meningsfrånvaro-äter-mer-och-mer, mer-och-mer..

utan att vänta längre
går han med fasta steg
förbi sig
utan mål

Beckett visste (?) att man alltid längtar efter att längta mindre, att längtan efter att inte längta i sig är en längtan. Så rätt han har. – Vilja till död, utplåning, vilja till Intet. Men ständigt vandrar soldaten människan vidare..

Gäspa, dö.
Orgasm, dö.
Den ständiga orgasmen, – döden!
(Nja..)

-

Nej, jag har inga ord.
Ord kan inte göra något.
Poesin och prosan har slutligen dödförklarats.

- Så, i de sista vrårna, vad kan jag hämta där?
Ingenting förutom att jag ständigt tvingas leta där igen och igen –

..igen och igen, igen och igen –

Så texten tar inte slut här,
den kan, helt enkelt, inte ta slut.

En gång kände jag Dionysos.

(…)

Var är dessa öppningar? Dessa som väcker våra nattsjälar och lyfter oss upp, upp? Ständigt kämpar jag för detta. Men en sorgsen, skrämmande tanke är att livet inte är så, att det inte går att finna denna stig. Skogen är tät. Någon talade om en ljusning, en glänta – och jag började tro på honom. Vissa stunder ger jag honom rätt. Men –

Ja.. jag trampar åter ner i skogens sumpmarker.Bara den där lilla gläntan. Den brukade komma som en ton, en bild, en mullrande åska.
Ska jag bli den som accepterar? Nja.. det.. nej, -

Jag kan nog inte acceptera. Vilhelm Ekelund skrev: ”De sanna hungrande är de sanna lyckliga”. Kanske; att aldrig bli nöjd, kanske det är lycka, en sorts lycka.

Jag hör faktiskt musiken, och mullrar det inte där i väst, just över havet?

 
   (ser) ansiktet – blint tillbommat, otillgängligt, förstört, fånigt? Gatljuset vandrar över ögonvalv, kindbågar, näsrygg, läppar. Ögonen djupt i skugga som vattenytor i mörker under valv, ansiktet en under krig övergiven skändad katedral, tomma skuggor och strålkastarljus flackar över plundrade ytor.
   Rörelsen i ansiktet:
   ”Följ den blinda fläcken!”
   ”Var inte rädd, bli dåre!”
 

 
jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor. det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglade skogen

Tanken springer vidare, kan inte riktigt följa mig själv.
Frihet. Drömmen om att vara den sista människan på jorden. Att aldrig dömas av blickar. Naivt. Att bete sig som den sista av människor inne i centrum, bland människorna. Frihet. Vara-sig-själv. Att slippa vara en skådespelare. Slippa att inte titta i ögon, att inte stå för nära i bankomatkön. Den rejäla och ärliga friheten. Att springa gatan fram skrattandes. Och Nietzsche skriver:

Jag kan inte tänka mig en större skillnad i en konstnärs hela optik än denna: om han betraktar sitt framväxande konstverk (”sig själv”) med vittnets ögon eller om han är ”glömsk av yttervärlden”: vilket är det väsentliga i all monologisk konst – den är baserad på glömskan, den är glömskans musik.

Som ni ser så är jag väl den som ser sig själv med vittnets ögon (hemsidan, bloggen; är de inte just smink, om än i vissa fall ett ganska anonymt smink? har man kunnat bygga en bild av sig själv så enkelt någonsin förut? texten, bilden, allt som ska visa vad och vem jag är. i detta fall tänker jag på Facebook och ryser plötsligt till av obehag – ett skådespel, en pjäs rör sig framför mina ögon och jag ser inte en enda människa. Någonstans på en platå letar en förvirrad själ efter ett äkta ansikte).

Avstånd i millisekunder. Men ingen har någon aning. Bonden med plogen.

Jag har även skapat en fotosamling som du hittar i högermenyn eller just här.

 
vad är det för svärta – på mina fingrar?
vad är det för smärta

det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som mitt innersta
jag slog mig tre gånger på kinden – sammet till bly

det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskagen
jag fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
 - rev ur min ryggrad

det var jag som väntade på mig

(…)

blodet

skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
spräng detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
 - säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat, vår stora middag?

låg lilaröd dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, rök från avlägsna bränder

(…)

på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger jag på en säng. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. jag brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande – tre demoner, alla redo att spetsa mig.

(…)

tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcket. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för många år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.

tanken upprepar sig. avstånd tilltar.

kanske.

[Foto av Martin Johansson.]

Jag har tagit skärmdumpar från spelet STALKER: Call of Pripyat och behandlat dessa i Photoshop för att få fram dessa ”fotografier”.