar på någon
någon svarar snabbt i telefon
inte ett ord
i bussen
femton minuter kvar nu
på väg hem
tid tid
på fötter
revben
inte ett ord
ingen hälsar på ingen
telefonen ringer utan mottagare
ingen enda säger inte ett enda
träden är häxor
doften av mörktång från havet
likt blodiglar
himmel brinner
på väg hem nu
minuter timmar
dagar veckor kvar
stannar här
det spelar ingen roll
Varför spelar det ingen roll längre?
(…)
Inget ska bli färdigt. Dammet på golvet tycks lika viktigt att städa bort som att hjälpa ett barn i tredje världen. Dokumentären får stå åt sidan för ett avsnitt av Seinfeld. Min morfar låg där död, jag kände inget. Ett barn lemlästas av granatsplitter i Gaza, jag känner inget. Jag läser en bok, sedan går jag över till en annan. Jag tänker på mina närmaste och får tårar i ögonen. Nästa dag har jag glömt vad det var som framkallade tårarna. Ska jag åka till Malmö? Ska jag åka till Göteborg? Ska jag åka till Stockholm? Ska jag ta promenaden? Har inte satt upp en ”Ingen reklam, tack”-skylt än. Har haft för mycket att inte göra. En flicka på bussen, fula kläder, sitter längst fram. Alla ser henne. Vilken mardröm hon befinner sig i
– Världen, en organism, sa han. Blomman vissnar. Entropi. Människan… Har vår civilisation spelat ut sin roll? Nej, jag ska inte gå in på den frågan. Det är bara så att inget blir färdigt. Det finns ju inga ramar. Inga klara spelregler. Vardagen är INTE en fotbollsmatch. Du är domaren och det tycks som om den domaren ändrar sig från minut till minut.
Steklar Iglar Spindlar Skorpioner Vattenverk Gammastrålning STALKER Gud Jesus På Vinden I Kloakerna Megabyte Gigabyte Terabyte Venus Jupiter Sisyfos Avstånd Antändning Orgasm Helhet Halvhet Ditt Endaste Skrik. Einstein hade fel. Einstein hade rätt. En matematisk gåta som ingen människa någonsin löste.
Det relativa.
(…)
Jag ser inga vägar, inga stigar, inga tunnelbanor,
inget pekfinger mot en bestämd plats.
Jag ligger i ett dike vid sidan av. Våren är här,jag ser blommorna.
Eller så är det höst, jag vet inte. Jag tror jag ser snö.
Rönnbär lyser sammet. Några av dem har ramlat ner
på en rostig gammal bil. En kråka pickar i sig dem, en efter en.
Sedan flyger den iväg – bort, bort. Den flyger fantasi, inte vilja.
Skönheten omsluter mig, oss.
Jag ser inga linjaler, inga klockor,
inga stora objektiv som vill fånga in avlägsna döda stjärnor.
Min bröstkorg öppnas upp och köttet omsluter mig.
Jag är inverterad.
Vänster hand blir höger hand.
Vänster hjärnhalva blir höger hjärnhalva.
Jag tror, jag tror att fåglar har stora hjärnor.
FOTO: utanför ZONEN
21:
Dock
är dörren stängd, sekunderna vandrar plötsligt vidare, tiden, den raka linjära blir uppenbar, ljuden runt omkring hörs igen, cirkeln slås itu – du ramlar ur bilden. Och då hon/han lyfter sin kropp från stolen, lyfter sin väska, drar anden ur dig och vandrar mot dörren stapplar du strängt som en oxe i strid mot dig själv, mot dina gränser och frågar jämrande tyst om ett svar, ett svar från det okända – från ditt okända.
