BECKETT –

inlagt av den 2010.09.09, under andras, eget, foto, poesi, text
09:e

Svagt längtande efter minsta möjliga längtan. Oförminskad minsta möjliga längtan. Längtar efter att allt försvinner. Oklarhet försvinner. Tomrum försvinner. Längtan försvinner. Förgäves längtar efter att förgäves längtan försvinner.

Beckett. Väntan på ögonblicket är ändlöst.

utan att vänta lägre
går hon förbi sig själv… till vad?

bort mot det avlägsna,
faller bort, faller bort
djupare in i –

gränser, det finns alltid gränser

JAG kan ärligt säga att jag funnit min

och att falla bort är en lögn

rakt här, rakt nu – (icke-sprudlande) och jäktande ingenting

springer mot väggar, spikar, jäktar utan att jäkta, fast jäkta ändå

ord som sagts tusen gånger, springer ur vår mun igen och igen
ord som sagts tusen gånger, säger absolut ingenting

En gång kände jag en galen man som trodde att världen skulle gå under. Han var målare – och träsnidare. Jag tyckte väldigt mycket om honom. Emellanåt var jag och hälsade på honom på dårhuset. Jag tog honom i handen och drog med honom fram till fönstret. Titta där! Titta, sa jag. Allt kornet som mognar! Och där! Titta där! Sillflottan för fulla segel! Så mycket vackert! Han drog till sig handen och gick tillbaka till sin vrå. Helt förvirrad. Allt han hade sett var aska.

Den lyckligas värld är inte den olyckligas värld. (Många har vetet detta.)

There are no comments.

Please Leave a Reply

TrackBack URL :

pagetop

  • BEDS ARE BURNING, IT’S TIME FOR US TO PAY OUR DUES

  • TEXTSTORLEK

    A A A


  • INLÄGG


  • ETIKETTER


  •  

  •  

  •  






  • VSCO Logo