REWORK: MENNISKOTJYRKOGÅRDEN
[HUMAN SEMATARY] PART I

30:e

main

 
 
En maskin som bygger ord. Från nervtrådar och inälvor. Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar. Mata in texten och den bygger poesi. Inte mänsklig. Bara maskin, materia. – nej, han säger, själen finns inte, ingen är skyldig till något, alla går genom en förutbestämd mall.

Tre tårar, ljuset reflekteras i dem, ett ansikte, en haka. Känner igen, längtar efter att få röra, fingret mot kindens hårda livslinje.

– och – jag staplar – språket måste följa med i omöjligheten
in i mörkerskogen, virrvarret, koaset (ickemöjlighetsorden och meningssubstansgyttja kan inte tala)

Vid busshållplatsen. Blicken flackar uppåt. Där.
Radhuskartong. Från nedplats uppåt – mot horisont.
Vit jävla byggnad. Klockan spärrar 21:39 – Sverige i stillbild,
och om jag inte har fel – så är avstånden grova långa ickeverkliga
platsen allt det hela ska vara, ser den – jag vill den vara tavla.
Uppe till vänster ett fönster. Inramat av lampa, tigande tv-brus,
det blå, det vita, blinkande – från och till,
meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

Nej, icke är du här.
Sorlet är grovt
staden luktar.

Jag skriver:

”Slutstation över telefonledningarna
begränsade samtal, mellan människa
och människa. Vinden som andas
utanför fiberoptiken, ett hölje.
Tonerna når inte riktigt in, de vill
aldrig nå riktigt in.

Det har inte snöat på ett tag.
Saknar grusvägar mellan fält i snö,
de blir långa svarta ormar.
Vinden. Förnimmelse av vidder, –
frihet. Siluetten av en kropp.”

Poesin närmar sig mig. Orden är viktigare än någonsin. Det är som om – kanske du där ute, i någonstanset lyssnar och ser, hör, ringar in och nickar förstående. – Kanske poesin har en sådan den största läkande kraft, – kanske den Kristian Lundberg som döper sin bok till ‘Den som inte talar är död’ vet och inser vad det är att tala, att inte vara tyst, att inte dölja sig i de nedsläckta rummens tvivel. Jag skriver det ur mig, jag skriver det, – livet inbringas i ett nu, kanske in i en eskapism, men!, men i orden framhärdar jag, lyssnar jag, blickar jag – och är det inte så att jag talar? – är det inte så att där i någonstanset någon hör, nickar? – är det inte så att jag skriver, talar för att höras? – för att höras?

 
 
Rörelsen. Handen över kroppen.
Meningens sista ord vill beskriva ensamheten.

 
 
 
En maskin som bygger ord.
Från nervtrådar och inälvor.
Sladdar, DNA och ogästvänliga blickar:

2

3

1

4

 
I am alone. The world is alone. Google Translate translate to English a bit:

1028/5000
A machine that builds words. From nerves and guts. Cords, DNA and hostile glances. Enter the text and it builds poetry. Not human. Only machine, matter. – No, he says, the soul does not exist, no one is guilty of something, everyone goes through a predefined template.

Three tears, the light is reflected in them, a face, a chin. Recognize, longing to touch, finger against his cheek hard life line.

– And – I stacks – the language must comply with the impossibility –
into the dark forest, maze, koaset (non-option words and sentence substance ooze can not speak)

At the bus stop. The look up spots. Where.
Townhouse Carton. From nedplats upwards – towards the horizon.
White fucking building. The time barriers 21:39 – Sweden in Still,
and if I am not wrong – so the distances are long rough non real
place everything it all should be, see it – I want it to be painting.
Upper left a window. Framed by the light, silent television noise,
the blue, the white, flashing – from and to,
the sentence last word would describe the loneliness.

 
 
 
 
12:32 torsdagen den 1 december i Sverige.
Världen är ensam. Jag är ensam.

12:32 on Thursday 1 December in Sweden.
The world is lonely. I’m alone.
 
 
 
 


Audio av The Knife: ”Old Dreams Waiting To Be Realized”
 

REWORK 3

inlagt av den 2018.06.21, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg, text
21:e

 
REMEMBER:
IN THE FUTURE,
THERE WILL BE BLOOD.

THERE WILL BE BLOOD.

AND SHE TURNED AROUND AND
SAID:

”FROM NOW ON,
WE HAVE TO BE SOLIDERS.”

”THE CLOCK IS SOOOOOOO tickin.”

REWORK 2

inlagt av den 2018.06.19, under eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
19:e

REWORK 1

inlagt av den 2018.06.19, under eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
19:e

SHOEGAZE LP COVER ART BLUES

inlagt av den 2018.06.11, under eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
11:e

UNTITLED #2

11:e

UNTITLED

inlagt av den 2018.06.11, under bildserie, eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg
11:e

NEIL YOUNG – THEME FROM DEAD MAN

inlagt av den 2018.06.08, under andras, snabbinlägg, video
08:e

 
The ancient tradition that the world will be consumed in fire at the end of six thousand years is true, as I have heard from Hell.

The whole creation will be consumed and appear infinite and holy whereas it now appears finite, and corrupt.

This will come to pass by an improvement of sensual enjoyment.

If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is – infinite.

 


 
 

JOHN FRUSCIANTE GOING INSIDE GÅ IN

inlagt av den 2018.06.04, under poesi, snabbinlägg, video
04:e

 
And I had to consult some figures
Of the past
And I know someone after me
Will go right back

I´m not telling
A view
I´ve got this night
To unglue
I moved this fight
Away
By doing things there´s no reason
To do

me translate

jag var tvungen att lyssna på några regler från förr i tiden
och jag känner att någon efter mig kommer att gå direkt tillbaka

jag säger inte hur du ska göra
för jag har timmar av den här natten
framför mig, bakom mig, ingenting i mig

jag tryckte bort denna kamp
genom att göra saker det inte finns anledning att göra

REWORK

inlagt av den 2018.06.04, under eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
04:e

TRIPTYCH: ”SAMMANHANG 1, 2 & 3”

02:e

 
Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig.

Birgitta Trotzig

 

 

SAMMANHANG (Material)

Hennes sammanhangs-samling. Just så, jag förstod inte först att det var olika hårda stenar (ihåliga, bara ett tunt fint ytlager) som innehöll sammanhang i varje ordsamling (stenmunnar utåt – ) bildar –

Men kanske inte en generell sanning eller några ord Huggna –
snarare i sin Tillblivning (i dig, i dig läsaren).

Fjärilen dyker ut LIV från trädet, samtidigt tas med det språnget
ett slut fram för både den åldrande fjärilen som offret långt Därborta
för klusterbomber, minor, machete.

Material och sammanhang.

 
Vi är frågande och förstående och med varje lycka olycka närmar sig.

We are accidents waiting to happen.

Men rådjursögat inne i stenen är där för någon Nu,
och viskar värld överallt, överallt.

Sammanhang är små stenar och snäckor
den där gången vi gick, går, gått på stranden.

 

(3:3)

inlagt av den 2018.06.02, under bildserie, eget, grafik/digitalt, snabbinlägg
02:e

 

RÖR PÅ SIG; IN MOVEMENT (2:3)

inlagt av den 2018.05.09, under eget, foto, grafik/digitalt, snabbinlägg, under arbete
09:e

 
Part of triptych.

(2:3) More to come.

Die ständige Sorge.

 
 

AIRPORT

inlagt av den 2017.11.15, under eget, foto, grafik/digitalt, okatalogiserat, snabbinlägg, text
15:e

it’s ok. there is time. a lot.
sorry you missed your flight. there will be bitterness and pain.

VÄXTER UR ASFALT,
NATURKRAFT – HUR STARK? LIV. IGEN: LIV.

inlagt av den 2017.11.14, under eget, snabbinlägg
14:e

 
We are can’t bleed we the becoming, the becoming to not become. I slutet siffran 0. Men nej, det kan inte finnas något slut. I en värld där begreppet död inte existerar. Antingen eller. I denna levande värld eller en sorts motsats, intets bild.

Det kommer fortsätta i en evighet, jag vet det. Om jag nuddar mitt finger – allt rör ut sig till miljarders miljarder dimensioner.

En absolut myllrande verklighet av dimensioner – myrans minsta rörelse och en fjärils vingar och det kaos som kommer. Man undrar på en sak: en levande entitet i myllret. Men det är ju vi. Vi hålls ihop i något sorts resa i detta inferno. Vi har bara en chans. Jag var så nära att gå efter henne, men trodde att hon bara ville ha vänskap. Där i korridoren när du gick. Jag var så, så nära. Men feghet tar över. En person råkade se att en privat psykiatrisk klinik hade öppnat i min stad. Om myllret myllrade på bara en nanosekunds skillnad. Men, nej, jag gick dit, och jag gick ut några år senare som ett vrak.

Vetenskapens trotjänare söker empiriska data.
Och bygger vidare. Men dom har också glömt ”varats mening”. Varat ”i-sig”.

 

pagetop

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  


  • jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

    Birgitta Trotzig

    Do I contradict myself? Very well then, I contradict myself, (I am large, I contain multitudes.)

    Walt Whitman

    Suppression and spinning of negative data and ghostwriting have emerged as tools to help manage medical journal publications to best suit product sales, while disease mongering and market segmentation of physicians are also used to maximize profit. We propose that while evidence-based medicine is a noble ideal, marketing-based medicine is the current reality.

    Spielmans GI, Parry PI. From Evidence-based Medicine to Marketing-based Medicine: Evidence from Internal Industry Documents. Journal of Bioethical Inquiry 2010;7(1):13-29. Available online: http://tinyurl.com/Spielmans.




  • VSCO Logo